Betyg: 4 av 5
Regi: Pernilla August
I rollerna: Noomi Rapace, Ola Rapace, Tehilla Blad, Outi Mäenpää, Ville Virtanen
Vuxna Leena (Noomi Rapace) myser med man och barn en luciamorgon i det luftiga ljusa hemmet. Rätt som det är ringer telefonen. Det är Leenas moder, Aili, som vill ha kontakt för hon ligger på sjukhus, döende.
Minnen väcks till liv om Leenas uppväxt i Svinalängorna, bostadsområdet i Ystad dit hennes föräldrar flyttade med henne och yngre brodern på 60-talet, med alkoholism och misshandel som pinaler i packningen.
Noomi Rapace låter Leena hålla i telefonluren som om den vore en giftorm. Den inställningen bevarar hon i gestaltandet och Leenas plågsamma kontakt med modern i resten av filmen är ett sammanbitet hanterande av något som kan döda henne.
Susanna Alakoskis roman är förlaga, men nu har en ramhandling som utspelar sig i nutid lagts till. Leenas partner, Johan (Ola Rapace), är oinvigd i hennes förflutna och håller sig i bakgrunden; stöttar och lättar upp stämningen när den behövs lättas upp. Det gör den, för Leenas inre är svart, som blicken hos ett barn som får se fadern misshandla modern blodig. Under resan till Ystad och vid ankomsten till sjukhuset och barndomshemmet översköljs Leena av minnen som hon gjort sitt yttersta för att förtränga.
Tillbakablickarna på det fattiga finska parets kärva familjeliv i Ystad är inte utan kärleksfulla episoder. Men det förhärskande blir destruktiviteten som fördärvar barnens, Leenas och den bräckligare lillebroderns, liv.
Känsloladdade situationer är återhållsamt återgivna med frånvaro av sentimentalitet. Knapp dialog låter Noomi Rapaces ögon reflektera det smärtfyllda universum som Leena bär inom sig. En inkapslad sargad själ som rasar bakom ögonens mörker är hennes gebit.
Starkast och sorgligast blir det när Leena också minns de ljusa stunderna i barndomen. Ögonblicken av moderns generositet och självuppoffring som finns där blir nästan outhärdligt vackra mot fonden av misär.
Regissören Pernilla Augusts debut är en filmfotografiskt konstnärlig film, skådespelarna är av världsklass, inte minst Outi Mäenpää som modern och Ville Virtanen som barnet Leenas (Tehilla Blad) försupne far.
Manuset är tight, tillstramat och effektivt.
Problemet är att en del saknas. Av någon outgrundlig anledning gestaltas inte viktiga händelser i filmens slutminuter, som tidigare: genom bildmässigt iscensatta situationer. De redovisas istället stressat i dialogens bisatser och sen är filmen slut.
Det är som om man har missat att tejpa fast en hel rulle med inspelat material. Glömt filmburken på parkeringsplatsen och trott att ingen skulle märka det, för alla har ju läst boken.
En timme och 39 minuter är inte långt för en spelfilm. Varför man inte fullföljer berättelsen om broderns öde är ett mysterium. Filmen känns kapad. Vad hände? Men förutom det här misstaget som kunde ha gjort en oerhört bra film till ett smärre mirakel:
Grattis och hurra! till August och svensk film för Svinalängorna.
Isabelle Espinoza
Betyg: 6/6 Svenska Dagbladet
Betyg: 4/5 Dagens Nyheter
Betyg: 4/5 Expressen
Betyg: 4/5 Aftonbladet
”Det här är ingen picknick.”
Se Fredrik Sahlins recension i Kulturnyheterna.