Hennes man hade sagt ”du måste sätta er i säkerhet. Jag stannar och försvarar Ukraina”. Hon hade knappt fått med sig nåt insulin till sina två diabetessjuka barn.
Olena sa att en okänd man skulle köra dem dit de ska bo. Vi önskade dem lycka till.
Fyra veckor senare kör vi in på en gårdsplan i den lilla staden Siedlce, framför huset växer ett enormt valnötsträd. Det är den första varma vårdagen.
Hon är klädd i samma gråa långkofta som för en månad sedan. Hon är inte lika blek. Här bor hon på ett litet pensionat med fem andra ukrainska mammor och 13 barn.
Det är Leshek Andzhejews som äger pensionatet. Han verkar blyg men berättar om hur hans hustru dog i en hjärtattack för bara två månader sedan. Hur han fick idén att erbjuda rummen till ukrainska flyktingar.
Han berättar att han gillar att det är liv i huset, att kvinnorna lagar mat och bjuder in honom.
– Vi hjälper varandra. De får stanna så länge det krävs, säger han.
Vi anar konturerna av en ny vardag som Olena och de andra mammorna skapar, ihop med Leshek. Människor som inte kände varandra för en månad sedan, men som kriget föst ihop till en brokig storfamilj. Ingen vet för hur länge.
Alla barnen går i skola redan, via distansundervisning som erbjuds av både ukrainska och polska skolor. Barnen sitter på sina sängar, och lyssnar på sina lärare i mobilen.
Men vi märker att kvinnorna är nervösa. Det visar sig att det är första dagen de ska iväg och arbeta. De ska plocka och packa champinjoner i ett av traktens stora växthus.
De förklarar att de behöver spara ihop pengar för den dagen det blir dags att återvända till Ukraina.
Men Olena tvingas i sista stund stanna hemma. Sonen Pavel har fått en känning. Hon hjälper till att mäta blodsockret. Fem gånger per dygn sticks han i fingret.
Via Google Translate i sin mobil skriver han en fråga till mig. ”Vad är din dröm?” står det.
Jag inser att här duger bara ärliga svar och svarar att jag vill bli frisk från en sjukdom jag bär på. Han nickar. Han får samma fråga tillbaka och svarar ”Att få åka hem, det är min dröm”.
Kriget är ständigt närvarande och mobilen är livlinan.
Varje dag pratar Olena med sin man. När hon hör hans röst vet hon att han överlevt striderna också denna dag.
Vad säger de till varandra för att hålla hopp och förtröstan vid liv?
– Vi säger ofta hur mycket vi älskar varandra. Att vi snart kommer att ses igen. Och att Ukraina kommer att segra.
Och jag tänker på hur förunderligt stark en människa blir vid en kris.