Simon och Filip – 2015. Dom är unga, nykära och det är vår.

Strax efter midnatt en lördag i maj skriver Simon ett sms till sin pojkvän: Min älskade Filip, du kommer se det här när du vaknar upp. Kan vi bara glömma och ta oss ur det här så snälla vakna upp. Älskar dig så jävla mycket.

Men – Filip kan inte läsa meddelandet – han ligger medvetslös i respirator på intensiven i Malmö. Bara ett par timmar tidigare hade han blivit inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning. Här ska man se till att en människa i kris inte tar sitt liv. Ändå sker det gång på gång – inom Malmö psykiatri.

Filip Nilsson hade just fyllt 18 år i maj. Han hade gått ett år på mode- och designgymnasiet och bodde hemma hos sin mamma och styvpappa i Luleå.

Ulrika: Han var grymt konstnärlig, frihetsälskande sen han var liten, han var en väldigt annorlunda själ.

Nu längtade han efter att flytta ihop med sin pojkvän Simon i Skåne.

Simon: Vi skulle tågluffa i Europa en månad och sen så skulle vi söka jobb tillsammans och sen skulle vi flytta ihop och börja leva.

Men för ett par år sedan fick Filip en diagnos – bipolär – det man tidigare kallade manodepressiv.

Ulrika: Man kan väl säga att vi började märka när han var typ 13 år att han fick lite dalar och toppar men man tänker så här att det är ju också hormoner och man är tonåring, Filip har klarat av skolan, han har varit jätte skol-less och bångstyrig men gick ut 9 an utan, med bra betyg kom in på vad han ville utan att nånsin plugga.

Simon: Jag märkte inte det förrän han sa det själv. Så sa han så här, nämen jag är bara lite bipolär, och jag har ingen kunskap om den sjukdomen, så att jag trodde bara några smådrag utav det. Men antingen så är du bipolär eller så är du inte, som jag har förstått nu. Och det var ju mycket så här att han gick på mediciner och sånt. Och jag visste att det var viktigt för han.

När Filip en helg i slutet av maj åker till Simon i Skåne mår han riktigt dåligt. Efter ett kaotiskt dygn där han hotar att ta sitt liv – blir han inlagd på en psykiatrisk avdelning för att få vård och hjälp. Men där går nåt fel.

Vi börjar söka svar på vad som hände och hittar flera märkliga uppgifter i sjukhusets dokumentation – och kopplingar till en tidigare händelse på Malmö psykiatri. Den här kliniken har under lång tid kritiserats för allvarliga brister – just i vården av självmordsbenägna patienter.

Men att Filips resa skulle sluta där visste förstås inte hans anhöriga – den där dagen då han hastigt lämnade hemmet i Luleå.

Ulrika: Grejen var ju att han hade slutat med sin medicin, han åt ju medicin för bipolär och vi fick veta då att han hade slutat med den mitt i allting, han hade varit uppe i en topp och mådde bra och tyckte väl inte att han behövde den. Och jag liksom konfronterade honom och sa det att du mår ju inte bra Filip vi, vi liksom måste kolla upp det här vad är det som händer. Men han hann sticka. Han blev arg och han åkte iväg.

Magnus: Jo men som sagt var han var väldigt så där mådde inte bra, och liksom så där rast.. och, forcerade och for iväg och vi kunde inte stoppa.

Istället för sin medicin hade Filip beställt ångestdämpande tabletter på nätet – när han kommer fram är han så påverkad att Simon knappt känner igen honom.

Simon: Då hade han försökt medicinera sig själv och då hade det hade blivit starka doser. Fel doser och så att allting hade ju blivit fel. Jag bara hoppades på att han skulle somna för att allt detta gick bort så jag kunde prata med han för det var jättesvårt för att han var upp och ner, han var elak och började där, började bråka och jag var egoist och allting sånt här och så skrek jag faktiskt på han för jag blev så sur när han kallade mig egoist. Så sa jag men det är ju du som är egoistisk, det är ju du som kommer hit här hög. Det är ju du som tagit en massa tabletter liskom istället för, alltså så.

Ulrika: Simon upptäckte ju att han inte mådde bra där och dom hade haft nåt bråk, Filip liksom stack iväg därifrån sent på natten och dom fick leta honom.

Klockan ett på natten kör Simon och hans pappa runt och letar efter Filip. Under tiden har Filip också kontakt med sin nära kompis Sara i Luleå. Hon hör hur dåligt han mår:

Sms: Filip du klarar det här, du är stark, allt kommer fixa sig. Finns alltid här för dig så du vet det.

När Simon till slut hittar Filip längs vägen är han förvirrad men följer till slut med i bilen.

Simon: Så då ska han sticka igen. Så sa han men kan du ringa en taxi till mig, så sa jag ja, jo det gör jag. Då ringde jag ambulans och liksom sa att dom får ju hämta han för att han inte vill in och vet inte hur han e så ja, så men då var han riktigt påverkad av dessa tabletterna. 

Klockan fem på morgonen den 23 maj kommer han till sjukhuset och läggs in för avgiftning. Simon berättar för personalen att Filip är bipolär, att han inte håller på med droger men nu försökt självmedicinera sig – och att han verkligen behöver hjälp. Och läkaren skickar Filip vidare till psykakuten.

Simon: Han var, då var han, han var nere, han var riktigt nere, man såg att han var ledsen, han bad om ursäkt för alla saker han hade sagt och vissa elaka sms och han sa men jag får medicin här och sånt.

Simon känner att Filip är i trygga händer och lämnar sjukhuset. Men under kvällen får han hela tiden försöka övertala Filip att stanna kvar. Ena stunden är Filip hetsig och nästa ångerfull.

