Ericsson är en nationalklenod och en folkaktie och en av de allra största enskilda bidragande företagen till Sveriges export. Men bolagets problem är att det trots de stora inkomsterna har det tufft. Försäljningen mattats av och kostnaderna stigit.
Samtidigt pressas Ericsson av konkurrenter, framförallt kinesiska Huawei. En annan konkurrent, Nokia, har genomgått ett stålbad som Ericssons tidigare besparingar inte kan mäta sig med.
Inte särskilt förvånande
Bolagets ledning och styrelse har de senaste åren talat vitt och brett om att pengarna ska komma från mjukvara som ”sakernas internet” och ”molnet”. De satsningarna har inte infriat förväntningarna och sedan i mars 2015 har börskursen rasat med 40 procent. Samtidigt har ledning och styrelse kvitterat ut stora ersättningar. Det sticker i ögonen på hängivna medarbetare.
Att tillverkning till stor del skulle försvinna från Sverige var inte särskilt förvånande med tanke på att Ericsson de senaste 15 åren successivt fasat ut sin tillverkning i Sverige.
Den stora oron har varit kring hur forskning och utveckling i Ericsson påverkas av att tillverkningen försvinner. Dessutom finns det en oro för hur Ericssons roll som ledare i utvecklandet av 5g-tekniken skulle påverkas och de industrisamarbeten som finns där med bland annat Boliden och Scania.
Varför ska pensionspengarna tro på bolaget?
Det ska ha funnits viljor inom Ericsson som även ville flytta forskning och utveckling utomlands för att ligga närmare tillverkningen. Det verkar inte bli verklighet i dag då Ericsson gått ut med att 1.000 tjänster inom forskning och utveckling ska ersättas med lika många under en treårsperiod.
I den här svåra tiden är det minst olyckligt att bolaget saknar en permanent vd och en personalchef, samtidigt som styrelseordföranden är ifrågasatt. De stora ägarna har ett ansvar att se till att bygga upp förtroendet för ledningen igen. Och det skulle vara klädsamt om styrelseordföranden i år väljer att ta ut sin ersättning i aktier i stället för kontanter.
Om inte styrelsen tror på bolagets framtid – varför ska våra pensionspengar göra det ?