Fler än 50 japanska politiker har format ett råd för att främja äldre typer av japansk populärmusik som de anser att många ungdomar idag bortser ifrån rapporterar Japan Times.

– Låt oss samarbeta för att se vad vi kan göra för att lyfta och återuppliva enka och kayōkyoku, säger Toshihiro Nikai som är ordförande i fullmäktige för det styrande partiet LDP till tidningen.

Nikai får även stöd av oppositionspolitiker och av representanter från musikbranschen.

– Det må vara en liten skara människor som gillar enka och kayōkyoku, men vi måste fortsätta sjunga och göra fler insatser. Att införa den här gruppen är en av de bästa sakerna som har hänt mig, säger den välrenommerade enka-sångerskan Eiko Segawa till Japan Times.

”Ligger i tiden”

Gunnar Linder är universitetslektor i Japanstudier vid Stockholms Universitet och han menar att det inte var ett oväntat drag av den sittande regeringen att införa ett sådant råd. 

– Förvånande är det absolut inte. Det ligger absolut i tiden, alltså hur det politiska klimatet ser ut just nu, säger Gunnar Linder.

 Linder berättar att han upplever en nationalistisk tendens inom den japanska politiken under 2000-talet som även kommit till uttryck i kulturpolitiken. Redan 2002 införde man en ny lag för musiklärare. För att få ut sin lärarlicens var de tvungna att kunna spela ett inhemskt instrument.

– De här musiklärarna är bildade i västerländsk musik men de kan säkerligen ingenting om den äldre inhemska musiken. Men trots det ska de kunna dra av Yesterday, Vivaldis fyra årstider eller Eine kleine nachtmusik på ett inhemskt instrument, säger Gunnar Linder.

Lagen för musiklärarlicenserna infördes som en stöttning av kulturarvet

– Det kan man se som positivt på många sätt, att man gör någon slags stöttning till den äldre inhemska kulturen.

Politisk kontext

Men Linder menar att man också måste se till den politiska kontexten och hänvisar till debatter som fördes i Japan mellan 2003 och 2006 då den sittande regeringen ville införa patriotism på skolschemat. Dock ersattes ordet patriotism, då det inte uppskattades av alla med tillägget i skollagen om att man ska fostra en positiv inställning till lokalkultur och den japanska traditionen.

– Där kan man se vissa nationalistiska tendenser inom politiken. Det här går hand i hand med att lärarna fick lära sig ett japanskt instrument. Redan på 90-talet uppstod det också en liten våg där man införde de inhemska instrumenten i rockmusik och popmusik. Så det finns någon koppling mellan någon slags inhemsk musikrenässans och en politisk nationalistisk tendens.

Enligt Gunnar Linder kan rådet för att främja den traditionella popmusiken, enka och kayōkyoku, kanske ses som ett nytt led i den nationalistiska strömningen.

– Jag tror att de här politikerna är inne på det att hitta någonting urjapanskt, essentiellt. De inser kanske inte att den här musiken som de pratar om är ganska rejält påverkad av västerländsk musik men att den sedan har utvecklats i Japan på sitt eget sätt.