Polisens ledningscentral: – Hallå, polisen ledningscentral pratar du med nu. Det var någon man som låg...

Birgitta Högman: – Ja, han ligger i en sandlåda på Herrljunga centralstation.

Polisens ledningscentral: – En sådan grön sandlåda?

Birgitta Högman: – Ja, den var orange.

Polisens ledningscentral: – Eller orange, ja.

Birgitta Högman: – Den ligger på perrong fem.

I den här sandlådan på Herrljunga järnvägstation Egon Carlsson död. Det var natten mot påskdagen för snart ett år sedan. Han hade lagt sig här för att sova – men frös ihjäl.

Ebbe Björklund: – Ja visste ju inte riktigt hur det var. Jag bara hörde ryktesvägen att det var lite. Jag träffade ju honom inte men de som träffat, sett han ibland att det var lite konstigt, att han var lite skygg och sen. Reflektera inte riktigt på det, egentligen.

Gunilla Winroth: – Nej, jag kunde ju aldrig tänka mig att det var Egon som låg, fick sluta i Herrljunga, när jag läste det i tidningen heller, kunde jag aldrig tänka mig.

Ebbe Björklund: – Sen är ju bara frågan om det var medvetet eller om det bara blev så. Nej, det var någonting väldigt konstig som inträffade med Egon där. Tyvärr.

Mitt på Västgötaslätten – längs E20 ett par mil söder om Lidköping ligger det lilla samhället Vara med sina knappa 4000 invånare. Här bodde Egon Carlsson i en lägenhet på Torggatan inte långt från centrum. Han levde ett tillbakadraget och anspråkslöst liv – tillsammans med sina föräldrar. Många beskriver honom som en renlevnadsman, helnykterist som plikttroget jobbade i mataffärer hela sitt liv. När han dog hade han över två miljoner kronor på banken.

Rut bodde granne med Egon. De hade dessutom varit arbetskamrater i många år. Hon minns den dagen när hon såg honom för sista gången.

Rut Edvinsson: – Men så var det ju en morgon han gav sig iväg, det var väl sista gången jag såg honom, men sen kom han ju aldrig mer.

Men då hade hon redan under en tid förstått att något inte var som det skulle med Egon. Det började lukta från hans lägenhet och hon såg honom alltmer sällan.

Rut Edvinsson: – Det var någonting med honom då som hade hänt.

Reporter: – Och det var efter att föräldrarna?

Rut Edvinsson: – Ja efter att Harald, efter Harald pappan var dö så vad det når helt annat. Han hade väl inget fäste utan han tyckte la han. Men att det var ju synd om honom, Det var väl något i huvudet som inte var bra.

Reporter: – Han tappade fästet säger du?

Rut Edvinsson: – Ja precis det gjorde han.

Och påskveckan förra året gick allt överstyr. Han åkte aldrig hem till sin lägenhet på påskaftonen utan la sig för att sova på järnvägsstationen i Herrljunga – två mil hemifrån. Det var kallt, 7 minus ute, han var mager och undernärd. Det blev för mycket och den natten frös Egon ihjäl i sandlådan på perrongen. Vad han tänkte och varför – det får vi aldrig reda på.

Men var Egons död verkligen något som varken gick att förutse eller förhindra? Bara en tragisk händelse som råkade passera genom samhällets skyddsnät? 

Ulf Svensson är chefsläkare på vårdcentralen i Vara.

Ulf Svensson: – Med facit i hand kan man väl alltid säga att man kunde ha gjort på olika sätt. Det kan man alltid säga. Men man måste också tänka på vad hade man att besluta vid det tillfället?

Jane Johansson är socialchef i Vara kommun.

Jane Johansson: – Jag tänker att det är oerhört tragiskt det som hänt med Egon.

Och Torbjörn Walthersson är polis i Vara.

Torbjörn Walthersson: – Ja att det är ju jättetragiskt naturligtvis för dem, att det skulle. Det är ju en tragisk händelse.

Men sen en tid tillbaka visste socialtjänsten, polisen och sjukvården att någonting hade hänt med Egon. De kände till att han tappat fotfästet i tillvaron. Och att han behövde hjälp.

Men vad var det egentligen som hände med honom, hans sista år i livet? Vem var Egon Carlsson?

Ruts man: – Vad letar du efter?

Rut Edvinsson: – Jag letar efter kort på Egon. Ja, han ser ju inte, han ser inte dum ut, han ser ut som folk i allmänhet.

Reporter: – Var han omtyckt som arbetskamrat?

Rut Edvinsson: – Ja jag vet inte att det var någon som tyckte illa om han, utan det var bra. Det hade inte behöva blitt så här. Utan han kunde fått det bra. Han hade ju pengar, han kunde betala för sig, så det var ju inte det felet. Utan det, han sparade ju pappan, till ingenting. Det var väl arvsfonden som tog alltihopa antar jag. Men sista året, han blev lite egendomlig, lite konstig. Sista tiden var han ju väldigt skygg. Vi såg ju honom, vi såg honom på gången, kunde känna igen honom när han kom med sina påsar och så. Stod han alltid härute vi garaget först så han såg att det var fritt fram och gå i då. Han ville inte möta någon.