Filip: Förlåt. Kommer inte ihåg nåt jag skrev. Du är det finaste jag har.

Simon: Ja, men du måste ringa din mamma, hon är otroligt orolig för dig

Filip: Förstår att du vill att jag ska skriva in mig… Psyk är ingenting för mig

Simon: Om du skriver in dig Filip så kan du fortsätta, då vet jag att du verkligen vill, älskar dig också

Filip: Jag orkar inte argumentera mer med någon som bara bryr sig om sig själv.

Simon: Men så blev det värre. Så började han ringa jättemycket och ännu elakare sms och han skrev ett sms han skrev det var att det var ett felsteg han gjorde, det var ett misstag, kommer aldrig hända igen och sånt han ber om ursäkt och så ringer han upp så håller jag fast vid det jag har sagt, men Filip du måste ha hjälp, jag kan inte hjälpa dig. Du måste söka hjälp och då var jag dum i huvet igen och ena sekunden så har jag inga känslor och allting sånt. Men sen så skriver han att han ska ta sitt liv.

Ulrika: Man kunde aldrig säga stopp, det var här och nu. Det var liksom, fick han en ide så gjorde han det. Försökte vi hejda honom så hittade han en genväg. Alltså han levde sitt liv i hundranitti. Mycket var det ju så. Men det var ju också jobbigt för efter den här intensiva toppen som han brukade va i så blev det ofta att han sjönk ner i nåt mörker och jag kunde se det på min son, inte bara på hur han levde och hur han var utan jag kunde se det på hans ansikte. Han hade två ansikten, ett ljust med klarblåa blanka ögon och ett mörkt där hans ögon var så mörka.

Att ha bipolär sjukdom innebär en ökad risk för självmord. En som vet hur det är att leva med diagnosen är Ann Heberlein, hon är en välkänd forskare i etik vid Lunds universitet.

Nyligen sändes en tv-serie där hon mötte andra med samma diagnos – och många fick upp ögonen för sjukdomen genom hennes bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Ann Heberlein: Först vill jag betona, som jag brukar betona att en människa med den här diagnosen är ju faktiskt mestadels frisk. Men sen så kommer man in i skov där man är då antingen hypoman eller manisk. Vilket är ett förhöjt sinnestillstånd som präglas av ett minskat behov av sömn, ökad sexuell lust, stor kreativitet och också en stark tro på sig själv och sin förmåga. Och det är ett ganska njutbart tillstånd på ett sätt, och sen så avlöses det då av en depression. Och de där skoven går i bland in i varandra. En deprimerad människa är ju i allmänhet passiv och inte så handlingskraftig medan en hypoman eller manisk person är väldigt energisk. Och när de där glider över i varandra, så skulle jag säga att det finns en hög risk för självmord. Därför då kommer depressionen ikapp en, ångesten ökar och man är samtidigt handlingskraftig.

Karin: Varför slutar man med sin medicinering om man vet att det funkar i det läget?

Ann Heberlein: Därför att det också finns en hel del biverkningar, till exempel så får du biverkningar för ens förmåga att prestera sexuellt och för en ung människa som är nyförälskad så kanske det är ett stort problem. En del mediciner går man upp väldigt mycket i vikt av, det är inte heller så roligt. Man kan få väldigt mycket acne, muntorrhet med problem med dålig andedräkt och så vidare. Det är inte helt ovanligt att man gör på det sättet för man tänker att; jag behöver inte den här kryckan.

Klockan är strax efter sju på kvällen den 23 maj och Filip skickar ett sms från psykakuten.

Sms: ”Jag kommer ta livet av mig. ”

Simon: Då ringer jag in och säger ja ni har en patient som heter Filip Nilsson han kommer från Luleå, han skriver till mig att han ska ta sitt liv.

Ulrika: Efter en stund ringer Filips kompis Sara och även Simon och säger att han ska ta sitt liv.

Men det var inte bara Filips sms och egna ord som visade att det var allvar. Läkaren som gör en självmordsriskbedömning av Filip antecknar: ”Bipolär”, ”panikångest”, ”depressiva symtom” och att patienten ”Bejakar dagliga suicidtankar”.

Och gång på gång ringer Filips mamma Ulrika till psykiatrin och säger att de måste ta Filip på allvar. För hon vet att han är kapabel. Han har nämligen försökt förut. Förra sommaren hade Filip – som nu – slutat med sin medicin och hamnat i totalt mörker. Han skrev ett avskedsbrev och gick ut i skogen för att ta sitt liv.

Ulrika ser nu till att barn- och ungdomspsykiatrin i Luleå kontaktar läkaren i Malmö, som skriver i journalen: ”Enligt personalen i Luleå så ska man ta pat på största allvar och deras bedömning är att suicidrisken verkligen är stegrad.”

Karin: För när du har varit i den situationen, att du faktiskt har haft de tankarna att du vill ta ditt liv. Vad har då hjälpt dig när du har kommit in till sjukhuset? När du har blivit bemött liksom, hur har det hjälpt dig?

Ann Heberlein: Det är ju faktiskt just, det låter ju väldigt negativt, men någon form av förvaring. Och sen måste man ju påminnas om att det finns ett fungerande liv där någonstans. Därför att en människa som hamnat i det tillståndet är på något vis på en motorväg utan avfarter. Någon måste visa att det finns avfarter. Att det här som plågar dig nu, som du tror är för evigt är inte för evigt. Det kommer ändras. För jag tror att i en sån situation, och det tycker jag att berättelsen om Filip vittnar om, han var inte mottaglig för rationella argument. Eller han var inte mottaglig för att hans mamma och pojkvän säkerligen sa: vi älskar dig, gör inte det här osv, därför att han var på den här motorvägen där inte finns några avfarter längre. Så i det skedet så handlar det ju bara om att se till att den här människan måste vara kvar i livet. Sen när det akuta är över, då kan man börja fundera på vårdinsatser i form av terapi och medicinering och så vidare. Någonstans är det faktiskt mycket lättare att rädda en människa som säger att jag ska ta livet av mig än att rädda någon som har cancer. Därför vi vet hur vi ska göra om vi vill rädda Filip i det här fallet. Nämligen se till att han inte är ensam och har tillgång till någonting som man kan ta livet av sig med.

