Jag minns när romantiska actionkomedier innehöll action, komedi, och romantik. De var spännande och det hände faktiskt att personer som betydde saker för handlingen dog. ”True Lies”,”48 timmar” och ”Den siste scouten” är inga abstrakta fantasier. På 80-talet hände det att Goldie Hawn och Mel Gibson var med i samma film (!). Nu har branschen ersatt henne med sin egen dotter (som uteslutande spelar samma meningslösa romcom-roll och Gibson har blivit lika knäpp i verkligheten som Riggs var i ”Dödligt vapen”).

Anledningen till historielektionen är att ”This means war” gör anspråk på den här gamla sortens underhållning. Det finns en ton som är vagt bekant, men som visar sig vara falsk marknadsföring rätt snabbt och sällar in filmen till samma fålla banala action-rom-coms som ”mr & mrs Smith” och ”The Bounty Hunter”. Filmer som ska vädja till både en manlig och kvinnlig målgrupp och som inte gör någon nöjd. Kostnadseffekivt!

De två vältränade CIA-agenterna Tuck (Tom Hardy) och FDR (Chris Pine) är partners och bästa kompisar. Av en slapp filmanledning har en kille som Tom Hardy svårt att träffa tjejer (mm, ofta), och registrerar sig således på en raggsajt.

Tyvärr stöter FDR ovetande ihop med just Lauren som hans polare träffat online, och hux flux dejtar kompisarna samma kvinna.

Lauren (Reese Witherspoon) är en ”vanligt tjej” som jobbar med att säkerhetstesta olika köksprodukter. Så självklart faller killarna pladask för detta äventyr och börjar använda sina spionskills och byråns dyra resurser för att övervaka och vinna över Lauren som en slags trofé i en broderlig tävlan. Ja, rätt gissat, alla inblandade lär sig en viktig läxa.

Det funkar helt okej som komiskt recept. Som när FDR försöker imponera Lauren med sin konstkunskap (som han matas med via en örsnäcka) – Tuck lyckas kapa ljudkanalen och får FDR att berätta hur konstnären använde fingermåleri och ”hur han fingrade tavlan”.

Även scenerna då Lauren får relationsråd av sin skabrösa väninna, som annars har sex medan hon äter cheetos, är roliga.

Det är nog så pass att hela upplevelsen kan rankas som milt underhållande, och jag vet inte, det kanske är dags att sluta hoppas på mer från den här genren?