Foto: World wide cinema

”Tacka livet – för vad egentligen?”

Uppdaterad
Publicerad

Filmen om den chilenska folksångerskan Violeta Parra är en utdragen klagosång, skriver Kristoffer Viita.

Violeta Parra är förmodligen mest känd för ”Gracias la Vida”, ”Jag vill tacka livet”, covrad av Joan Baez och av Arja Saijonmaa här i Sverige.

Filmen har blivit Chiles Oscarbidrag och följer Violeta Parra som kommunist, konstnär och folksångerska. Född fattig, men efter en karriärsboost kan hon hjälpa sitt fattiga folk. Hon blir till och med kortvarigt inbjuden i finrummen. Louvren accepterar hennes konstverk, strålande tider!

Filmrecension

Nja, efter en konsert blir hon förstås behandlad som en piga, klassföraktet är som bekant inte mindre hos kulturens överklass.

 ”Jag vill att mina barn ska hata matematik och älska kaoset”, säger Parra i en tv-intervju. ”Bra musik kommer ur lidande och jag har lidit i 40 år” är ett annat karaktärsstarkt citat. Det politiska i Parras konstnärskap var personligt. Hon hade insett det.

Filmens originaltitel ”Violeta se fue a los cielos ” (”Violeta åkte till himlen”) är irriterande.

Om en huvudperson ska dö vill jag helst att filmens berättande kan hjälpa mig att bilda en uppfattning huruvida denne åker till himmel, helvete eller bara ruttnar i marken (det senare är min egen plan för framtiden).

Parras dör som martyr framför kameran, oklart för vilken ideologi eller vem som bär skulden. Förvirringen gör att filmen saknar en riktig konflikt att luta sig på. Parras får i alla fall fler nyanser än bara härlig kvinna, legio när konstnärer ska avtackas med sin egen film. Det bästa exemplet kommer efter ett bråk mellan Parras och hennes schweiziske man, då hon lägger sig i snön utanför Louvren som ett tjurigt litet barn.

Min kompis Nissi sade en gång ”Hur unikt är det att skriva en uppväxtskildring? Alla har ju haft en uppväxt”. Krasst sett gäller den här invändningen nästan mer på så kallade biopics. Även om ”Jag vill tacka livet” avslutas i djupaste moll kan den mätas jämte alla andra biografier. Den är bra och tråkig på samma gång, som biografier är.

Filmen är inte så mycket en hyllning till livet som en utdragen klagosång som leder till Parras självmord 1967. Tacka livet för vad egentligen? Det mesta verkar ha varit piss.

Jag vill tacka livet

Betyg: 2

Regi: Andrés Wood

Skådespelare: Francisca Gavilan, Thomas Durand

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecension

Mer i ämnet