Trots att Louisiana knappt hunnit slå upp dörrarna för Fantastiska kvinnor är utställningen redan en succé. Inte så konstigt kanske. Det här är ju den första, stora sammanställningen av kvinnliga surrealister. Det vill säga banbrytande rebeller som tidigare marginaliserats, nonchalerats eller bara glömts bort. Mycket efterlängtad alltså!

1929 åkte Lee Miller till Paris för att bli elev hos Man Ray – men det gick inte. Istället fick hon nöja sig med att bli konstnärens älskarinna. Nåväl, Miller lärde sig i alla fall allt hon behövde och några år senare hade hon en egen fotostudio i New York. Och om det behövdes mer pengar jobbade hon extra som fotomodell på Vogue. Inte illa.

1936 skapade Meret Oppenheim ett av surrealismens mest centrala verk: en tekopp klädd i päls som är ett slags metafor för lesbiskt oralsex. Men trots den geniala koppen blev Oppenheim snart bortglömd, så 1972 gjorde hon en hyllning till sitt eget mästerverk i collageform.

Leonor Fini tillhörde – precis som Oppenheim – surrealisternas innersta kretsar. Fini porträtterade helst kvinnor som kattliknande rovdjur med smak för sovande ynglingar. De sovande männen liknar en sorts manliga varianter av Törnrosa – ett grepp som ifrågasätter traditionella könsroller och visar att kvinnors sexualitet kan vara väl så djurisk.

Frida Kahlo använde också pälsdjur – som apor och katter – för att representera kvinnlig sexualitet. Men hennes målningar illustrerar även surrealisternas förkärlek för oväntade möten som skakar om. I ett självporträtt från 1932 låter Kahlo till exempel Fords hypermoderna bilfabriker möta det urgamla, förcolumbianska Mexiko. En fet kulturkrock.

Efter sin tidiga död 1954 glömdes Kahlo tyvärr bort i ett kvarts sekel. En sorglig historia vilken bara överträffas av Louise Bourgeois öde. Hon nonchalerades nämligen av konstvärlden i nästan 40 år. Numer betraktas båda två – tack och lov – som några av 1900-talets absolut främsta konstnärer, alla kategorier. Slutet gott, allting gott.