Reporter: – Han blev skygg.

Rut Edvinsson: – Ja, jätteskygg.

Torbjörn Forsberg är fastighetsskötare i huset där Egon bodde.

Torbjörn Forsberg: – Det ska ju inte behöva hända liksom. Han hade ju många år kvar och leva liksom. Pengar fanns det ju så det var ju inga bekymmer med det.

Reporter: – Han hade kunnat leva ett...?

Torbjörn Forsberg: – Ja, ja, ja. Absolut.

Reporter: – Det är många, många som vi pratat med som säger att någon borde ha gjort nåt.

Torbjörn Forsberg: – Ja, ja det är klart. Det tycker man ju, men

Reporter: – Du gjorde ju vad du kunde.

Torbjörn Forsberg: – Ja hoppas det, men jag vet inte vad man. Hur man skulle kunna gått vidare med det här. De fick ju ändå, jag säger de, de får ta åt sig vilka de vill då vara, fick ju många, många månader på sig att fixa till det här tycker man ju.

Egon hittades död fem veckor innan han skulle fylla 60 år. Alla vi pratar med minns honom som snäll, hjälpsam och mycket ordningssam – men samtidigt lite speciell och udda. Egon flyttade aldrig hemifrån utan bodde tillsammans med sina föräldrar hela livet. Här ute på landet några mil utanför Vara växte han upp som enda barnet till föräldrarna Ingrid och Harald. I granngården bor fortfarande gamla skolkamraten Rune Friden. 

Rune Fridén: – Två kilometer borta vid kyrkan där ser du. Och så en kilometer bortanför ligger skolan.

Reporter: – Ni gick upp till på morgnarna till landsvägen och tog skolbussen då eller?

Rune Fridén: – Ja och då var det ju... mamman sprang efter speciellt när det var lite kallt så skulle han ha mössa och halsduk både runt mun och öron och allting så. Och ändå blev han förkyld och kanske berodde det på det. Jag vet inte...

Reporter: – Så mamman sprang efter honom?

Rune Fridén: – Ja han sprang före och mamman sprang efter...

Reporter: – Så, pysslade om honom?

Rune Fridén: – Ja.

Reporter: – De kanske var lite överbeskyddande föräldrarna?

Rune Fridén: – Ja men han ville ju inte visa det för de andra skolbarnen.

Reporter: – Ja det är ju klart, vem vill det?

Rune Fridén: – Nej, det vill man ju inte. Men det kommer jag ihåg så väl.

Ladugården står kvar, men det lilla bostadshuset där han växte upp är nu rivet. Det var enkelt, ingen toalett eller ens vatten fanns indraget i huset. Men det gick bra för Egon i skolan, trots att han var borta många timmar. Möjligen var just frånvaron från skolan ett utslag av, det som många märkte tydligt, hans överbeskyddande föräldrar.

Rune Fridén: – Ja han var mammas pojk. Han far var nog kanske sträng. Men jag vet inte.

Reporter: – Han var lite sträng?

Rune Fridén: – Ja eller sträng och sträng men han var lite dominerande tycker jag. Han ansåg inte sonen kunde något. Så mycket och så där va.

Reporter: – Han hade ju ganska bra betyg?

Rune Fridén: – Ja däremot kanske han var lite mobbad och så.

Reporter: – Han var lite utanför?

Rune Fridén: – Ja, jag tror det. Jag kommer inte ihåg att han hade så många lekkamrater, några andra än vi. Det kommer jag inte ihåg faktiskt.

När Egon fyller 18 år 1971 säljer familjen gården och flyttar in till Vara. Först till ett hus och senare till trerummaren på Torggatan. Direkt efter sina 7 år i folkskolan började Egon jobba på Konsum. Han gillade att texta och skriva, vilket han också hade talang för. Efter en korrespondenskurs fick han jobba med att texta skyltar i butiken. Bilden är tagen på Konsumhallen på stora torget i Vara 1973 då Egon är 20 år gammal. Där jobbade också Ebbe och Gunilla.

Ebbe Björklund: – Han var lite speciell får jag väl säga i alla fall.

Gunilla Winroth: – Ja det var han.

Reporter: – Han var inte otrevlig?

Ebbe Björklund och Gunilla Winroth: – Nej, tvärtom, tvärtom, han var ju supertrevlig vet du, hade humor alltså.

Reporter: – Hade han några flickvänner och så...

Ebbe Björklund: – Nej, nej.

Gunilla Winroth: – Han var allergiskt mot damer kan man säga, men har gärna intresserad vad vi hade varit ut på för någonting, nyfiken lite.

Ebbe Björklund: – Droger och tjejer, det gick inte det, absolut inte, han var en renlevnadsmänniska.

Reporter: – Det var han?

Ebbe Björklund: – Jajamän. Och ja, Varken någon alkohol eller tobak. Förekom aldrig, förkom aldrig i hans hem heller så att…

Gunilla Winroth: – Och inte en karamell heller tog han på jobbet... aldrig.

