Två nya inval i Svenska Akademien – det vore enklare att bli odelat glad, men hur kan man bli det med tanke på de eminenta stolsinnehavare som lämnat rummet?
Att få lägga Anne Swärds och särskilt Ellen Mattsons namn till Klas Östergrens, Sara Stridsbergs och Jayne Svenungssons hade varit andra bullar. Och det är lite känsla av att köpa blommor i knippe för att reparera försummelser: först två kvinnliga poeter födda på 40-talet, sedan två kvinnliga prosaister födda på -60: det är bråttom innan gästerna kommer och bordet ska vara klart.
Dagens nya inval är försiktiga. Det här är två lite osynliga författare i offentligheten som kanske just därför, bortom kotterier och Stockholmskretsar, kan uträtta mycket.. Båda har prisats, Swärd Augustnominerades redan med debutromanen Polarsommar 2003, de recenseras i hyllande ordalag.
Ändå står de lite i skuggan och att Ellen Mattson gör det, som debuterade med romanen Nattvandring 1992 och har ett gediget författarskap bakom sig, visar att offentlighetens nyckfulla strålkastare är snävt inställda på centrum. Möjligen beror det på prosans ställning, att skriva i en kvinnlig 1800-talstradition med intresse för psykologisk dramatik och en känsla för berättelsens krav är inte det finaste när parnassen, när allt kommer kring, fortfarande drömmer modernistiska manliga kanondrömmar.
Ellen Mattson har säkert valt att slippa rampljuset, det är mera synd om offentligheten som inte diskuterat hennes romaner mera. Hennes senaste, och tionde roman till exempel, Tornet och fåglarna. Ett existentiellt drama om sommarmånaderna 1719 på Marstrand, och kommendanten Henrich Danckwardt som kapitulerar istället för att föra krig mot danskarna, döms att mista ”liv, ära och gods” och blir en av den svenska historiens gåtor. En subtil och gripande berättelse om frihet och samvete, politisk och maktkritisk.
Fokus i akademin tycks alltså inställt mera på arbete för litteraturen, än på inval av författare som radikalt förändrat svensk litteratur. Kanske är det enda vägen efter sönderfallet. Resultatet kommer att visa sig långsamt men säkert.