TeliaSonera tar seden dit man kommer – det handlar bara om ett företag med kulturell kompetens. Det tycks vara försvaret för de metoder företaget använt för att komma över lukrativa mobiltillstånd i Centralasiatiska länder med tveksam, eller obefintlig demokratisk historia. Man följer de (bristande) lagar eller moral på de marknader man verkar. Eller är det som svenska åklagare hävdar mutaffärer det handlar om? Hur har bolagets huvudägare, svenska staten, kunnat sitta på händerna i styrelsen när TeliaSoneras fälttåg i öst gått allt djupare in i laglöst land, för att sedan yrvaket titta upp, och konstatera att det saknas etikkompetens i styrelsen? Fortsättning följer i en domstol närmare dig, än Uzbekistan.
”Verkligheten har inte styrt SAS”
Intressant också att flygbolaget SAS nu efter att återigen räddats av svenska folket ska börja flyga på Palermo på Sicilien – maffians hemvist. Det får mig att tänka på det gamla maffiauttrycket ”Fisken ruttnar från huvudet”. Med det menas att när något går fel finns ansvaret i toppen.
I det här fallet handlar det om en styrelse som låtit åren gå medan konkurrenterna på lågprismarknaden vuxit sig så starka att konkurs faktiskt var rimligt. Saknades det etikkompetens i TeliaSonera så saknas det flygkompetens i SAS. Då pratar jag inte om erfarenheten att sitta framför skynket i de finare regionerna av ett flygplan, eller att invänta avfärden i en ”business lounge” med en drink framför näsan. Den kompetensen är rikligt representerad i styrelsen i dagsläget. Det handlar i stället om kunskaper om vad som hänt bakom skynket där den vanliga affärsmannen och kvinnan sitter, med i bästa fall en pappmugg med kaffe – det är där utvecklingen (eller neddragningar om du så vill) sker inom flyget.
Nu är det än så länge lojala anställda som tar smällen genom att sänka löner och förmåner för att SAS ska kunna ge sig ut på en fortsatt oviss resa. En resa där avståndet hela tiden ökar till lågprisbolagen. Allt i samma takt som SAS hinner tänka ut ett nytt besparingsprogram, med ännu ett konsultdoftande, skojigt namn. Hur många år tar det innan den nordiska pressen återigen står samlad en kylslagen natt utanför SAS kontor på Kastrup, i Köpenhamn, och inväntar ett besked om företagets överlevnad?
Med SAS öde kan då också ännu mer av skattebetalarnas pengar ha försvunnit. Hittills är det inte verkligheten som styrt SAS, utan snarare tecknen i astrologins stjärnbilder.
”Saab-sörjan får mig att tänka på den gamla låten Dreamer”
Saab lever – i domstolarna! Det lär bli en rättslig fortsättning efter konkursförvaltarnas tunga lunta över företagets sista månader.
Konkursförvaltarnas beskriver ett företag som kört på fälgarna och som borde försatts i konkurs långt innan företaget självdog på grund av brist på pengar. Det beskriver också en ledning och styrelse som hänvisar till rena fantasier när det gäller företagets möjligheter att göra det de är satta på jorden att göra – sälja bilar. Det är helt enkelt en långt ifrån vacker syn.
I stället lät de ansvariga skulderna växa, räknat i miljarder, på bekostnad av skattebetalare och leverantörer. Nåväl, man kan förstås skylla på den goda viljan att vilja rädda företaget, men i det här fallet handlar det om rena dumheter och kanske att också gynna sig själv, om konkursförvaltarnas berättelse stämmer.
Jag får ju naturligtvis inte glömma att berätta att det också kommer att finnas en bil som kallas för Saab, efter att det som kallades ”elbilskonsortiet” Nevs köpt resterna av Saab. Om det nu blir elbilar, eftersom det första som görs är att återstarta produktionen av den gamla 9-3 modellen. Hela Saab-sörjan får mig att tänka på den gamla låten ”Dreamer” framförd av skräckrockaren Ozzy Osbourne (fritt tolkat): Jag är bara en drömmare, jag drömmer bort mitt liv, jag är bara en drömmare – som drömmer om bättre tider.
”Har bankerna kris ropar de på folkets hjälp”
Vi kan inte ha en årskrönika utan att de svenska bankerna nämns. Är det kris ropar de på folkets hjälp. Går det bra så badar de i pengar som snabbt skall ut – till aktieägarna. För som kund får du inte mycket vare sig på sparkontot eller i form av lägre låneräntor trots att bankernas egna lånekostnader sjunkit. Det har Finansinspektionen nu konstaterat flera kvartal i följd.
Bankerna kanske misstror oss men det är tragikomiskt vem bankerna gladeligen anförtrott kontanthanteringen – Panaxia. Komiskt därför att bolaget som bankerna med hela sin apparat av riskbedömare valt, tycks ha varit lika solitt som en tesil – tragiskt därför att massor av småföretagare förlorat sina kontantkassor i härdsmältan. Hundratals miljoner saknas nu, och för de ansvariga i Panaxia väntar rättsliga åtgärder.
”Euroländernas ekonomi krymper – skinnet stramar kring spargrisens revben”
Eurokrisen tycks skapad ur en dröm med brist på verklighetsförankring. Nu skall institutioner och kontrollstationer snabbt byggas upp, saker som redan borde ha funnits på plats då man införde valutan. Man ställer också desperata krav på varandra om budgetdisciplin. Problemet är att det inte finns några pengar att ha disciplin över. De 17 euroländernas ekonomier är som en omvänd spargris; Ju mer man sparat – och stoppat i bössan, desto mer krymper spargrisen.