Ulrika: Då ringde han mig, och han ringde mig och sa mamma här kan jag inte vara, han var helt i kaos. Jag kände knappt igen hans röst. Han var släpig och jag hör på honom att det är allvar och han mår jätte jättedåligt, och jag ber dom att inte lämna honom, att vara med honom jag hör på honom att det här är allvar. Och då säger hon till mig att ja men det är inte du som bestämmer här, du bestämmer inte hur vi ska jobba. Hur Filip mår, utan det är läkaren som bedömer det. Då säger jag men alltså snälla kan ni hålla ut, kan ni finnas där för honom för jag kommer dit direkt jag kommer i morgon direkt med första flyget.

Magnus: Jag pratade också med Filip där och jag hörde riktigt hur han lät, det var riktigt hemskt du vet, jag var jätteorolig men på ett sätt kände jag mig så trygg också att han var på rätt ställe under specialistvård och när den där läkaren hade sagt till dig också – ni kan känna er trygga nu. Trygga.

Ulrika: Ja.

Magnus: Och då kände jag mig ändå som trygg, okej han är där han är inte ute på stan och vimsar.

Filip flyttas från akuten till en slutenvårdsavdelning. Klockan är då 22.10 – och läkaren ordinerar att personal ska se till honom varje kvart. Han är ensam på sitt rum och skickar sms, facebook-meddelanden och ringer.

Simon: Han ringde som fan.

Karin: Vad sa han när han ringde till dig när du svarade?

Simon: Nä. det är så synd om mig, kom och hämta mig, jag älskar dig, å jag hatar dig, jag ska va otrogen mot dig, allting upp och ner hela tiden. Så när jag trodde han var säker, jag har meddelat att han ska ta livet av sig, Ulrika har ringt som en dåre till dom och jag har sagt mycket, så vi trodde att dom var säkra. Så liksom..

Karin: Du kände att du kunde slappna av då?

Simon: Ja ja. och va med mina vänner jag orkade inte svara på hans samtal för det blev så psykiskt påfrestande för det är det när man ser den man älskar lida så pass mycket och hållt på i nästan två dygn hade jag hållt på, så jag behövde bara en paus så jag sket i att svara han men det är ja, det är kanske det värsta jag gjort i hela mitt liv för nästa samtal jag får är från Ulrika och då får vi liksom besked att han då försökt ta livet av sig, och att han ja att dom fått liv i han igen, men han är inne på iva..

Karin: Vad sa dom, vad fick ni veta?

Ulrika: Att han har hängt sig i en x-box-sladd,

Magnus: En xbox-sladd, av den utländska läkaren.

Ulrika: Men att han är körd till IVA, det var det enda vi fick veta. Dom sa att dom vet inte om hjärtat har stannat på honom eller men dom hade startat den här hjärt-och lungräddning direkt och kört han till Iva och att han andas nu och liksom ligger där.

Simon: Han var ju inte död, han hade bara försökt men han hade lyckats men de hade fått liv i han igen som jag förstod det.

Magnus: Läkaren ringde, han som skrivit in.. han var ju väldigt skärrad av det inträffade, men han sa det kommer ordna sig, han har varit max utan syre i två minuter.

Simon: Så allt hopp fanns där vi tänkte bara men då har han väl bara hamnat i nån koma eller alltså liksom så här. Han kommer ju vakna om.. idag eller i morgon eller nånting sånt men..

Trots extra tillsyn – alla varningssignaler, hans sjukdom och hans tillstånd – hände det. Efter bara en timma och tjugo minuter inne på den psykiatriska slutenvårdsavdelningen hittas Filip livlös på sitt rum.

Ulrika: Alla på intensiven hade ett hopp. För dom hade ju gått på det dom hade hört från psykiatrin då att det var så kort stund och det va liksom att han kommer att vakna. Det lät så hela tiden, vi ska försöka väcka han nu och då blir det ju rehab, och då vidare upp till Luleå.

Magnus: Jo dom planerna gick.. Vi tänkte ju att han kommer tillbaks våran pojke. Men det var väl på grund av att dom trodde att syrebristen var så kort.

Men hoppet slocknar helt när det står klart att hjärnskadan är omfattande. Filip kommer inte vakna.

Ulrika: Sen flyttade dom Filip till palliativt rum. Och sen fick jag en natt med honom jag sov där med honom i hans säng.

Magnus: Så vi vet egentligen  inte vad som hänt där på avdelningen.

Hur kan en svårt sjuk människa med uttalade självmordsplaner lämnas ensam och dessutom ha tillgång till något att hänga sig med?

Filips biologiska pappa Mikael skriver i sin förtvivlan ett brev till oss: ”Som förälder så har man förhoppningen att människor som mår dåligt skall få hjälp inom vården, inte avsluta sina liv där.” Han skickar också in en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Och där är Filips ärende inte unikt. Tvärtom. Under drygt ett år tog nio patienter sina liv i samband med vård inom Malmö psykiatri. Det skedde inne på sjukhuset, under permissioner och i anslutning till utskrivning. Inget tyder på att det minskar – under första halvåret i år har ytterligare sex självmord rapporterats från den psykiatriska slutenvården. IVO har under lång tid granskat –

Christina Carlsson, enhetschef IVO: I flera fall så identifierade de att det var avsaknad av självmordsriskbedömningar. Man hade då redovisat som åtgärd att man skulle införa en rutin, att man skulle dokumentera självmordsriskbedömningar. Och sen nästa ärende så var det samma brist som återkom. Så det var det som vi tyckte var så allvarligt.

