Hur fick du idén till reportaget?

Varje vecka får vi tips om vårdnadstvister som på olika sätt blivit hårda. Vi får mail från mammor och pappor. Morföräldrar och farföräldrar. Eller från bekanta till någon av de som tvistar. Ofta är tipsen från pappor som menar att de blivit rättslösa utan möjlighet att rentvå sig från anklagelser som riktas mot dem. I nästan alla fall väljer vi att inte göra något reportage. Det är för komplicerat. Men den här gången hittade vi bitar i socialtjänstens och polisens utredningsarbete att ta fasta på.

Hur arbetade du – vilka arbetsmetoder använde du?

Jag fick en fullmakt av pappan och begärde ut alla handlingar vi kunde tänka oss. Vi överklagade ett avslag om att få ut en offentlig handling och fick till sist ut även det. Sen började arbetet med att läsa och spalta upp hur hela händelseförloppet sett ut. Vad hände, var någonstans, vilka var med, vad hände sen. Det tog lång tid att se vad som var förstahandsuppgifter och vad som var förvanskad andrahandsuppgift. Händelser var olika återgivet beroende på vilket dokument jag läste. Datum då viktiga händelser ska ha skett var olika i olika dokument. 

När jag hade koll på händelseförloppet började jag söka experter på olika områden som kunde hjälpa mig att tolka materialet. Jag ville veta om utredningarna var korrekta utifrån det underlag som utredarna på socialtjänsten hade tillgång till och hänvisade till.

Till min hjälp hade jag bland annat hela den nu nerlagda förundersökningen, med ordagrant förhör med den flickan. Jag hade pappans hela sjukjournal som även socialens utredare begärt ut. Jag hade tillgång till de förhör som polisen gjorde med mamman och dagispersonal och den tekniska undersökningen.

Utredningarna fokuserade på ett spår, och det var att utreda om pappan var skyldig eller inte. Några alternativa förklaringar till varför flickan sagt den där meningen vid mellanmålet på dagiset fanns inte. Kunde det finnas någon alternativ förklaring?

Jag började försöka få tag i personer som på ett annat sätt kunde berätta mer om det dagis där flickan gick. Jag försökte hitta föräldrar som hade haft sina barn på samma avdelning. Det var komplicerat eftersom jag oftast bara hade förnamn och ungefärlig ålder på barnen och fick ringa runt till alla i kommunen som hade barn med samma namn och en ålder på mellan 3 och 7 år. Ibland hade jag förnamnet på barnet, ingen ålder, men ett ungefärligt yrke som någon av föräldrarna hade. Då ringde jag till alla sådana arbetsplatser i kommunen. Till slut fick jag kontakt med allt fler personer som på olika sätt haft mycket god insyn på avdelningen och som ville berätta för mig vad de sett och varit med om.

Jag fick också tillgång till flera telefonsamtal och andra möten med olika personer på socialtjänsten som pappan spelat in med sin mobiltelefon. Dessa inspelningar blev ovärderliga när det väl gällde att bevisa vad som verkligen sagts eftersom socialtjänsten förnekade flera av uppgifterna.

Vi valde att göra reportaget helt anonymt. Pappan är anonymiserad och vi berättar inte var i landet vi är. Allt för att den flickan inte ska gå att identifiera. 

Vilka typer av källor använde du?

Polisens förundersökning, utredningarna från socialtjänsten, protokoll från förhandlingar vid tingsrätten, inlagor till JO, lösa dokument från socialtjänsten som rör fallet, mailkorrespondenser mellan pappan och chefen på socialtjänsten. Hemliga telefoninspelningar, pappans läkarjournal, inlagor och olika bevisuppgifter till tingsrätten.

Jag intervjuade Ann-Christin Cederborg som är expert på hur man förhör barn. Hon granskade polisförhöret med flickan och var mycket kritisk. Cederborg pekade ut ledande och suggestiva frågor förklarade varför den sammanfattning polisen gjorde av förhöret var felaktig.

Jag träffade också docenten i psykologi Bo Edvardsson. Han är specialist på socialtjänstens utredningsarbete visade på de kategoriska bedömningar utredarna gjort och dömde ut deras arbete som ”förbluffande amatörism”.

Till sist intervjuade jag överläkaren och psykiatrikern Mikael Landén. Han fick ta del av hela pappans sjukjournal för att bedöma om socialtjänstens utredare gjort en korrekt bedömning av Eriks hälsa.       

Jag har också använt mig av flera anonyma källor i reportaget. Allt för att den flickan inte ska kunna identifieras.

Stötte du på några problem? I så fall vilka?

Det här är ett komplicerat ämne att göra reportage om. Det är omöjligt att veta vad som hänt eller inte hänt och granskningen försvåras av sekretess. Tidigt diskuterade vi hur vi skulle gå tillväga och valde då att göra berättelsen anonym. Det var en förutsättning men samtidigt en försvårande omständighet att göra en timmes anonym TV.

Vilka deltog i arbetet?

Jorun Collin, reporter

Jan Eliasson, foto och redigering

Lina Makboul, redaktör

Hur lång tid tog arbetet?

Tre månader.