I november var det svart på vitt – Euroländerna hade som ett kollektiv åkt ner i den andra recessionen sedan 2009. Och nästa år blir det inte bättre, om man skall tro den Europeiska Centralbanken som tror att Euroländernas ekonomi krymper – skinnet stramar kring spargrisens revben.
Oljetankern ”Prestige” – En symbol för bristen på europeiskt samarbete
En händelse för tio år sedan utgör fortfarande en tydlig bild över europeiskt samarbete. Då hamnade den jättelika grekiska oljetankern ”Prestige” – i sjönöd – lägg namnet på minnet.
Fartyget hindrades att ta skydd i hamn av spanska, portugisiska och franska sjöräddningen. Till slut bröts skeppet itu – och gick till botten – men upp flöt olja. Den dåvarande spanska vice premiärministern sade att det bara rörde sig om fläckar – Det slutade som den största naturkatastrofen i spansk historia.
Hans namn är Mariano Rajoy – nu premiärminister. En som länge förnekade att Spanien behöver nödlån – nu säger han nja till stöd.
Prestige ja – nu samarbetar i alla fall medelhavsländerna i Eurozonen mot de rikare nordeuropeiska ländernas krav på besparingar. Något som är lika svårt som att bromsa som – just en oljetanker. Nordländerna kallar Sydeuropa för det (i här fallet) nedsättande ”Club Med”, namnet på en lyxig researrangör. De vill inte ta räkningen för vad de uppfattar som andras lättja. Men sanningen är att den att tyska bankers lånefest till Grekland har bidragit till att skapa dagens problem.
Dessutom har stora delar av förlusterna skyfflats över till den samägda Europiska Centralbanken. Därmed kommer den räkningen få tas av samtliga EU-länder. När historien en dag skall skrivas över euron är de få som kan hävda ”mea culpa” – utan skuld.
Mario Draghi, mannen som ska rädda euron
Euroskutan – har i stället hållits flytande av den Europeiska Centralbankschefen, Mario Draghi – inte politikerna. Han började vintern med att fylla på EU-ländernas krisbanker med billiga lån för andra gången på kort tid. Sedan lovade han i somras att göra allt som behövdes för att rädda euron. Ett löfte han också infriade genom att lova att obegränsat låna till krisländerna. Det har hittills räckt för att få ner länder som Spanien och Italiens låneräntor på acceptabla nivåer och motat bort konkurshotet – för tillfället.
Det är kanske en historisk ironi att just Mario Draghi är den som räddar euron, en före detta chef på den amerikanska banken Goldman Sachs. Samma bank som hjälpte Grekland att dölja skulder så att landet kvalade in i eurosamarbetet. Dessutom ledda han det italienska privatiseringsprogrammet så att också det landet kunde växla till euro – grattis Europa!
Grekland – en symbol för krisen
Grekland ja – Landet som just symboliserar den krympande spargrisen. Första räddningspakets pengar kom redan i mars, men det blev mer grekiska stödpengar. Men för varje euro finns en motprestation av nedskärningar – som följs av protester. Det är inte konstigt att grekerna frågar sig om det är värt lidandet. Två av tre euro som landet lånat har nämligen suttit på ett konto i Aten i ett par dagar innan det gått tillbaka till långivarna i form av räntor på landets lån. Lånen är helt enkelt för stora.
Men det finns också ett politiskt pris för den som sparar eller har ett ansvar för svåra (eller inga) beslut i krisen. Nicholas Sarkozy, blev ju historia som fransk president i år. Nästa år är det val i Tyskland – vi får se hur länge Angela Merkel kan hålla sig borta från att bli en avslutad mening i historieböckerna.
”Kan Euron räddas?”
Kan euron räddas – kan nationer hålla ihop? Frågorna hänger ihop för den ekonomiska krisen gör att ekonomiska klyftor vidgas också inom länder. Spanien kanske förlorar Katalonien, som kanske följs av regionen Baskien. I EU:s geografiska hjärta Belgien hotar en fransk och flamländsk splittring.
Och Storbritannien som inte ens kan skylla sin kris på euron kan bli av med toppen på ön om Skottarna väljer självständighet från London. När regioner tänker precis som länder i eurosamarbetet och ”sköter sitt” blir självständighet ett alternativ.
”Sverige var trots allt inte vaccinerat mot krisen”
När 12 av 100 arbetsföra i euroländerna söker jobb, som inte finns, har Sverige kunnat gå starkt genom eurokrisen. Men sedan i höstas har något hänt – varslen har stått som spön i backen i svensk industri. När den här krönikan skrivs var 48.000 svenskar varslade i år. Det är nästan lika många som invånarna i Borlänge kommun. Hur många varsel som till slut blir uppsägningar vet vi ännu inte.Sverige var trots allt inte vaccinerat mot krisen.
I finansyran 1988 såldes Nils von Dardels konstverk ”Den döende dandyn” för rekordsumman 13 miljoner kronor till en nyrik finansman, som senare kraschade ekonomiskt. Tavlan blev en symbol för 80-talets överdrifter.
I år slog Nils von Dardels ”Vattenfall” det egna, 24 år gamla, rekordet för modernistiska verk när tavlan klubbades för 25 miljoner kronor. Vad kommer ”Vattenfall” att symbolisera för vår tid – det här året?