IVO ser att det är samma misstag som upprepas gång på gång – och av all kritik så är det tre områden som särskilt gör att IVO oroas över säkerheten:

– anhöriga ges inte möjlighet att vara delaktiga i patientsäkerhetsarbetet.

– personal följer inte verksamhetens rutiner.

– brister i självmordsriskbedömningar.

Trots upprepad mycket allvarlig kritik har psykiatrin inte lyckats komma till rätta med problemen.

Gunnar Moustgaard: Det som IVO har framhävt och som vi också ser är sant det är ju att vi inte riktigt lyckats genomföra de åtgärder fullt ut som vi har kommit fram till borde göras. Vi har inte riktigt fått full följsamhet i de åtgärderna. Jag tycker vi gjort bra analyser men vi har inte... det har inte slagit igenom. Det har inte blivit tillräckligt bra i verkligheten och det är därför vi har tagit nya tag nu för att jobba med denna frågan och gjort en handlingsplan för att kunna komma vidare.

Ulrika: Hade Fille fått den rätta vården, som vi hade kunnat, vi hade inte ens behövt kräva utan det är självklart bra vård när man har när man har en sån sjukdom, då hade Fille funnits, då hade Fille levt och klarat sig.

Karin: Hur hade den vården sett ut?

Ulrika: Dom hade ju tryggat honom, det hade inte funnits sladdar att hänga sig i framför allt.

Men – beskrivningarna av vad som hände går isär. På natten får familjen reda på att han använde en sladd till ett tv-spel när vi går igenom alla dokument och journaler ser vi nåt annat. Där nämns ingen sladd – där står det livrem – ett skärp. När vi berättar för Ulrika och Magnus om vad det står i journalen bestämmer dom sig för att själva ringa upp chefsöverläkaren:

Ulrika: Vi har ju hela tiden velat komma i kontakt med personalen och då menar jag att få verkligen ett bra liksom tydliggörande för våran process vi är i och veta hur det har gått till, om Filip har hängt sig med ett skärp eller en xboxsladd, som dom berättade till oss från början. Alla såna detaljer.

Chefsöverläkare: Jag vet att jag har intervjuat, jag vet att dom har exakt skrivit klockslag hur han kommer klockan 22 men jag måste ha papper framför mig.

Magnus: Lämnar ni patienter med såna saker som skärp och sladdar?

Chefsöverläkaren: Nej nej, du vet man tittar, jag vet att när det gäller, jag vet att man har gjort visitation och det var två sjuksköterskor som jag kommer ihåg skrivit under. Och jag vet att han kom till avdelningen, han var hungrig, han åt. 23.30 hittas hängandes livlös, hittas bakom draperiet hängandes livrem och livlös.

Magnus: Ja ja.

Ulrika: Undrar vems livrem det ska ha varit?

Chefsöverläkaren: Jag vet inte mer.

Ulrika: Vems livrem kan det ha varit?

Chefsöverläkaren: Det vet jag inte.

Hon vet inte. Och det har man heller inte tagit reda på –

Ett: ”Patienten använde sig av sociala medier”  Och dom skriver att det kan ha varit något där som ökade hans ångest och triggade honom.

Två: Vårdmiljö, möbler. ”… garderoben på patientens rum hade ett handtag som användes när patienten suiciderade.” Ett handtag på garderoben pekas ut som orsak. Men man nämner inte med ett ord livremmen eller varifrån den kan ha kommit.

Men vi vet att Filip hade en livrem på sig när han kom till sjukhuset. Han tog nämligen en bild på sig själv och skickade till sin vän Sara. Där syns den under sjukhusskjortan. Filip avvisiterades innan han kom till den slutna avdelningen. Missade man den vid avvisteringen, fick han behålla den eller vad var det som hände?

Gunnar Moustgaard: Som jag har förstått så har man inte helt klart för sig var det har kommit ifrån och det är det som vi ska utreda ytterligare.

Karin: Hur kan man inte veta det flera månader efteråt? Var skärpet kommer ifrån?

Gunnar Moustgaard: Ja, alltså detta är ju en mycket allvarlig händelse som vi utreder, som vi skriver internutredning, som vi har gått igenom..

Karin: Men ni har ju avvisiterat Filip på hans saker. Det är sladdar och det är bankdosor och det är allt möjligt. Men skärpet. Varför står det ingenting om skärpet? 

Gunnar Moustgaard: Ja. Jag kan inte svara på det. Är det så att vi har missat någonting i vår visitering då är det ju något vi måste jobba med naturligtvis.

Karin: Hur allvarligt är det om ni har missat någonting i visiteringen? 

Gunnar Moustgaard: Det är ju allvarligt, absolut. Det är jätteallvarligt.

Karin: Men då tänker jag att det borde ha framkommit nu, du borde känna till om det är så att man har brustit. Ni har väl prata med personalen som jobbade, som avvisiterade, vad tog man av honom, vad hade han på sig?

Gunnar Moustgaard: Vi kommer fortsätta med en mer fördjupad analys. Vi har gjort en internutredning, men vi fortsätter med en fördjupad analys, en händelseanalys, av detta.

Karin: Men får jag ställa då en rak fråga. Känner du till svaret på frågan, var kom skärpet ifrån?

Gunnar Moustgaard: Nej.

Karin: Du vet inte?

Gunnar Moustgaard: Nej.

