Att Tidningsutgivarna säger sig vilja “lägga ner presstödet” är en grovt missvisande formulering. Det man vill är att omforma det statliga stödet till journalistikbranschen – det betonas ju särskilt i debattartikeln att TU:s modell skulle kosta skattebetalarna lika mycket som det befintliga stödet.
Mera specifikt vill man omforma det på ett sätt som minskar inslaget av politik i mediepolitiken. TU vill istället lägga den knappa miljarden på en generell ekonomisk subvention av hela branschen: momsfrihet och sänkta arbetsgivaravgifter.
TU vill alltså att staten gör det billigare att driva nyhetsmedia, men låter marknaden och bolagen forma utbudet.
Traditionellt är presstödet allt annat än marknadsmässigt, snarare tvärtom. Långt bak på papperstidningarnas 1970-tal kom det till för att stödja tidningar som inte kunde överleva på kommersiella villkor. I den tidens mer schematiska samhälle ansågs det som ett rimligt mål att varje ort hade två dagstidningar: en borgerlig och en socialdemokratisk. S-tidningen var ofta den mindre, med lägre annonsintäkter. En självklar hållpunkt var att riksdominanten Bonniers inte skulle få presstöd.
Presstödet kan på många sätt sägas vara en djupt socialdemokratisk politik – det ville motverka kapitalismens verkningar, det höll länge liv i en bred socialdemokratisk dagspress, och det hade sin storhetstid på 1900-talet.
Nuförtiden är det mesta annorlunda. Bonniergruppen har efter en rad uppköp 2019-20 blivit en jätteaktör inom lokalpressen och rakar in 160 miljoner i presstöd.
Och Bonniergruppens praktpjäs Dagens Nyheter – landets arketypiskt dominerande morgontidning – har numera så låg täckningsgrad att den också skulle få presstöd om man sökte (tidningen avstår från de 65 miljoner den är berättigad till, och är noga med att kommunicera det). Göteborgs-Posten, så dominant det går att bli i Göteborg, tar emot 38 miljoner. Bland lokaltidningarna är det numera vanligt att samma nyhetstidning ges ut under två titlar med var sin ledaravdelning, en S-märkt och en borgerlig. Det är en fattigare bransch.
TU har rätt i att den presspolitiska frågan inte längre är hur vi ska rädda de så kallade andratidningarna. 2021 lyder den: hur ska vi rädda journalistiska medier utanför storstäderna överhuvudtaget.
Är marknaden och mediebolagen de bästa att lösa denna samhällsviktiga uppgift? Eller behövs politisk styrning (“demokratisk kontroll” som man brukar säga på vänsterkanten)?
Det är en politisk trosfråga. Förhoppningsvis kan TU:s förslag sparka liv i mediepolitikens höger-vänster-dimension, så att det blir blockpolitiskt drag i frågan – vilket nu liksom på 1900-talet krävs för att få en politisk fråga att lyfta.