Antonia Orellana Gatcia minns tillbaka till en tidig morgon under 1970-talet i Pinochet-diktaturens Chile. Den här morgonen, berättar hon, grips hon av militär efter att ha klottrat slagord mot Pinochet. Hon blir bortförd från sitt hem och tvingas släppa taget om sina två små söner.
– Jag ville bara sätta på mig nåt, men det fick jag inte. Inte kyssa barnen adjö heller. Jag skrev åt mamma att ta hand om dem. Du kan vara lugn sa hon. Jag tar hand om dem. Efter det såg jag aldrig mina barn igen. Det var sista gången jag såg dem.
LÄS OCKSÅ: Detta har hänt: de adopterade barnen från Chile
Antonia Orellana Gatcia berättar hur hon i flera månader sitter fängslad utan att veta vad som ska hända. Snart får hon beskedet att båda sönerna dött av lunginflammation.
– Det var som att hamna i ett hål. Jag levde genom att andas. Det var bara syret som höll mig vid liv, för jag hade inget att leva för. Jag hade inga förhoppningar. Jag hade inga drömmar. För det som var mitt hade dött.
“Rota inte i det här”
Sverige 2018. SVT och chilenska journalister avslöjar hur barn som adopterats från Chile under 70- och 80-talen kan ha tagits utan mödrarnas medgivande. Det får en spricka att växa mellan de två biologiska bröderna David och Gabriel Henningson, som själva adopterades från Chile 1976.
David säger att han alltid sett sig mer som chilenare än svensk, att någonting har saknats hela tiden.
För Gabriel i Göteborg är det annorlunda. Han berättar att det han fått höra om sin biologiska mamma är att hon var “promiskuös” att han själv hittats på en kyrktrappa.
– Jag har väl mer tyckt ”låt det vara, rota inte i det här för du vet inte vad du hittar i andra änden”. Men han har aldrig gett upp, han har alltid känt att det är någonting som inte stämmer. Så det har inte varit någon förenande faktor mellan oss, utan nästan snarare tvärtom, säger Gabriel.
”Vi har hittat din mamma”
Till slut tar David kontakt med en organisation i Chile för att försöka få svar på om han och hans bror kan ha blivit stulna från sina biologiska föräldrar.
– Då fick jag reda på hur många barn det var och hur stort det här var egentligen, det hade jag inte förstått överhuvudtaget. Sedan dröjde det inte många dagar innan de ringde tillbaka och sade att ”vi har hittat din mamma”. Då rasade min värld totalt, säger David.
Antonia Orellana Gatica, som vittnar om hur hon fängslades som ung och miste sina barn, har återfått sina två söner som hon i alla år trott varit döda. Men det har inte varit lätt.
– Jag började ha kontakt med Gabriel. Han undvek mig mycket. Han hade alltid nåt han måste göra, han måste arbeta. Han undvek mig. För han kände att han blivit övergiven. Jag tyckte inte att jag förtjänade det, för det var inte mitt fel. Jag var bara ännu ett offer för det som hade hänt. Det gjorde ont, men jag måste godta det för han fick en annan mamma. Han växte upp med dem som blev hans mamma och pappa. Så jag kunde inte klandra honom, inte kräva något. Det var ju inte vårt fel, säger Antonia Orellana Gatica.
Flera frågor kvarstår
Gabriel själv säger att han till en början var avvaktande och hade väldigt lite kontakt med Antonia.
– Jag nästan snäste av henne och sa att ”nej, nu får du backa lite här för jag måste ta det i min takt”. Jag var väldigt tydlig med det. Men så känner man att det är ju ändå mamma. Jag får väl ge det en chans.
I dag har båda bröderna besökt Chile och har kontakt med sin biologiska mamma. Gabriel säger att han har en identitet att vara stolt över och att han numera ser sig som både svensk och chilenare.
Men för Antonia finns flera frågor kvar.
– Vem ger mig tillbaka mina barn nu? De drygt 40 åren som stals från mig? Frågade den svenska staten var barnen kom ifrån? Gjorde de något för att försäkra sig om att barnen kunde adopteras? Frågade de sig om barnen fördes ut på laglig väg ur landet?