Karin: Föräldrarna får ju ett samtal på natten, från en läkare som säger att han har hängt sig i en sladd. I en x-boxsladd. Sen framkommer det att det är en livrem, står det i journalerna. De vet fortfarande inte och vill veta men ni känner fortfarande inte till om det var hans eget skärp han hängde sig i? Det vet inte ni fortfarande?

Gunnar Moustgaard: Jag vet inte.

Karin: När du ringer och säger så här, det är allvar, vad trodde du när dom sa han är lugn här, han är säker och trygg här.

Ulrika: Jag visste, jag sa ju det till dom att han är lugn mot er det är nånting på ytan. Lyssna på mig jag känner min son. Jag vill inte slösa med er tid men det kommer hända nånting om ni inte tar till er det det.

Karin: Och du trodde då att dom skulle sätta sig och bevaka honom?

Ulrika: Jo, det trodde jag.

Att bedöma självmordsrisken är kanske en av de svåraste uppgifterna för en psykiatriker. Filip var en ny patient i Malmö – men dom visste ändå en hel del om honom och hade bland annat skrivit i journalen.

– Pat med flera tunga diagnoser – bipolär sjukdom

– Depressiva besvär

– Ska idag ha skickat avskedsbrev till sin pojkvän

– Tidigare självmordsförsök

– Modern väldigt orolig för att patienten ska ta sitt liv

– Dagliga suicidtankar

Baba Pendse har jobbat som överläkare på psykiatrin i Malmö å han har lång erfarenhet av att bedöma självmordsrisk hos patienter. Filip var inte hans patient men han får läsa journalen.

Baba Pendse: Ett sådant fall släpper man inte patienten ur sikte.

Karin: Inte ur sikte över huvud taget?

Baba Pendse: Nej man har det under kontroll, det är inte så att man är nån slags säpovakt man är fortfarande sjukvårdsmänniska. Man brys sig om dig men man är nära den människan hela tiden.

Karin: Varför måste man va det i det läget?

Baba Pendse: Det är väldigt hög suicidrisk. Dels, du vet att han har bipolär sjukdom, då vet du att femton procent lyckas ta livet av sig oavsett vad du gör. Nä man har klossvak i så fall. Största risken att ta livet av sig det är att man har gjort ett försök tidigare.

Karin: Det är den största risken?

Baba Pendse: Det är den största risken. Och det ska man ta på väldigt allvar. Det kan va tio år sen men det är största risken.

Karin: Nu har ju du inte träffat honom eller själv gjort en bedömning och haft honom framför sig, ja menar hur lätt är det för dig att sitta här och ändå göra en sån bedömning utan att ha träffat patienten bara på den här informationen?

Baba Pendse: Ibland faktiskt när man kommit upp i min position så får man rapport från våra blivande doktorer, som träffar patienten och rapporterar till dig och du måste faktiskt fatta såna beslut på telefon ibland.

I augusti avslöjade Sydsvenskan en rad missförhållanden inom psykiatrin. Bland annat en tidigare okänd rapport från psykiatriska akutmottagningen där personal i en enkät vittnar om stress, resursbrist och mobbing i arbetsgruppen – och att personalens engagemang var i botten.

Christina Carlsson, enhetschef IVO: Man har själv identifierat, som ett av problemen, att personalen inte följer de rutiner som man har sagt att man ska göra för att...alltså de rutinerna för att stärka patientsäkerheten.

Karin: Så man jobbar inte utifrån det som man är sagd att göra trots att de har fått kritik? Så struntar man i det helt enkelt.

Christina Carlsson: Det har funnits brister i hur de följer de rutinerna som de själv har sagt att de ska göra.

Baba Pendse: På pappret, Malmö psykiatrin har jättemycket att erbjuda.

Karin: På pappret?

Baba Pendse: Väldigt fint vi har..

Karin: Men vad är det som gör att det inte följs i verkligheten alltid?

Baba Pendse: För det första det är inte alla som läser det, och dom saknar ett motiv till det, många vet inte hur länge dom kommer stanna, var, där. Dom har ingen fast placering många av dom. En del har det – men många av dom har inte det. Den andra viktiga orsaken är att det är bristande antal personal, allt från sjuksköterskor, skötare, till överläkarna, jag har ibland haft fem avdelningar – det är helt omänskligt.

Filip var på den psykiatriska avdelningen i en timma och tjugo minuter. På övervakningslistan från kvällen har noterats att Filip har en ”självmordsrisk”. Läkaren ordinerade kvartsvak och personal har antecknat exakta tidpunkter när han tittades till.

23.00 ”Sysslar med sin dator – lugn”

23.15 ”Surfar fortfarande på sin dator”

23.30 ”Hittas hängandes livlös”

Att Filip inte överlevde kom som en chock för föräldrarna – dom hade ju fått höra från psykiatrin att han bara varit utan syre två minuter och att det skulle gå bra. Johan Persson är specialist i anestesi- och intensivvård, han har inte läst Filips journal pga sjukhusets sekretessbedömning men han behandlar regelbundet patienter som fått hjärnskador av syrebrist.

Johan Persson: Vi ser upprepade exempel på att patienter har haft cirkulationsstillestånd till hjärnan i upp till fem minuter och då går det oftast väldigt bra.

Exakt hur länge Filip var utan syre är det ingen som vet. Men uppgiften föräldrarna fick – att det bara handlade om två minuter tror dom inte på. Och skulle det stämma är Filip ett ovanligt fall eftersom han hade en närmast maximal hjärnskada.

Johan Persson: Vi får ju beskrivningar för varje patient som kommer in och en del patienter som det är upp till 10-15 minuter kan det fortfarande gå rimligt väl. Är det signifikant över 20 minuter så menar jag då tror vi det är dålig prognos. Och är det signifikant över 30 minuter så går det oftast väldigt dåligt.

