Ända sedan psykiatrireformen 1995 har Pée Bergström följt utvecklingen för psykiskt sjuka i Sverige. Han har genom att bli personligt ombud för utsatta människor försökt hjälpa dem till både vård och boende. Och han beskriver hur den svenska byråkratin får många psykiskt sjuka att sjunka ännu djupare.

– Gång på gång får man som ett vapen mot sig som till exempel: ”Ja men du valde att inte komma på det här mötet, därför så tar vi bort dig från kön till försökslägenhet”, säger han och fortsätter:

– Ett sådant tänk får man inte ha. För det är inte ett val, att vara riden av sådan kraftig ångest så att du inte tar dig upp ur sängen på två dygn. Många av mina klienter har liksom sex pappkassar fulla med papper, med intyg som ska visa olika saker. Det är helt absurt.

Pée Bergsten tycker att politikerna har det största ansvaret för frågan. Myndigheterna följer bara sina regelverk, menar han.

– Min erfarenhet är att det aldrig är någon som gör någonting fel. Aldrig. Alla har enligt det regelverk som existerar gjort korrekta beslut.

På kontoret där Pée Bergsten jobbar, ligger travar med flyttlådor. Han kommer inte att arbeta vidare som personligt ombud.

– Jag upplever att det går knappt att jobba med det här längre. De kraven som ställs idag på människor som söker hjälp är helt absurda. De som pratar om det här kan ibland säga att ”det är väl rimliga krav”, men det är inte rimliga krav. För om det vore rimliga krav så skulle människorna klara av de kraven, säger han.