Hur fick ni idén till reportaget?
Den 1 juni i år fick vi ett mejl av Mikael, Filips pappa, som skrev ett mycket gripande brev till oss. Han berättade om det dramatiska dygnet som slutade med att Filip lades in på en slutenvårdsavdelning för att få hjälp i sin akuta kris. Han skrev: ”som förälder ser vi hur det brustit i kunskap, rutiner och bemötande under den akuta delen i denna tragiska händelse. Som förälder så har man förhoppningen att människor som mår dåligt skall få hjälp inom vården, inte avsluta sina liv där. Vi undrar om Filip varit i livet idag om han ej hamnat på avdelningen. Allt talar för det idag”.
Vi beslutade oss direkt för att ta reda på vad som låg bakom denna tragiska händelse och när vi begärt ut alla beslut och protokoll från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) stod det klart att vi ville gräva vidare i händelseförloppet. Vad hade hänt på Malmö psykiatri, som redan då var en hårt kritiserad verksamhet där den allvarliga kritiken upprepats vid flera tillfällen?
Hur arbetade ni och vilka källor använde ni er av?
Vi fick mycket information genom föräldrarna, pojkvännen Simon och andra närstående till Filip. Det blev en hel del genomläsning av dokument från tidigare fall vid psykiatrin, inspektioner som gjorts av tillsynsmyndigheten, händelseanalyser från verksamheten samt intervjuer med personal, före detta personal, fackliga företrädare, psykiatriker och ansvariga. Vi begärde också ut alla fakturor på nya garderobshandtag från slutenvårdsavdelningarna på Malmö psykiatri.
Reflektioner kring reportaget?
Vi som journalister har ett stort ansvar när det gäller just rapportering om självmord, och på vilket sätt vi gör det. Världshälsoorganisationen, (WHO), har ett antal riktlinjer för detta. Vi har på olika sätt involverat kunniga personer om etiska aspekter i arbetet. Det finns en aspekt som vi måste beakta. För många detaljer kring tillvägagångssättet kan innebära en spridningsrisk.
Just i fallet med Filip var tillvägagångssättet viktigt att berätta. Just det att han hade tillgång till något att hänga sig med var en avgörande del i granskningen. Filip hade tillgång till en livrem, och vi kunde visa att han också hade en livrem på sig när han kom till sjukhuset. Men i protokollet från avvisiteringen finns inte livremmen med. Sjukhuset ser oerhört allvarligt på missar i avvisiteringen, men vill samtidigt inte kommentera om det skett i det här fallet. Man hänvisar till att de själva fortfarande utreder detta.
Garderobshandtaget som användes var också en faktor som var viktig att nämna. Just dessa handtag hade sjukhusets ledning redan nio månader tidigare identifierat som en ”riskfaktor” och föreslagit att de skulle plockas bort. Men trots att en människa redan tagit sitt liv på samma sätt som Filip hade inte handtagen bytts ut på hans avdelning.
Vilka deltog i arbetet?
Programledare och reporter: Karin Mattisson.
Redaktör och researcher: Anna Engholm
Fotografer: Frans Huhta Karlsson och Mats Strömqvist
Redigering: Lisa Jonsson
Hur lång tid tog arbetet?
Cirka tre månader.