Alen Kadri hade aldrig tidigare haft med rättvisan att göra när han för två år sedan fick ett brev med ett strafföreläggande för ringa narkotikabrott och ett inbetalningskort. En och en halv månad tidigare hade polisen gripit en man som var misstänkt drogpåverkad vid köpcentrumet Nordstan i Göteborg. Urinprovet bekräftade att mannen tagit droger, och en slagning i polisens dator visade att passbilden överensstämde med den person som han utgav sig för att vara, 20-årige Alen Kadri.
– När jag ser detta får jag en chock och blir både ledsen och arg. Hur ska jag kunna övertala mina föräldrar att det inte är jag? säger Alen Kadri om det brev han fick från åklagaren.
Alen vägrade att betala, och saken gick till domstol. Han begärde en offentlig försvarare, men eftersom det var ett mindre mål och tingsrätten inte ansåg att det rådde några särskilda omständigheter, så blev han inte tilldelad någon advokat.
Under rättegången var den polis som hade gripit den narkotikapåverkade mannen säker på att det vara samma person som nu satt i salen.
Alen hade dock ett triumfkort, ansåg han. Ett dokument som visade att han befunnit sig på sin arbetsplats i Anderstorp samma kväll som polisen påstod att han var i Göteborg. Han var övertygad om att han med hjälp av intyget skulle kunna bevisa sin oskuld.
När förstod du att det var kört?
– Precis när hon hade svarat: ja, det är han. Efter att domaren hade frågat henne under ed om hon var hundra procent säker på att det var jag, säger Alen Kadri.
Ingen brydde sig om att kontrollera hans alibi, och tingsrätten dömde honom för narkotikabrott.
Alen överklagade till hovrätten. Genom sin pappas affärsbekant fick han kontakt med advokat Peter Gustafsson i Borås.
– Sannolikt hade jag tackat nej om han hade ringt själv och beskrivit bakgrunden, för då hade jag direkt bedömt att det inte fanns någon möjlighet att gå vidare. Men under mötet upptäcker jag att det är saker som inte står rätt till, säger Peter Gustafsson.
Bland annat tyckte han att det var märkligt att polis och åklagare varken kontrollerat Alens alibi eller jämfört urinprovets DNA med Alens.
Men åklagare Petra Hallin motsatte sig en omprövning i hovrätten. Hovrätten gick dock emot henne och beviljade prövning, och då föreslog advokat Peter Gustafsson att det skulle göras ett DNA-test av urinprovet. Men även det motsatte sig Petra Hallin, trots att en åklagare ska vara objektiv och även utreda sådant som talar till den misstänktes fördel.
På Uppdrag gransknings frågor vill hon bara svara skriftligt. Hon skriver att anledningen till att hon nekade DNA-prov var att det skulle vara billigare och enklare att kontrollera Alens intyg istället för att låta honom göra ett DNA-test. Hon skriver också att hon efter rättegången sa till Alen att han kunde skicka in intyget om han överklagade domen. Men varför hon inte redan under rättegången kontrollerade intyget får Uppdrag granskning inget svar på.
Alens advokat Peter Gustafsson tog saken i egna händer och kontaktade rättsmedicinalverket och bad dem spara urinprovet som påstods vara Alens. Han ville att statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, skulle jämföra DNA ur urinprovet med Alens saliv.
Hovrätten beslutade att gå Peter Gustafsson och Alen Kadri till mötes. När svaret från provet kom några månader senare visade det som väntat att det inte var Alen som lämnat urinprovet, utan någon som utgett sig för att vara han. Den 21 januari 2013 friades Alen officiellt i hovrätten.
– Jag blev så glad att jag kunde gå ut och springa hur långt som helst. Jag blev som ett litet barn, säger Alen Kadri.
Uppdrag granskning har sökt den polis som pekade ut Alen, men hon vill inte ställa upp på intervju.