Jens Pehrson hade gjort ett väldigt bra arbete med fallet, men vi såg två möjligheter att gå vidare med historien.

För det första skulle man kunna åka ner och träffa flickan och se med egna ögon hur hon hade det. För det andra skulle man – om kommunen stod fast vid att den biologiska föräldern också var att betrakta som vårdnadshavare – kunna be honom, och flickan, om samtycke för att häva sekretessen på kommunens utredning om ”Sara”. Med full insyn i den skulle man kunna granska kommunens agerande i fallet på riktigt.

Efter ett par telefonsamtal fick vi kontakt med släktingar och vänner till flickan som gav oss bakgrund och perspektiv. Efter flera tekniskt misslyckade telefonsamtal fick jag också tag på ”Sara” på mobiltelefon i Gambia, strax efter midsommar.

Min första fråga var vad hon ville nu. Hon svarade att hon ville till Sverige. En annan mycket tidigt ställd fråga var vad hon skulle tycka om vi kom ner och filmade henne. Hon sa: Ja, det tycker jag blir bra. Vi frågade också hennes biologiske far om det skulle vara okej och han sa ja. Då bokade vi vår resa. Fotografen Jan Eliasson kopplades in och stannade i projektet fram till sändning.

Ungefär vid den här tidpunkten sände Medierna i P1 en granskning av ”Fallet Sara”. Det programmet gav oss extra skjuts. Tesen där var att det hade undanhållits viktiga fakta i den ursprungliga rapporteringen, fakta som enligt Medierna gjorde missförhållandet mindre.

Det handlade till exempel om detta att flickan bodde med sin biologiska pappa. Dessutom framhöll man att adoptivföräldrarna inte gett sin version. Vi kände att ingen version skulle kunna ursäkta landsförvisningen va dottern – annat än möjligen om hon själv ville vara där, och det visste vi ju redan att hon inte ville.

Vi begärde ut alla offentliga handlingar som gick att finna om ärendet. Tingsrättens akt kring adoptionen och Socialtjänstens nedlagda LVU-utredning till exempel.

Resan till Gambia var okomplicerad. Vi hämtades på vårt hotell av släktingar till ”Sara”, som körde oss till bostaden, där ”Saras” gambiske far välkomnade oss. Under tre dagar umgicks vi med familjen, huvudsakligen hemma hos dem. En förmiddag sågs vi på vårt hotell.

Sista dagen undertecknade ”Sara” och hennes biologiska pappa fullmakter där de ville att sekretessen på socialens utredning skulle lyftas för min räkning.

Omedelbart efter hemkomsten skickade vi fullmakterna och en begäran om handlingar till Växjö kommun. Vi fick nej. Den ”tredje vårdnadshavaren” godkändes inte som företrädare för flickan, och flickans egen fullmakt underkändes eftersom hon är minderårig. Vi överklagade till kammarrätten och det var under den här processen Växjö kommun själva citerade ur den gambiske advokatens rapport, en rapport som ju ingick i den sekretessbelagda utredning vi begärt, men nekats. Kammarrätten gick på samma linje som kommunen och underkände de gambiska fullmakterna.

Nu började vi kontakta socialtjänsten och ansvariga politiker i Växjö. Vi hörde också av oss till adoptivföräldrarna som omedelbart avböjde att medverka eller kommentera.

Genom att vistas i Växjö hittade vi fram till ”Saras” bästa vänner. De sökte inte upp oss.

Saras bror i Skåne träffade vi första gången sedan vi fått veta att han tillfrågats om att bli familjehem åt ”Sara” vid en eventuell hemkomst. Vid det här laget förstod vi också att föräldrarna ville hämta ”Sara” till Sverige ganska snart. Från olika källor, i Gambia och i Sverige, gjordes det klart för oss att denna vilja berodde på vår granskning.

