Cheferna sysslade med privata fastighetsaffärer på fritiden, VD anmäldes för misstänkt olaglig insiderhandel och under hösten pratade allt fler om att Swedbank egentligen styrdes av finanschefen.
Sveriges House of Cards
Det som kunderna i Sveriges största bank just upplevt liknar en bankversion av maktsåpan House of Cards.
Men förklaringen är inte giriga direktörer, en ansvarslös VD eller en makthungrig norrlänning. Det stavas snarare ägande och bolagsform. För det som hände för 20 år sedan påverkade hela bankens själ.
Det var då som Sparbanken Sverige tog det sista steget från att ha varit en bank som ägts av kunderna, som varit till för kunderna och som gett sitt överskott tillbaka till kunderna till att bli något annat. Det var då som banken börsnoterades och senare bytte namn till Swedbank. I och med börsnoteringen kom istället aktieägarna i fokus. Avkastning, vinstmarginaler och tillväxt blev centrala begrepp.
Banken knäcktes nästan
Och på kort tid, via massiva uppköp i Baltikum, växte Swedbank till att bli Sveriges vinstrikaste bank. En resa som nästan knäckte banken efter finanskrisen 2008, då staten och skattebetalarna tvingades gå in med stora garantibelopp för att inte Swedbank skulle gå i konkurs.
Sedan dess har regelverken skärpts, VD:ar och ordföranden bytts ut, banken har blivit mer försiktig och man lovade återgå till gamla sparbanksprinciper.
Från spararnas bank till aktieägarnas
Men de principerna handlade om att hjälpa kunder spara till bättre framtid. En hjälp som skedde utan vinstintresse. När banken publicerade sitt bokslut i år var vinsten nästan 16 miljarder kronor efter skatt. Pengar som bankens kunder betalat framför allt för sina lån i banken.
Tre fjärdedelar av de miljarderna kommer att delas ut till aktieägarna. En liten del går tillbaka till de sparbanker och stiftelser som har aktieposter i dag, pengar som sedan distribueras i en allt mindre rännil till det lokala samhället där sparbankerna och stiftelserna är aktiva.
Ägarstrukturen problemet
De sparbanker som tidigare kontrollerade Swedbank äger efter schabbel i samband med finanskrisen i dag mindre än tio procent av bolaget. Nästan lika mycket äger försäkringsjätten Folksam. Sedan kommer en lång rad fondbolag med Alecta och AMF i spetsen.
Det betyder att det som en gång var sparbankernas sparbank, en bank som indirekt kontrollerades av sina kunder och som var till för sina kunder, kontrolleras nu till närmare 90 procent av olika typer av pensionsfonder och försäkringsbolag som enbart är intresserade av högsta möjliga avkastning för sina kunder.
Det stora pensionskapitalet har, precis som i de flesta andra stora börsbolag i dag, tagit över ägandet i Swedbank. Problemet är bara: Vem styr? Vem äger egentligen? För pensionsbolagens pengar är egentligen de blivande pensionärernas men de har inte så mycket att säga till om. Istället har vi fått ett otydlig ägande som under lång tid gett bolagens tjänstemän allt större makt, en utveckling som gått ännu längre i USA. Även om pensionsfonderna nu försöker bli mer aktiva.
Inte deras pengar
Den tydligaste konsekvensen är chefer som allt oftare blandar ihop sina privata intressen med ägarnas, som glömmer bort att de pengar de hanterar inte är deras. Följden: Skenade chefslöner, chefer som glömmer vem de jobbar för och stort utrymme för maktälskande män (det handlar oftast om män).
På onsdagen klagade en tydligt tagen Anders Sundström på ägarna. Det gjorde han helt rätt i. Men av fel anledning. Ägarna borde bytt ut Anders Sundström för länge sedan. En ordförande som låter sina bankchefer härja fritt är ingen bra ordförande. Men det är själva systemet det är fel på. För Sundström representerade inte spararna. Utan ett otydligt ägarskap och troligen mest sig själv.
Och det kan varken fonder eller den nya ordföranden som väljs på tisdagens stämma ändra på.