I ett gammalt avsnitt av Seinfeld förlorar George Costanza ett lägenhetsköp. Styrelsen i huset vill hellre ge lägenheten till en gammal man som överlevt förlisningen av oceanångaren The Andrea Doria 1956. ”Det var 40 år sen, vad har du gjort för mig nyligen?” undrar George. ”Jag har lidit i 30 år, inklusive igår!”, klagar han och får medhåll från Jerry: ”Om den här styrelsen är så imponerad av lidande kanske du borde berätta om Costanzas förvånansvärda äventyr”. George svarar följdriktigt med en monolog om sitt liv som en kort, knubbig och skallig man späckat av personliga nederlag.

Även om Leonardo DiCaprio är världens största filmstjärna och bara dejtar modeller verkar han relatera till Costanza.

Efter att snuvats på Oscar efter Oscar är ”The Revenant” en så målmedveten uppvisning i lidande att det knappt kan räknas som skådespeleri. Leo har låtit sig kylas ned i iskallt vatten, sovit inuti ett hästkadaver och ätit autentisk rå bisonlever. Hans ansikte förvrids av smärta och obehag på ett sätt som genererat flertalet memes av sorten ”hur jag mår på måndagar”. Som om det inte räckte har han stått ut med en pinsam falsk nyhet om att ”Leonardo DiCaprio blir våldtagen av en björn” efter scenen där en (förvisso datoranimerad) Grizzly nästan sliter hans karaktär i stycken.

Regissören Alejandro González Iñárritu har annars spelat in ”The Revenant” i äkta vinterlandskap utan greenscreen eller andra hjälpmedel som kunde göra filmteamet ”för bekväma”. Mycket riktigt var det många som slutade, andra fick sparken. Budget har svällt och inspelningstid har dragit ut på tiden.

Resultatet är tack och lov en vacker och våldsam saga om kolonialism, hämnd och överlevnad. Löst inspirerad av legenden om Hugh Glass, pirat och upptäckare, utspelar sig ”Revenant” 1823 i ett gudsförgätet vintrigt Montana och South Dakota. Glass (DiCaprio) lever i ett utsatt mellanförskap, som änkeman till en mördad Pawnee-indian och med sin Pawnee-son som följeslagare. Hans militärkompani har samlat ihop pälsar för cash när de blir attackerade av indianstammen Ree, som slaktar alla utom en liten grupp som lyckas fly i en båt. När Glass senare nästan blir dödad av nämnda björn blir bördan för tung för männen, som lämnar honom att dö. Den skalperade rasisten Fitzgerald (en utsökt vidrig Tom Hardy) har anklagat Glass och hans son för att ligga bakom attacken, men lovar att ge Glass en rejäl begravning i utbyte mot extra fickpengar. Många lögner senare lämnar Fitzgerald Glass att dö ensam.

Men filmen heter ju ”The Revenant”, det vill säga en död ande som kommer tillbaka för att terrorisera de levande, vilket är vad Glass gör, åtminstone bildligt. Skiten Glass är med om gör att hans själ verkar malas sönder och gå vidare till andevärlden medan hans kropp stannar kvar på jorden för att hämnas. Först måste han slåss mot både indianer och franska pirater som följer hans spår, och överleva i den skoningslösa (och bildsköna) vildmarken där snöstormar avlöser varandra. En anledning till att det spirituella flummet också funkar är tack vare det furiösa tempot.

Alejandro González Iñárritu har blivit en roligare regissör på senare år. Efter deppkavalkader som ”Babel” och ”Biutiful” överraskade han med showbiz-metakomedin ”Birdman” förra året, även om den innehåll ett annat sorts Oscarsfjäsk. ”The Revenant” är en mer oväntad genrefilm. Enkelt uppbyggd från början till slut där ytan spelar större roll än innehållet, men det är en bra sak. Fotots följsamma närhet till Dicaprios ansikte och alla mäktiga kameraåkningar ger blodsutgjutelsen en fantastisk närvaro. Ibland likt de mest maxade scenerna i Alfonso Cuarons ”Children of Men”. Det finns visserligen referenser till hur Amerika mördat sin ursprungsbefolkning i ”The Revenant”, men den personliga hämnden står i fokus. En av de mest primala känslorna som spelas upp på en enorm duk av magiskt vackra naturbilder i perfekt symbios med det skoningslöst våldet.

Det är uppfriskande hur ”Revenant” fått så mycket god kritik trots att den saknar de flesta element som annars förknippas med en så kallad ”viktig film”, utöver DiCaprios vettvilliga självplågeri förstås. Visst, det blir några förvridna grymtningar för mycket men ge honom den där lilla guldgubben nu, han har lidit nog.