Vår ansvarsutkrävande intervju med Växjö kommun höll först på att inte alls bli av. Politiker och tjänstemän bestämde sig för en gemensam hållning att gömma sig bakom JO:s utredning av ärendet som pågick sen en tid tillbaka. Efter mycket argumentation fick vi ett möte till stånd med mycket begränsat svängrum. Det enda vi utlovats var en motivering till fåordigheten, alltså resonemanget kring JO, men vi ställde självklart betydligt fler frågor.

Inför sändning kontaktade vi på ny flickans adoptivföräldrar. Vårt granskande fokus riktade sig inte mot dem, men det gick inte att berätta historien utan att nämna deras svek mot dottern. Föräldrarna svarade inte på telefon, besvarade inte framförda hälsningar och kommenterade aldrig det brev vi skickat hem till deras bostad. Vi har respekterat deras ovilja att kommunicera med oss och vi har alltså inte försökt knacka på vid deras hem eller arbetsplatser.

När vi förstod att ”Sara” var i Sverige, försökte vi nå henne genom tjänstemännen på socialtjänsten, men vi misslyckades.

Någon vecka före sändning kom ett anonymt mail till redaktionen. Det innehöll en bilaga som visade sig vara ett formellt återdragande av fullmakt. Dokumentet var undertecknat med namnet ”Sara”. Vi kunde inte bevisa dokumentets äkthet, det fanns inga kontaktuppgifter till avsändaren. Att ”Saras” fullmakt till oss eventuellt inte gällde var inget problem, den hade vi ju ändå inte fått godkänd. Däremot fanns också en rad om att ”Sara” påstods inte vilja att programmet skulle sändas. Det var så klart ett bekymmer.

Vi hade svårt att förhålla oss till begäran i mailet eftersom vi inte visste var det kom ifrån. Däremot resonerade vi kring hur vi skulle göra om det verkligen var ”Saras” önskan att stoppa reportaget. Vi försökte på olika sätt nå fram till henne igen för att höra hennes egen röst om detta. Vi fick ingen kontakt.

Två dagar före sändning ringde socialtjänsten upp och hade ”Sara” med sig på en högtalartelefon. Under ett långt samtal med henne stod det klart att hon faktiskt ville stoppa programmet. Mycket annat blev också tydligt under detta samtal, och när redaktionen slutligen tog det ovanliga beslutet att sända reportaget mot huvudpersonens vilja motiverade vi det så här på hemsidan:

”Växjö kommun skriver på sin hemsida att flickan och föräldrarna ´å det bestämdaste motsatt sig att programmet skulle sändas´.

Det stämmer.

Ett par dagar före sändning fick vi veta att ”Sara” inte längre ville att vi skulle sända granskningen av hur Växjö Kommun agerat i hennes fall. Vi valde att sända ändå och det kräver naturligtvis en förklaring.

Vår reporter har haft kontakt med ”Sara” i ett halvår. Det har aldrig funnits minsta tvekan, från hennes sida, om publiceringen. Den som sett reportaget kan inte undgå att märka den ömsesidiga respekt och förtroende som råder mellan henne och TV-teamet.

”Saras” motstånd mot programmet uppstod för några dagar sedan – i samma stund som hon kom under stark press från de två parter som har något att förlora på att ”Saras” egen berättelse kommer ut; adoptivföräldrarna och Växjö kommun.

Det har tydligt framkommit att hennes motstånd mot reportaget grundar sig på rena lögner om innehållet som någon förmedlat till henne. Vi kan inte skaka av oss den obehagliga känslan att detta var huvudskälet till att ”Sara” för några veckor sedan äntligen fick komma hem till Sverige – att hon skulle påverka sändningen och därmed också vår granskning av det som hänt henne.

Vårt reportage har alltid haft ambitionen att återupprätta ”Sara”. Så är det fortfarande. De personer som tillfrågats om att bli familjehem åt ”Sara”, och alltså skulle fått förtroendet att ta hand om henne, eftersom hennes föräldrar fortfarande inte är beredda att göra det, stöttar oss i beslutet att sända reportaget.

Lars-Göran Svensson, ansvarig utgivare Uppdrag granskning”

Reporter: Kristina Hedberg