Den tionde september skakades Sverige av nyheten om attacken mot utrikesminister Anna Lindh. Enligt de första uppgifterna skulle Anna Lindh ha fått en skada i armen som hon vårdades för. Men när dag övergick i kväll och kväll i natt, stod det snart klart att läkarna på Karolinska Sjukhuset kämpade för att rädda utrikesministerns liv.

Ett land i chock

Tidigt på torsdagsmorgonen den 11 september 2003, försämrades Anna Lindhs tillstånd snabbt. Hon hade fått allvarliga knivskador i flera av bukens stora blodkärl samt i levern. På grund av blodförlusten fick utrikesministern stora mängder blod, och detta ledde fram till ett tillstånd där blodet inte hann levra sig och där blodproppar uppstod i lungorna.

Den akuta vården av Anna Lindh skulle senare bli föremål för kritik. Men i den granskning som Socialstyrelsen senare gjorde fann man ingen anledning att kritisera läkarlaget på sjukhuset för den vård som utrikesministern fick. 

Nyheten om Anna Lindhs död nådde svenskarna strax efter klockan 9 på morgonen den 11 september. Många vittnade om känslor som påminde om dem vid mordet på Olof Palme; chock, ilska och förstås sorg.

Senare på dagen höll statsminister Göran Persson en känsloladdad presskonferens där han uttryckte sin medkänsla med utrikesministerns familj och konstaterade att det inträffade var svårt att förstå.

Mördaren visade sig vara den 24-årige Mijailo Mijailović. I mars 2004 dömdes han av Stockholms tingsrätt till livstids fängelse för mordet. Domen fastställdes efter överklagande av Högsta Domstolen.

Tidigt internationellt engagemang

Det var ingen händelse att Anna Lindh blev svensk utrikesminister. När hon redan som tolvåring engagerade sig i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SSU), var det utrikesfrågorna och framförallt Vietnamkriget som intresserade henne.

Som 19-åring tog hon plats i Enköpings kommunfullmäktige och läste samtidigt in en jur. kand. vid Uppsalas och Stockholms universitet. 1982 blev hon riksdagsledamot och senare också ordförande för SSU.

Hennes internationella intresse fick nu delvis en ny skepnad i ett allt större engagemang för miljöfrågor. Efter ett mellanspel som borgarråd i Stockholm under de borgerliga regeringsåren i början på 1990-talet, plockade statsminister Ingvar Carlsson in henne som miljöminister i sin regering efter valsegern 1994.

Då hade hon också hunnit gifta sig med landshövding Bo Holmberg och fått två söner tillsammans med honom.

Som miljöminister arbetade Anna Lindh hårt för att lagstiftningsvägen minska användningen av farliga kemikalier i hela EU. Hon fick också ansvaret för att tillämpa FN:s globala handlingsprogram Agenda 21 på Östersjöns miljöproblem.

Sveriges röst i världen

Det var dock som utrikesminister som Anna Lindh blev mest känd inte bara hemma i Sverige, utan också långt utanför våra gränser. Efter riksdagsvalet 1998 utsåg statsminister Göran Persson henne till chef för utrikesdepartementet. Här väntade genast den tuffa uppgiften med att föra en tydlig svensk linje i den pågående kosovokonflikten liksom att försöka jämka samman den svenska ståndpunkten med övriga EU-länders.

Tanken på att EU-skulle tala med en röst var en av Anna Lindhs tydligaste prioriteringar i kontakterna med sina kollegor runtom i Europa. Det var en målsättning som ofta visade sig svår att uppnå i det praktiska politiska arbetet. Särskilt besvärligt visade det sig vara under de stora politiska kriser som skakade världen kring millennieskiftet. Det gällde förstås främst det amerikanska svaret på terrorattackerna i New York den 11 september 2001, som delade EU:s medlemsländer.

Höjdpunkten i Anna Lindhs karriär blev det svenska EU-ordförandeskapet under första halvåret 2001. I samråd med övriga regeringen hade Anna Lindh valt att fokusera på EU:s utvidgning, sysselsättningen och på sin egen stora hjärtefråga; miljön. Som ordförandeland i EU spelade Sverige och Anna Lindh också en nyckelroll i att få den makedonska regeringen till förhandlingsbordet för att undvika nya blodiga strider på Balkan. Hennes sista insats blev att tala för att Sverige skulle gå med i eurosamarbetet i den folkomröstning som hölls den 14 september.

Men när svenskarna gick till valurnorna för att rösta om euron, vilade sorgen och chocken över landet. Tre dagar tidigare hade Sverige förlorat sin utrikesminister och världen en stark röst för försoning, solidaritet och ansvar för miljön.

Egyptenaffären

Anna Lindh pekades ibland, och inte minst efter sin död, ut som den självklara efterträdaren till Göran Persson på posten som partiledare för Socialdemokraterna. Hur det hade blivit om Anna Lindh fått leva kan förstås ingen säga, men minnet av Lindhs tid som utrikesminister kom att solkas något av den så kallade egyptenaffären som briserade 2004. Det visade sig då att två egyptier avvisats från Sverige i december 2001 och transporterats med flygplan tillhörande den amerikanska säkerhetstjänsten CIA från Bromma flygplats.

Maskerade CIA-agenter förde Ahmed Agiza och Mohammed Alzery ut ur Sverige till ett egyptiskt fängelse där de förhördes under tortyr och sedan fängslades. Avvisningen kritiserades av flera människorättsorganisationer och Justitiekanslern JO drog slutsatsen att Anna Lindh hade informerats och accepterat ordningen med den CIA-ledda avvisningen.

Minnet lever kvar

Tioårsminnet av Anna Lindhs bortgång kommer att högtidlighållas på flera sätt. Bland annat kommer Socialdemokraterna och Palmecentret kommer att hålla sitt årliga Anna Lindh-seminarium om hållbar utveckling och mänskliga rättigheter.

Många prominenta gäster väntas delta, bland dem Europarådets generalsekreterare Thorbjørn Jagland, S-ordförande Stefan Löfven, Margot Wallström, Palestinas ambassadör till EU Leila Shahid, Iraks tidigare minister för mänskliga rättigheter Narmin Osman, och Makedoniens tidigare premiärminister Radmila Sekerinska.

Dokumentärfilmarna Tom Alandh och Björn Henriksson har också gjort en nyproducerad dokumentär om Anna Lindh som kommer att sändas här i SVT den 11 september.