Det är vemodigt och historiskt att vi hamnade här. Utan ett Nobelpris i litteratur 2018.
Vemodigt för att tidigare år detta skett har anledningen oftast varit ett världskrig, vemodigt för att det troligen hade kunnat förhindras med en bättre krishantering inifrån Akademien, vemodigt för att ett Nobelpris är så mycket större än den institution som delar ut det, men nu låses det in på grund av litenheten hos utdelaren.
Men det uteblivna priset – och det plågsamma tomrummet under tillkännagivandeveckan i oktober och inte minst prisutdelningen i december – kommer för alltid i evighetens bok vara ett litet hack i tiden och protokollet.
Ett hack som markerar allvaret av vad som skedde i världen och Sverige 2017. Ett av få exceptionella brott i en sekellång svit av litterära Nobelpris kommer att peka på de anklagelser om sexuella trakasserier och jäv som riktades mot Akademien och hur svagt den svarade på det.
Just den svaga krisinsikten förstärktes av vissa ledamöter som Horace Engdahl som efter utsända självkritiska pressmeddelanden från Akademien som kollektiv belåtet fimpade innebörden av det i radio – hur det kan kännas för mer modesta akademikollegor kan vi bara ana. Eller Sture Allén som våren 2018 inte ens anser det värt att beklaga att han inte tog det första brevet med övergreppsanklagelser från 1997 (!) på allvar.
Det är inte säkert att det hade lett vidare, men som en signal om att se över jävsproblematiken hade det varit bra. Men precis som förslaget om att avskaffa livstidsplatsen som väcktes vid Rushdiekonflikten 1989 lades det åt sidan. Kanske var det bara tomt prat till pressen utanför Börshuset då också.
Det är den negativa sidan av Akademiens unika frihet från politisk eller statlig styrning – som tillsammans med dess upplysningsarv är den stora poängen i det urarva – denna arrogans och övertygelse om att omvärlden drivs av pöbelmentalitet och skandalhunger. Allt fler röster talar nu om mediedrev och press som ”vill” krossa Akademien, somliga nämner till och med ”avund” som anledning till kritiken.
Och visst finns det övertoner i skallet, som när Socialdemokraterna i Stockholms Stad nu populistiskt vill ändra Akademiens hyresavtal, eller när Akademiens hela arbete avfärdas som perukstockeri samtidigt som Kungen framhålls som en räddning, som om inte monarki och akademi hörde ihop.
Men vi ska inte glömma vad som ligger i botten. Och det reserverade Nobelpriset 2018 låter oss aldrig göra det.
Det är något att se fram emot: det magnifika, troligen dubbla Nobelpriset 2019, utdelat av en Akademi vi ännu inte sett.