42 år har gått sen rånförsöket mot kreditbanken på Norrmalmstorg och först nu berättar bankkassörskan Kristin Enmark sin historia i en ny bok.

– Jag har alltid känt att jag gjorde fel. Alltså, det var inte okej att prata med Palme på det där sättet, det var inte okej att säga att jag vill åka med Janne och Clark härifrån, berättar författaren Kristin Enmark för Kulturnyheterna.

”Det var för jävligt”

Det var på morgonen den 23 augusti 1973 som rånaren Janne Olsson klev in på Kreditbanken,  tog fyra bankanställda som gisslan, och fick igenom kravet att den ökände bankrånaren Clark Olofsson, skulle släppas fri och föras till banken. En av dem tillfångatagna var 23-åriga Kristin Enmark.

– Det var för jävligt helt enkelt. Fruktansvärt. Jag blir sorgsen när jag tänker på det och att den där unga flickan som behövde genomgå det där, säger Kristin Enmark och fortsätter.

– Alltså när Clark Olofsson kommer sedan, så blir situationen helt annorlunda. Janne Olsson lugnar ner sig och vi slapp sitta bundna, så han hade en helt dämpande roll för hela situationen, säger Enmark.

Stockholmsyndromet

Under fem dagar var gisslan instängd i ett kassavalv, och i samband med Norrmalmstorgsdramat så myntades begreppet ”Stockholmssyndromet”. Det har beskrivits av psykologer som ett tillstånd där den som blir förtryckt utvecklar en känslomässig relation till förtryckaren, och tar parti för den. Men Kristin Enmark hävdar idag, att det inte var det som hände henne.

– Alltså ett syndrom det är ett sjukdomstillstånd, och om man är drabbad av ett syndrom så behöver man inte fästa så stor vikt vid vad jag eller vi i gisslan gjorde, säger Kristin Enmark.

”Vi var livrädda att polisen”

Idag beskriver Kristin Enmark sig som en person som vid tillfället var livrädd för att polisen skulle göra förhastade saker, som i sin tur skulle få en direkt konsekvens för gisslan. Hon menar att hennes uttalanden helt och hållet handlade om att överleva, och att det inte fanns några sympatier för rånaren Janne Olsson.

– Så fort polisen agerade, då agerade Janne och då drabbade det mig. Jag ville bara ut därifrån och hem. Därför var jag beredd på att åka iväg med Clark och Janne. För vi var livrädda att polisen skulle agera så att vi blev dödade.

”Förtjänar en applåd”

Efter sex utdragna dygn gav så Janne Olsson upp och de fyra i gisslan släpptes fria. Men Stockholmssyndromet lever vidare som begrepp.

– Alltså, när jag är på en föreläsning eller ett seminarium och någon börjar prata om Stockholmssyndromet har jag aldrig någon tanke om att det ska säga något positivt. Att någon ska säga ”fan vad de gjorde det bra de där människorna. De överlevde på sex dagar och ingen fick panik. Jag tycker vi förtjänar en stor applåd tycker jag att vi ska ha, säger Kristin Enmark.

Efter dramats slut inledde Kristin Enmark en sporadisk en kärleksrelation med Clark Olofsson:

– Ja, det kan man ju undra. Förälskelsen med honom, den uppstod ju senare. När vi satt därinne så var det ju bara tryggheten och omtanken som var väldigt viktig för mig. Men sedan efter att han sattes tillbaka i fängelse, så började han skriva brev till mig och vi började brevväxla och då väcktes det upp någonting… förälskelse, säger Kristin Enmark.