Recension: Unga Astrid – En upplevelse i det cineastiska mellanregistret

Publicerad

Bitvis enahanda och mjäkig. Men med en lysande Alba August i huvudrollen. Fredrik Sahlin har sett ”Unga Astrid” om författaren och nationalikonen Astrid Lindgren.

Det är onekligen ett habilt och stilsäkert drama som ger oss barnbokslegenden Astrid Lindgrens unga år, då hon som 16-åring får jobb på Vimmerby Tidning och som oönskad anställningsbonus blir ihop, och snart gravid, med den 30 år äldre redaktören Blomberg. Nej, det är enligt filmen ingen dåtida #metoo-skandal, Astrid var onekligen med på saken, men likväl innebar det ju en (minst sagt) knepig situation i 1920-talets Sverige för en ogift kvinna att få barn med en gift man.

Redaktören vill ta sitt ansvar men dras med en hysterisk fru, och riskerar åtal för otukt, så den kommande barnboksförfattaren drar till Danmark där hon föder fram Lasse, och lämnar honom motvilligt hos en dagmamma (i Trine Dyrholms trygga gestalt), där han blir kvar i tre år.

Det är med andra ord en hel del intima scener och antaganden om huvudpersonen här. Bilden av den tonåriga Astrid som förförerska känns tondövt nutida, som att vi ska döma henne utefter dagens bild av hur en ung stark kvinna tar för sig. Det ska sannolikt signalera egensinne, men ter sig i det här sammanhanget lite spekulativt. Astrid Lindgrens dotter har motsatt sig en filmatisering av det privatliv som författaren var så mån om att hålla bortom strålkastarljuset, och det är inte svårt att förstå hennes oro.

Men om man nu ska försöka bortse från det eventuellt respektlösa tilltaget i att gräva i Lindgrens sexliv gör regisserande Pernille Fischer Christensen och hennes medförfattare Kim Fupz Aakeson rätt i att helt koncentrera sig på ett betydelsebärande stycke av huvudpersonens liv. De hoppar av innan framgångståget ska börja rulla; lägger istället störst vikt det trauma som det var att tvingas att lämna sitt barn. Det är föredömligt, det bryter biopicmönstret, och det finns såklart en hel del emotionell spänning att hämta här. Inte minst i det faktum att det minsann inte är lätt att komma och hämta ett barn som i tre år ansett sig ha en annan, dansk, mamma.

Men hur fint och insiktsfullt denna livsavgörande konflikt än skildras, blir det i längden lätt enahanda, odramatiskt. Filmmakarna har varit så måna om att inte fabulera (förutom sexet då) kring nationalikonen Lindgrens liv att resultatet ter sig lite väl mjäkigt. 

Alba August är dock rakt igenom lysande. Hon öppnar och stänger de emotionella dammluckorna med imponerande tajming och precision, verkar bottna i varje känsla. Kul också att filmmakarna väver in detaljer ur Astrid Lindgrens verk. Författarinnan själv påminner i början med sina utstickande flätor om Pippi själv, hon utstöter i tid och otid Ronja-vrål, och i en stickreplik får Astrid höra om någon tokig grannpojke som hissat upp en kompis i en flaggstång. Inte så subtilt men småskojigt.

”Astrid, du förstår oss. Du är på barnens sida!” Det som slutgiltigt placerar upplevelsen i det cineastiska mellanregistret är Pernille Fischer Christensens och Kim Fupz Aakesons irriterande hyss att låta en massa barnröster, under filmens gång, läsa upp clichéartade hyllningar till Astrid Lindgren. Det är som att man inte riktigt litat på att dramat om den utsatta unga kvinnan är bärig i sig, och därför ideligen måste påminna oss om att filmen ju handlar om den världsberömda författaren.

Berättarröster är per definition nästan alltid ett otyg men när de talar till publiken som om den vore en lågstadieklass på skolbio blir det…problematiskt.

Bonusspår: Svenska filmmakare har på senare år börjat tänka mer på dialekt och diftong, vilket ju är positivt. Men eftersom ambitionen fortfarande verkar halvhjärtad kan det, som här, leda till udda situationer där världens kanske mest kända smålänning pratar rikssvenska medan man fått skådespelarna som gör hennes föräldrar, Maria Bonnevie och Magnus Krepper, att jobba med skorrande R. Vilket får i alla fall oss i petimetrar att bara för en stund dras ut ur illusionen, och börja fundera på annat.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet