– Det hade inte behöva bli så här. Utan han kunde fått det bra. Han hade ju pengar, han kunde betala för sig, så det var ju inte det felet. Han sparade till ingenting: pappan, säger Rut Edvinsson, granne och före detta arbetskamrat till Egon Carlsson.
Det som särskiljer Egon från många andra i som möter liknande öden är att han hade gott om tillgångar. Han hade en lägenhet och över två miljoner kronor på banken.
”Lite mobbad och så”
Egon Carlsson växte upp på landet några mil utanför samhället Vara i Västergötland. Rune Fridén, som var en av få skolkamrater, bor fortfarande kvar på granngården några kilometer från Egons barndomshem. Han minns hur Egon brukade springa till skolbussen med sin mamma hack i häl – hon skulle se till att han fick en extra halsduk på sig när det var kallt.
– Ja, han var mammas pojk. Han far var nog kanske sträng. Eller sträng och sträng, men han var lite dominerande tycker jag. Han ansåg inte sonen kunde något, säger Rune Fridén.
”Otroligt lojal”
När Egon Carlsson ska fylla 18 flyttar familjen in till Vara och Egon finner något som han har talang för: att arbeta i mataffär.
– Jag har aldrig varit med om dess make – otroligt lojal! Och han klagade aldrig på någonting, och han anmärkte aldrig på någon människa heller, eller jobbarkompis, aldrig. Det förkom aldrig. Men sen så hade han humor, han var rolig, samtidigt, säger Sture Eriksson som var Egon Carlssons chef på Vivo.
En sådan som kommer till jobbet långt före alla andra och stannar långt efter arbetstiden är över, beskrivs Egon. Sture Eriksson drar sig till minnes när den nyanställde Egon Carlsson fick ansvar för mjölkdisken.
– Han sa ”nu ska jag sköta detta”. Och så började han och hjälpa mig, och han plockade fram tre artiklar som datumen gått ut på och sa ”Detta, Sture, kommer aldrig att hända mer“. Hände heller aldrig, hände aldrig en gång att man kunde säga till Egon att ”nu har du grejer här som datumen gått ut på”. Det förekom aldrig, berättar Sture Eriksson.
Fick inte köra bil
Även om han hade alla möjligheter att flytta till egen lägenhet valde Egon Carlsson att bo kvar med sina föräldrar. Hans arbetskamrater var troligen de enda vännerna han hade. Ingen som Uppdrag granskning har talat med har hört talas om att det skulle finnas andra som Egon umgicks med. Livet bestod helt enkelt av arbetet i mataffären och hemmet med föräldrarna Harald och Ingrid.
– Föräldrarna hade som väldig pli på honom. Han fick liksom aldrig vara med och sparka boll och åka skridskor, han skulle vara hemma, säger Ebbe Björklund som arbetade tillsammans med Egon Carlsson och Gunilla Winroth på Konsum på Stora torget i Vara.
– Och jag kommer ihåg när han köpte körkortsboken och börja läsa teori men han fick ju aldrig börja köra bil, det var för farligt, Gunilla Winroth.
Anmäld försvunnen
2009 går Egon Carlssons mamma bort vid 88 års ålder och livet där jobbet – och kanske framför allt mamman – var allt för honom, är över. Han säger upp sig från sitt jobb i affären för att ta hand om sin allt sjukare pappa. Men det är mycket som tyder på att de inte kommer överens. Vid minst två tillfällen försvinner Egon iväg och hans pappa anmäler honom försvunnen. Vid ett tillfälle hittas han av polis utanför Vänersborg som ligger några mil från Vara. Egon Carlsson är frusen och medtagen efter att ha varit ute i flera dygn.
Tecknen på att något inte står rätt till med Egon Carlsson blir fler. Och när hans pappa, Harald, dör 2012 så lämnas Egon att klara sig på egen hand. De som känner honom hoppas att han nu ska börja ett nytt kapitel i sitt liv.
– Vi trodde ju då liksom att, både jag och Sture att, nu ska vi se om inte Egon nu blir han en fri man. Nu kanske han åker ut och reser och lever livet lite grann, men det blev tvärtom, säger Ebbe Björklund.
Allt mer isolerad
Men utan jobb och föräldrar blev Egon Carlsson succesivt mer isolerad. Den sista tiden hade han knappt kontakt med någon. Han missade att betala hyran, och hans grannars klagomål på dålig lukt i huset ledde till att fastighetsskötaren knackade på, utan att bli insläppt. Egon förklarade genom dörrspringan att allt var som det skulle. Torbjörn Forsberg är fastighetsskötare i huset där Egon Carlsson bott i tiotals år. Efter att han upptäckt att lägenheten var en sanitär olägenhet valde Torbjörn Forsberg att anmäla Egon till Socialtjänsten och ber även polis att komma dit. Men ingen utredning görs eftersom deras insatser med myndiga personer bygger på frivillighet. Men Torbjörn ger inte upp och gör ytterligare ett besök hem till Egon.
– Jag hörde han därinne men han öppnade ju inte så då fick jag ju låsa upp. Han ville ju inte att jag skulle komma in, han förstod ju vilken misär det var. Men jag fick emellan foten mellan dörrbladet och karmen där, berättar Torbjörn Forsberg.
Efter ett samtal kom Egon och Torbjörn överens om att åka till vårdcentralen dagen efter. Men dagen efter är lägenheten tom. Två veckor innan sin död försvinner Egon Carlsson. Fastighetsskötaren och en av Egons kusiner ringer återigen socialtjänsten: som i sin tur kontaktar vårdcentralen i Vara. Där bedömer man att det inte finns någon omedelbar risk för allvarlig psykisk störning.
– Det är svårt att ångra någonting som, även om det gått fel, så kan det ju betyda att man beklagar det hela och tycker att det är tråkigt. Men med facit i hand kunde man gjort på olika sätt som alla vet. Men det kan man inte ångra på det sättet. Man har gjort så gott man har kunnat, säger Ulf Svensson, chefsläkare på Vara vårdcentral.
Levde på järnvägsstation
Trots att Egon Carlsson själv hade kontakt med polis och att han blev anmäld till polisens ledningscentral av en förbipasserande fick han inte hjälp. Allt tyder på att han levde sina sista tio dagar på Herrljunga tågstation. Han sågs vid flera tillfällen i sandlådorna på stationen. Men på påskaftonsnatten klarade inte hans undernärda kropp mer och han fryser till döds.
Klockan elva på påskdagens förmiddag upptäcktes en luva som stack upp ur en sandlåda på perrong nummer fem. Polis och ambulans som kallats till platsen upptäcker sedan att mannen i lådan, Egon Carlsson, avlidit.
Egon Carlsson blev 59 år gammal.
Reportrar: Ali Fegan, Lars-Göran Svensson
Text: Gunnar Rensfeldt