Hur fick ni idén till reportaget?
Vi såg fall av falska läkare och sjuksköterskor dyka upp då och då i nyhetsflödet, men att det inte var någon som berättade historien bakom eller undersökte konsekvenserna. Ingen hade heller tidigare tagit reda på om det finns ett systemfel; hur det är möjligt att dessa bedragare kan ta sig in och jobba inom sjukvården, så det ville vi också reda ut. Dessutom ville vi visa vilka som bär ansvaret för att detta kan ske och framför allt: vilka konsekvenser det får för både bluffarna och patienterna.
Vilka källor och arbetsmetoder använde ni?
Vi har gått igenom mängder av dokument och handlingar från Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg, sökt i offentliga personalregister och folkbokföringsregister, kontrollerat inkomstuppgifter från Skatteverket, studerat lönespecifikationer, läst polisutredningar, sökt i mediaarkiv och juridiska databaser, intervjuat vårdåklagare, wallraffat i sociala medier, lagt tidskrävande pussel med hjälp av gamla pappersartiklar och nya inlägg på nätet, varit i kontakt med utländska myndigheter samt studerat svensk lagstiftning och EU-direktiv.
Vi har fått söka stort och brett för att dels hitta bedragarna och dels för att ta reda på om och var dessa personer varit anställda. Vi har hört av oss till mänger av potentiella arbetsgivare för att se ifall personerna har jobbat där samt kollat med Socialstyrelsens HOSP-register för att se vilka som har hört av sig dit och kontrollerat ifall personerna innehar legitimationer. På så sätt har vi fått fram både arbetsplatser och jobbansökningar. Vi har också haft mycket kontakt med tjänstemän på tillsynsmyndigheterna för att på så vis få kontakt med fler fall, och drabbade patienter.
Stötte ni på några problem? I så fall vilka?
Att verifiera om information är sann eller falsk behöver man givetvis alltid göra som journalist. Men eftersom att de fall som vi tar upp i reportaget har lång historik av lögner och förfalskningar, även i andra länder, har det varit särskilt viktigt denna gång. Och svårt. Kring varje uppgift vi har fått fram om dessa personer, oavsett hur liten den varit, har vi fått ställa oss frågan: kan även detta vara en förfalskning?
En annan svårighet har varit att vården omgärdas av stark sekretess, främst kring patienterna.
Det har också varit svårt att få fram information från andra länders myndigheter. Offentlighetsprincipen ser olika ut i olika länder, och det har inte varit helt lätt att få fram information från ett annat lands myndighet. Men informationen från andra länder har också hjälpt oss att räta ut frågetecken. Till exempel i ett ärende där Socialstyrelsens dokumentation var ofullständig. Vi hörde då av oss till norska myndigheter och bad att få ta del av alla mejl som gått mellan dem och Socialstyrelsen som rörde en av personerna vi tittade på. Då klarnade bilden kring vad som hade skett.
Vilka deltog i arbetet?
Karin Mattisson, reporter
Åsa Erlandson, researcher
David Lindahl, researcher
Lars-Göran Svensson, producent
Björn Lindgren, redigering
Åke Wehrling, foto och redigering
Mats Strömqvist, foto
Herman Reuterswärd, foto
Magnus Tingsman, foto
Jörgen Lindskog, foto
Staffan Florén Sandberg, foto
Joacim Starander, musik
Hur lång tid tog arbetet?
Runt fyra månader.