Foto: Netflix

Tv-recension: Orange is the new black – sista säsongen

Publicerad

Orange is the new black har blivit både kritiker- och publikfavorit och var en av de första serierna gjord av Netflix med syfte att sträckkollas. X år efter premiären av serien som ändrade hur ser på tv återstår bara en urvattnad variant av succékonceptet.

Tv-serien Orange is the new black var en fullträff när den hade premiär 2013. Det kändes som en serie som många längtat efter, alla huvudpersoner var kvinnor och alla de flesta var fulare, skitigare och mer kriminella än de roller som kvinnor vanligtvis spelar.

Men framför allt var serien en av Netflix första originalserier, alla avsnitt släpptes på en gång och den var och är designad för att ”binga” (sträckkolla). Orange (…) fick först beröm för att vara en serie som riktar sig till en bred publik som skildrar HBTQ-personer samt svarta och latinamerikanska kvinnors liv som mer än en biroll som skohornats in i manuset. Sedan fick den kritik när denna mångfald inte återspeglades i manusrummet.

Oavsett vad man tycker om Orange is the new black hade serien förstått något om sin publik. Utöver att de flesta av de 50 avsnitten avslutas med en cliffhanger som håller publiken kvar på plattformen så bestod Netflix amerikanska publik 2017 av fler kvinnor än män. Minoritetsgrupperna utgör också större marknadsandelar och ger serieskaparna större incitament att representera dem på skärmen.

Serien är baserad på Piper Kermans självbiografiska bok om hur hon som vit medelklasskvinna plötsligt måste sitta av ett årslångt fängelsestraff för ett gammalt brott. I serien hamnar Piper i samma fängelse som sin exflickvän (som är orsaken till Pipers straff) och publiken får följa hur hon går från blåögd gäst till luttrad fånge. De följande säsongerna fokuserar mer på de andra intagna fångarna och deras bakgrund.

Sedan serien började har fångar förflyttats, nya obehagliga fiender har gjort entré, huvudpersoner har dött, den ekonomiska maskin som det amerikanska fängelsesystemet utgör har kritiserats och fångarna har startat upplopp.

Och ungefär där borde det ha slutat. Säsong fem, som utspelar sig under ett par dagars upplopp inne i fängelset, var serien höjdpunkt och när Orange (...) nu tackar för sig, gör den det på tomgång.

I säsong sju lider de intagna fortfarande sviterna efter konsekvenser från upploppet. Piper har äntligen släppts ut och har svårt att anpassa sigtill  livet som fri.

Orange is the new black trampar dessvärre i de vanligaste fällorna som uppstår när man följt samma personer under en längre tid (ca 75 timmar i det här fallet). Man skruvar upp rollfigurernas egenheter till självparodisk nivå, skapar och skildrar osannolika vänskapsallianser som inte känns trovärdiga. Vissa rollfigurer är helt enkelt tömda på intressant innehåll.

Konflikterna har snurrats så många varv att den dominerande känslan är ”aha, nu igen”. För att ge den sista säsongen mer aktualitet delas kängor med adress Donald Trump ut och några av fångarna har förflyttats från fängelset till ett migrationscenter som på många sätt är värre än fängelset. Men ändå blir man inte lika berörd som tidigare. Tidigare säsongers smarta oneliners blandat med gripande berättelser känns nu mer som att få känslor skrivna på näsan blandat med berättarröst a la Maffiabröder som av någon anledning används i ett av avsnitten. Antalet rörande kollage över någon av rollfigurernas visdomsord är för många och sidospåret om metoo känns som en präktigt tvångsskriven uppsats snarare än skickligt manusarbete.

Nackdelen med att skapa ett succékoncept är att det är lätt att bli fartblind. Och det är synd att en serie som gjorde fem bra säsonger ska avslutas som en urvattnad skugga av sitt forna jag.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

serierecension

Mer i ämnet