Karin: Men upp till en kvart, tjugo minuter då kan man få sådana här omfattande hjärnskador?

Johan Persson: Absolut. I själva verket redan inom 5 till 10 minuter kan man få mycket omfattande hjärnskador som kanske inte ens går att överleva.

Karin: Om man nu har en självmordsbenägen patient, hur ofta bör man titta till en sån eller vaka över en sån person

Johan Persson: Man måste titta till ganska ofta för att om till exempel det skulle gå så mycket som en kvart om någon försöker ta livet av sig så kan det ha blivit omfattande skador och jag har redan sagt att på fem minuter så kan det bli allvarliga skador så det bästa är förstås kontinuerlig tillsyn vid väldigt allvarlig suicidrisk.

Kvartsvak – som ibland används i Malmö kan alltså va ett för långt intervall för att rädda liv.

Johan Persson: Ju längre tid som går åt hjärnan utan cirkulation, att hjärnskadan då blir allvarligare det har man ju vetat länge, kan man säga. Så att de här reglerna som man har inom psykiatrin, jag är inte medveten om att man har haft någon särskilt avstämning med varken neurologer eller intensivvårdsläkare. Men det är möjligt att en ökad dialog i framtiden kring detta skulle vara viktig.

Läkaren som skrev in Filip på slutenvårdsavdelningen vill inte prata med oss om hur han resonerade när han gjorde sin bedömning av Filip, trots att vi har fullmakt från föräldrarna. Och journalen som borde ge svar väcker bara fler frågor.

På kvällen den 23 maj kommer Filip till psykakuten – och läkaren gör en självmordsriskbedömning. Klockan 21.28 skriver han:

”Patienten beskriver depressiva symtom i form av nedstämdhet större delen av dagen, så gott som dagligen.” ”Bejakar dagliga suicidtankar.”

40 minuter senare kommer Filip till avdelningen. Efter en timma och tjugo minuter hittas han livlös. Strax efter midnatt skrivs något märkligt i journalen:

”Patienten har inte berättat för personalen eller läkare om suicidala tankar eller planer...” Alltså raka motsatsen till det man skrev knappt tre timmar tidigare. Och efter klockan två på natten skriver Filips läkare: ”Patient gick själv med på inläggning. Förnekar bestämt suicidintention.” ”Således absolut ingenting som tydde på att patienten skulle utföra en suicidal handling.”

”Absolut ingenting” skriver han. Det hänger inte ihop. Vad hände med all den information som man bevisligen hade – och Filips egna ord om att han ville ta sitt liv.

Karin: Hur kan det skilja sig så, du som är läkare, hur kan man skriva först att den här personen har dagliga självmordstankar och bekräftar det. Och sen några timmar senare – efter att han har hängt sig – skriva på att ingenting tydde på att han hade dom här planerna eller att han hade självmordstankar. Hur hänger det ihop?

Gunnar Moustgaard: Man vet ju att det är väldigt vanligt att ha självmordstankar utan att göra nåt försök ta sitt liv så man måste dela upp, då måste man väga in den här bedömningen som jag pratade om innan. Vad är risken då för att verkligen förverkliga de här tankarna. Man brukar ofta säga att för varje som gör ett försöka att ta sitt liv är det minst tio som har tankar men som inte kommer att göra det.

Karin: När patienten skrivs in så står det just detta att han har dagliga självmordstankar och att han också tidigare har gjort ett självmordsförsök..

Gunnar Moustgaard: Alltså det är klart att har man gjort ett försök att ta sitt liv så ökar det ju risken, det är ju statistisk faktor då, som ökar risken och som ska vägas in. Sen är det ju en färskvara också. Risken är en färskvara och ofta händer det....och man måste göra en bedömning just här och nu. Hur ser riskbilden ut just här och nu.

Karin: Och då kan man ju dra slutsatsen av att man inte har bedömt att den här personen var självmordsbenägen, så självmordsbenägen trots alla de här varningssignalerna.

Gunnar Moustgaard: Jag kan inte kommentera just detta men det är en skillnad med att vara självmordsbenägen och ha en akut hög risk.

En akut hög risk för självmord. Det ansåg man inte att Filip hade. Men det var uppenbarligen en felbedömning. En i raden.

Och psykiatrin har gång på gång svarat att dom ska göra förändringar. Men misstagen har upprepats och självmorden fortsatt.

Ur: P4 Radio Malmöhus 10 mars 2015:

Katarina Viebke, divisionschef Malmö psykiatri: Olika förbättringsåtgärder måste vi implementera mer i verksamheten

Reporter: Varför har ni inte gjort det?

Katarina Viebke: Vi tror ju att vi har gjort det men IVO har tittat på det och sett att det är inte tillräckligt.

I mars i år tog IVO till ett av sina skarpaste verktyg – ett föreläggande – alltså ett beslut som kräver kraftfulla och omedelbara åtgärder. Dom skriver att: ”… fara för patientsäkerheten föreligger, vilket kan komma att innebära vårdskador i form av ytterligare dödsfall…” Fler kan dö – varnar alltså IVO. Och dom fick rätt. Bara ett par månader senare tar Filip sitt liv där. Och en vecka efter Filips död händer det igen – en man skrivs ut från samma avdelning – och tar sitt liv.

Karin: Hur kommer det sig att det här upprepas gång på gång, misstagen?

Gunnar Moustgaard: Vi har inte lyckats få det ut tillräckligt bra de åtgärderna. För vi har sagt att vi måste förbättra bedömningarna och dokumentationen av dessa.

Karin: Vad betyder det att inte få ut det?

