På väg mot domedagen. Foto: Triart

”Turinhästen”

Uppdaterad
Publicerad

Sugande soundtrack och mäktiga bilder i bakvända skapelseberättelsen ”Turinhästen”.

Béla Tarr komponerar stillsamma verk som får själsfränden Andrej Tarkovskijs filmer att te sig som kulörta skrattfester.

Nåja. Nästan.

Ungrarens mest kända bidrag till filmhistorien,”Satans tango”, är sju och en halv timme lång, svartvit, långsam. ”Turinhästen” klockar in på i sammanhanget blygsamma 2. 26, och berättar saktmodigt om sex dagar i en gammal man, hans vuxna dotter och deras kranka kuses liv – isolerade på landsbygden, i slutet av 1800-talet.

Jag hade väntat mig en cineastisk utmaning, en film som man tvingas kämpa sig in i, men till min stora förvåning hade Béla Tarr mig redan efter några sekunder.

En man och en loppäten häst kämpar sig fram genom stormen i 400 nyanser av grått.

Visuell elegans i mäktiga bilder, filmen igenom. Stora episka vyer och trånga utrymmen i stumfilmsljus.

Och så det sugande suggestiva ljudbandet. Främst den återkommande musikslingan. Monoton, repetitiv, ödesmättad. Som ett släpigt begravningståg.

Vi vaggas sakta men säkert in i den vegetativa lunken som är duons vardag. Det stormar runt knutarna, det viner konstant, det är måndag hela veckan, ett mål per dag, alltid bara potatis.

Det råder fullständig ovisshet om vad som ska hända, det händer inte så mycket, inte i traditionell mening. När det väl sker något utanför det vardagliga hoppar vi till lika mycket som duon. En man knackar på dörren, vill ha lite sprit. Då har halva filmen gått. Lite senare kommer ett gäng skräniga romer på besök och jag ramlar nästan ur biostolen.

Men så handlar det inte heller om akuta skeenden. Snarare om varats olidliga tyngd, om människors enastående och ibland självdestruktiva förmåga att anpassa sig, att överleva i en karg omgivning.

Hästen vägrar dra vagnen, brunnen sinar, de svälter, fotogenlampan strejkar. Tillvaron är fullständigt hopplös. Men så hörs faderns röst i mörkret:

”Vi försöker igen i morgon”.

Regissören är inte nådig i sin dom över människan. Man kan nämligen se detta, som sägs vara hans sista film (han tycker att han sagt sitt), som ett slags bakvänd skapelseberättelse, som slutar i ”varde mörker” istället för ”varde ljus”. Han låter domedagen ramla ner över oss.

Efter att offentligt ha kritiserat premiärministern Viktor Orban, som lär ha kallat intellektuella för ”fosterlandsförrädare”, har Béla Tarr hamnat på kant med Ungerns ultrareaktionära regim. Det vore lätt att läsa in hel del samhällskritik i ”Turinhästen”; man kan ana en tanke om ett folk som sakta men säkert tvingats till mental och fysisk underkastelse, om en långsam anpassning till ett själsdödande politiskt klimat.

Men Béla Tarr skulle vara den första att sparka bakut. Regissören är nämligen omvittnat ovillig att analysera sina egna filmer. Han hävdar att han berättar det vi ser, inget mer. Det räcker förvisso långt.

”Turinhästen”

Betyg: 4

Regi: Béla Tarr

Skådespelare: János Derzsi, Erika Bók, Mihály Kormos m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App Store
Ladda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.