En regnig dag på konstbiennalens område. Den ukrainska skådespelaren Aleksey Yudnikov kommer iklädd en blåsvart mask i latex och lång svart rock. Han ställer sig framför den ryska paviljongen och inväntar att journalister ska se honom. Väl omringad av kameror öppnar han rocken och avslöjar en pappersmask föreställande Vladimir V Putin i placerad i skrevet. Ett sätt att göra narr av den ryska presidenten och protestera mot kriget.

Förutom att samla ett antal journalister får protesten ingen större inverkan. 

Att paviljongen är stängd är väl heller inte så märkligt, ändå finns det saker under ytan som upprör.

– Det är inte så vanligt att göra så som jag gjorde, säger Anders Kreuger, som är direktör på finländska konsthallen Kohta och har jobbat mycket med ryska och baltiska konstnärer.

Han fortsätter:

– Men jag blev så arg när jag fick höra det här att jag inte kunde göra på något annat sätt.

Skrev kritisk artikel

Det Anders Kreuger – som befunnit sig på plats på snart sagt varje konstbiennal i Venedig det senaste kvartsseklet – syftar på är detta:

Det som gjorde honom så arg och fick till följd att han skrev en artikel i den nordiska konsttidskriften Kunstkritikk, var att när de ryska konstnärerna och den ansvariga kuratorn väl valde att avsäga sig uppdraget att ställa ut i den ryska paviljongen berättade de inte hela sanningen.

De sa inget om att den ryska paviljongen numera styrs av företaget Smart Art, som drivs av två kvinnor högt upp i den ryska eliten: dottern till en före detta FSB general (alltså ryska underrättelsetjänsten), numera VD för ett företag som tillverkar krigsmateriel och dottern till utrikesministern Sergej Lavrov.

– Den kultur som Kreml vill stödja är den klassiska finkulturen med balett, opera och klassisk musik. Den samtida konsten var de mer intresserade av för tio femton år sedan, den är lite ostyrigare, lite svårare att kontrollera. De har nog gärna velat outsourca den till oligarkerna eftersom de i sin tur ser det som en intressant investeringsmöjlighet – inte främst ekonomiskt utan för döttrarnas sociala anseende, säger Anders Kreuger.

– Man köper en plats åt sina familjemedlemmar i en värld som anses vara prestigefylld.

Återkommande protester

Varför är då just konsten så populär att använda sig av för att tvätta ett skamfilat rykte, eller som Kreuger själv skriver, blivit en lekboll för de oanständigt rika?

– Teater och litteratur är lite mer linjärt på det sättet att det finns ett budskap som kan ligga mellan raderna, men ligger också på raderna. I konsten finns inga rader att hålla sig till, konsten är lite mer öppen, man kan mena lite olika saker med konsten, vilket gör att sådana här påverkansoperationer är lite lättare i konsten, menar Anders Kreuger.

Själva den ryska byggnaden på biennalens område i Venedig står nu alltså tom, men utanför tycks proteserna avlösa varandra. En av dem som tar dit är Vadim Zakharov, en konstnär som själv representerade Ryssland i Venedig för nio sedan, som med sorg i blicken ställer sig och protesterar mot kriget och den ryska regimens kulturpolitik med en text på engelska på ett plakat hängande på bröstet.

Han blir snabbt omringad av polis så att ingen ska kunna läsa vad det är han vill säga.