Gunnar Moustgaard: Ja, alltså vi har då inte lyckats få det att fungera ute hos medarbetarna fullt ut, att man följt de här riktlinjerna. Man kan väl säga så att man har vidtagit stora åtgärder i Malmö psykiatri för att minska det här, när vi såg att det blev många suicid. Men vi måste ju erkänna att det var ju inte tillräckligt då. Och det är därför vi har vidtagit nya åtgärder.

Karin: Jag tänker att IVO:s kritik och det du själv säger nu att det finns personal som inte följer rutinerna som faktiskt inte gör det man ska trots att de blir tillsagda det är en stor risk för patientsäkerheten. Alltså hur ser du på det?

Gunnar Moustgaard: Det är mycket allvarligt. Verkligen allvarligt. Och där har varit utbildningstillfälle i Malmö, hela psykiatrin i Skåne vi har ett stort utbildningsprogram för att minska risken för suicid i vården, i sjukvården överhuvudtaget.

Karin: Men det har ju inte hjälpt.

Gunnar Moustgaard: Det har inte varit tillräckligt nej. Jag tror det har haft effekt men det har inte haft tillräcklig effekt. Men jag tror ju tyvärr att det i alla verksamheter finns enstaka medarbetare som kanske inte fullt ut är lämpade att jobba där. Och det måste man ju ta itu med på ett tydligt sätt.

Karin: Jag bara tänker att här handlar det ju om liv och död också. Det är ju det som ni sysslar med. Det är ju faktiskt...

Gunnar Moustgaard: Det är ju det som gör det så oerhört viktigt, det vi håller på med här.

Vi ville förstås få svar på alla frågor som rör Filip men trots vår fullmakt från föräldrarnas har sjukhuset lagt sekretess.

Gunnar Moustgaard: När det gäller den patienten du nämner här så har jag stor medkänsla med de närstående. Jag beklagar verkligen det som har hänt. Jag är dock förhindrad att kommentera just detta ärendet.

Karin: Har ni gjort fel då, när en människa dör i självmord inne på en avdelning?

Gunnar Moustgaard: Vi måste se över vad det finns för andra faktorer, vi måste naturligtvis se över säkerheten på avdelningen också. Vad finns det för möjligheter att skada sig? Det finns många saker man kan titta på här. Vi analyserar ju detta väldigt noga.

Karin: Men är det ett misslyckande för vården eller är det ett misslyckande för patienten? Vem är det som bär ansvaret för att en människa dör härinne?

Gunnar Moustgaard: Vi har ju ansvar och vi bär ju ansvar för att göra en korrekt bedömning, en psykiatrisk bedömning utifrån det underlag vi har. Sen har ju patienten alltid naturligtvis också ett eget ansvar för vad man gör med sitt liv men vi ska ju göra en professionell bedömning utifrån det underlag som vi har och det ska vi hela tiden sträva efter att bli bättre på.

Karin: Men går det inte för dig som har satt dig in i det här fallet och skrivit under Lex-Marian och allting. Går det inte för dig att säga om ni gjorde fel?

Gunnar Moustgaard: Vi måste ju se på, som jag tänker, är det någonting kring just situationen på avdelningen, finns det tillgång till redskap som man kan skada sig med. Det är väldigt angeläget att kolla här och gå igenom i detta fallet också, var det någonting som vi borde ha gjort annorlunda här.

Karin: Vad har ni kommit fram till där?

Gunnar Moustgaard: Den analysen är inte riktigt slutförd.

Han säger att man ska ta reda på om det finns tillgång till redskap som patienterna kan skada sig med.

Men att det fanns ett redskap på avdelningen som gjorde självmordet möjligt har dom redan konstaterat i sin egen utredning. Garderobshandtaget. Lite längre ner skriver man också att: ”Liknande händelse har inträffat tidigare inom verksamheten.” Vad betyder det?

Vi går igenom de allvarliga händelser som inträffat de senaste åren och hittar ett fall som är otäckt likt Filips. Exakt nio månader tidigare tog en kvinna sitt liv – genom att hänga sig från ett likadant garderobshandtag på sitt rum. Redan då, i sjukhusets egen utredning om självmordet får ledningen veta att garderobshandtagen är en riskfaktor. Handtagen byts då ut – men bara den avdelningen. Filip kom till en annan avdelning – och där vara handtagen kvar.

Karin: Varför har ni inte bytt alla handtag på alla avdelningar när ni såg att de var en risk redan 9 månader tidigare?

Gunnar Moustgaard: Ja, det är klart med facit i hand hade det ju varit bra. Man bedömde då utifrån detta psykosområdet, det är ju lite olika naturligtvis typ av patienter som ligger inne på dom olika avdelningarna då därför så tog man detta området i första hand.

Karin: Dom här avdelningarna behandlar patienter med självmordsrisk och man har sett att dom här garderobshandtagen – långt tidigare – var en risk, så hur gjorde man den bedömningen att man inte bytte alla handtag på en gång?

Gunnar Moustgaard: Ja alltså man hade börjat med detta och det är klart att jag måste erkänna att det hade naturligtvis varit bra om man varit snabbare med den processen absolut, samtidigt är det väldigt många säkerhetsfrågor för oss att arbeta med.

Karin: Men två människor har ju hunnit dö på liknande sätt och med ett garderobshandtag, har ni gjort fel?

Gunnar Moustgaard: Det hade varit bra om vi hade lyckats hantera det på ett sätt så det inte blev på samma, så det inte hände samma sak igen. Det är ju en av huvuddelarna, huvudsätten som vi jobbar med i patientsäkerhetsarbetet att undvika upprepningar. Men tyvärr är det ju, det kanske hade kunnat hända på annat sätt. Det är ju inte säkert att vi hade klarat oss utan suicid även om vi hade åtgärdat handtagen.

