Seth Rogen har bjudit med sin skådiskompis Jay Baruchel på fest hos Hollywoods meste renässansman James Franco. Alla är där, till och med Rihanna, men Jay känner sig ensam bland allt coolt folk och längtar hem till spliffen i soffan.

Franco försöker muntra upp honom genom att vidga konstbegreppet: ”Din mammas fitta var duken och din pappas kuk var penseln – boom, du är konst”.

Precis när Jay vill sjunka genom jorden bryter apokalypsen ut. Hälften av USA komikerelit sväljs av en avgrund till helvete och Jay måste stanna hos Franco tillsammans med de som lyckats lura döden.

Ett gäng grabbiga komiker spelar alltså sig själva i en pårökt komedi om jordens undergång. Självklart har kritiker redan beskrivit hur ”This Is the End” får andra intellektuella komedier att plågas i dödskramper. Men för mig är ”efterbliven” ett positivt omdöme för en komedi. Kanske beror det på att jag tillhör filmens primära målgrupp – pojkmän mellan 20-35 som trivs med tv-spel, hiphop och att slippa växa upp.

Jag har också följt det slackergäng som svetsades samman med Judd Apatows kultserie ”Nollor och nördar” (1999) och som genom ett moln av gröna ångor tagit sig upp till toppen på humorhimlen.

Manusförfattarna Seth Rogen och Evan Goldberg radar upp sina komikerpolare och smäller till dem med hårda punchlines till varje skämt. Rogen är värst mot sig själv, som när en reporter på flygplatsen ber honom skratta sitt pundiga signaturflabb. Rogen lyder och ser lite ledsen ut. Det kändisskap som han och hans polare brukade håna har blivit hans eget liv.

”This is the end” är ändå inte riktigt satir eller parodi men man ska inte underskatta trams av den absolut dummaste sorten.