Karin: Under det här ett och ett halvt åren som ni ändå har granskad dem så har ni kommit fram till, gång på gång, att de inte har lyckats med sin vård. Att det fortsätter göra, upprepar samma typ av fel. Om man nu fortsätter upprepa de här felen igen. Att man gör inte självmordsriskbedömningar på rätt sätt, patienternas säkerhet är i fara, hur länge ska man få hålla på?

Gunnar Moustgaard: Fast det är ju en av anledningarna till att vi faktiskt har skärpt tonen lite i vår tillsyn. Vi har haft upprepade möten med ledningen, vi kommer att fortsätta att träffa dem, så vi kommer ju fortsätta att följa detta. Vi har även kontakt med politiker i detta för att verkligen se att det händer någonting och att man faktiskt arbetar efter de åtgärderna som man har föreslagit.

Att ta sitt liv betraktas kanske av en del som var och ens eget val. Men när en människa är sjuk och under psykiatrisk vård – då är det en av vårdens viktigaste uppgifter – att skydda personen från att skada sig själv eller ta sitt liv. När Filip lades in i maj hade kliniken gång på gång fått allvarlig kritik. Det har handlat om brister i självmordsriskbedömningar, i rutiner och att man inte lyssnat på anhöriga. Samma fel och brister som vi sett i Filips fall. Trots att det nu har gått över fyra månader vet inte psykiatrin i Malmö vad som gick fel. Eller ens om dom har gjort något fel.

Simon: Hade jag vetat hade jag försökt göra annorlunda, hade jag vetat att den här psykiatrin är inte är bra då hade jag ju varit hos Filip hela tiden. Och jag hade varit även om dom sagt, jag hade inte känt att det var tryggt för mig att släppa det som jag gjorde.

Ulrika: Våran Filip hade massor av planer, han var precis fyllda 18 år och han var ung och han var kär och han hade massor med planer för sommaren och han hamnade i sin svacka där med sin bipolära som vi har lyckats stötta honom genom men det här blev liksom hans slut som inte var meningen. Som inte var meningen.

Magnus: Nej det var inte det.

Programledarintervju med Bo Runeson, professor och överläkare vid Karolinska Institutet, som i 30 år forskat om självmord:

Karin: Du har sett reportaget, vad är din reaktion?

Bo Runeson: Ja det är en väldigt gripande berättelse det är väldigt lätt att förstå föräldrarnas och pojkvännens förtvivlan och sorg. Den berör oss säkert alla när vi ser den här berättelsen. Samtidigt så är det ju en ung aktiv charmig och en kapabel person som har en allvarlig sjukdom, han insjuknar tidigt och han har en dramatisk sjukdomsbild, han har ett tillstånd nu som är väldigt förtvivlat och upprivet och dramatiskt också. Det är klart att det är en hög suicidrisk då och ett allvarligt misslyckande när man inte förmår att förhindra det.

Karin: Hade man kunnat förhindra det?

Bo Runeson: Jag tror att så här i efterhand så skulle väl alla tyckt att man skulle haft ständig övervakning de första timmarna, det är ju ett sånt skede som är kritiskt.

Karin: Det här som vi har sett nu, på bara en och en halv timma, så förändras eller han var i ett kaotiskt tillstånd, alltså hur svårt är det att bedöma självmordsrisken hos en patient som typ Filip, som hade allt det här med sig?

Bo Runeson: Med all den informationen och hans allvarliga sjukdom och hans tidigare självmordsförsök och den förtvivlan han var i nu så är det väl lätt att säga att han hade en mycket hög suicidrisk.

Karin: Här larmar ju anhöriga, pojkvännen ser till och med att han kommer in så att han ska få hjälp, och mamman ringer upprepade gånger och berättar om sin son. Alltså hur viktigt är det att just lyssna på dom anhöriga?

Bo Runeson: Ja det är väl bland det allra viktigaste att ha ett bra samarbete med föräldrar eller andra närstående det måste man vinnlägga sig om i allra högsta grad.

Karin: Jag tänker att det här med självmord inom psykiatrin, nu har ju vi tittat på exempel från Malmö psykiatri men hur ser det ut i övriga landet?

Bo Runeson: Ja, av dom femton hundra personer som tar sitt liv varje år så har 25 procent ungefär haft kontakt med psykiatrin under det sista året. Att det sker under pågående vård är mycket mindre vanligt, det är ett fåtal på det sättet som gör det inne på psykiatrisk klinik, oftare efter att de har fått permission eller har avvikit. Om vi tar ett perspektiv som jag skulle vilja lyfta fram så är det ju så här att 8 tusen människor gör suicidförsök och kommer in till psykiatrisk vård varje år. Ytterligare flera tusen, åtskilliga av de patienterna som söker slutenvård eller söker psykiatrisk akutvård har också tankar kring att inte vilja leva eller har även självmordstankar, dom allra flesta får god hjälp. Och dom allra flesta hittar vägar vidare och gör inte gör självmordshandlingar.

Karin: Filip hade ju faktiskt varit inlagd en gång tidigare och det var året innan efter ett självmordsförsök, då låg han på barn och ungdomspsykiatrin och de var väldigt väldigt nöjda med vården där, och dom flesta är kanske nöjda och får hjälp inom vården, men hur ska man som närstående göra, vad ska man göra när man har nån nära sig som har dom här tankarna?

Bo Runeson: Då ska man lyssna, då ska man engagera sig, då ska man inte slå bort tankarna som man kanske spontant vill göra utan stanna och har den personen allvarliga tankar så ska man hjälpa honom eller henne till akut hjälp, till vård, inom barnpsykiatrin eller inom psykiatrin.