Ebbe Björklund: – Han var så noga, verkligen.

Egon var ordningsam, närmast en pedant. Inte minst när det gällde hans jobb. Efter 20 år på Konsum la butiken ner. Men ryktet om Egon som lojal och plikttrogen hade spritt sig och han fick direkt nytt jobb på VIVO Torghallen som låg vägg i vägg. Sture Eriksson blev hans nya chef.

Sture Eriksson: – Det var en sådan människa. En behövde inte be honom göra något särskilt utan det gjorde han. Det man en gång honom göra alltså det sköter du, då behövde du aldrig fundera på det mer.

Reporter: – Så han var en lojal anställd?

Sture Eriksson: – Ja, jag har aldrig varit med om dess make, otroligt lojal. Och han klagade aldrig på någonting, och han anmärkte aldrig på någon människa heller, eller jobbarkompis, aldrig, det förkom aldrig. Men sen så hade han humor, han var rolig, samtidigt. Fast han gick aldrig in i lunchrummet, all personal gick ju upp och fika på förmiddag och eftermiddag, det hade ju en kvart var för fika. Han gick aldrig dit.

Reporter: – Han höll sig på sin kant?

Sture Eriksson: – Men han stämplade ut klocka fyra på klockan och så stämplade han i kvart över fyra igen. Fast han tog aldrig någon rast. Han jobbade hela tiden. Han skulle inte belasta företaget mer än vad som stod på, mer än vad man skulle göra om man säger så.

Egon kom till jobbet långt före alla andra och stannade långt efter att arbetsdagen egentligen var över. Sture minns speciellt Egons första dag i butiken då han skulle ta över ansvaret för mjölkkylen.

Sture Eriksson: – Ja då stod jag i mejeriet och plockade grejer och han kom och ställde sig jämte mig och så sa han nu ska jag sköta detta och så började han och hjälpa mig och han plockade fram tre artiklar som datumen gått ut och sa han det att ”detta, Sture, kommer aldrig och hända mer.” Hände heller aldrig, hände aldrig en gång att man kunde säga till Egon att nu har du, det är grejer här som datumen gått ut. Det förekom aldrig.

Hans arbetskamrater var troligen de enda vännerna han hade. Ingen har hört talas om att det skulle finnas andra som Egon umgicks med. Livet bestod helt enkelt av arbetet i mataffären och hemmet med föräldrarna Harald och Ingrid.

Ebbe Björklund: – Föräldrarna hade som väldig pli på honom. Han fick liksom aldrig vara med och sparka boll och åka skridskor, han skulle vara hemma.

Gunilla Winroth: – Och jag kommer ihåg när han köpte körkortsboken och börja läsa teori men han fick ju aldrig börja köra bil, det var för farligt.

Ebbe Björklund: – Det var för farligt, fick han inte…

Reporter: – Så han var hårt hållen hemma?

Ebbe Björklund: – Ja, väldigt hårt hållen, då blir det som det blir.

Sture Eriksson: – Mamman var nummer ett. Mamma var nummer ett. Han sa aldrig någonting positivt om pappan så mer. Det gjorde han inte. Jag vet inte men jag tror inte förhållandet var riktigt bra mellan far och son där.

2009 dör mamma Ingrid 88 år gammal. Då förändras Egons liv, ett liv där jobbet och föräldrarna, och kanske framförallt mamman, bokstavligen var allt för honom.

Strax därefter slutar Egon jobba för att ta hand om sin allt sjukare pappa. Men det är uppenbart att de två inte kommer överens. Vid minst ett par tillfällen ger han sig iväg. Inget vet vart och hans pappa Harald anmäler honom försvunnen. En gång Egon av polis utanför Vänersborg, frusen och medtagen efter att ha varit ute i flera dygn. Han körs till en psykmottagning innan han återvänder hem till sin pappa i Vara.

Reporter: – Men sen hände någonting med Egon när hans föräldrar gick bort, först hans mamma sen hans pappa.

Sture Eriksson: – Ja, knäcken tog ju, det var ju... han fortsatte arbeta som vanligt alltså men såg ju på honom att det var ju mamman, när mamman gick bort, det var hårt slag för honom. Det var hårt.

Ett par år senare våren 2012 dör också hans pappa Harald. Egon ska då fylla 59 år och måste nu för första gången i sitt liv klara sig på egen hand. De som känner honom hoppas och tror att han nu äntligen ska börja leva upp. Egon har inte längre något ansvar för sina föräldrar, han har pengar så han klarar sig och en fin lägenhet.

Ebbe Björklund: – Vi trodde ju då liksom att, både jag och Sture att, nu ska vi se om inte Egon nu blir han en fri man. Nu kanske han ut och reser och liksom och leva livet lite grann så att... men det blev tvärtom.

Sture Eriksson: – Jag trodde liksom att nu har jag inget ansvar längre. För han hade ett visst ansvar hela tiden för sina föräldrar, det hade han ser du.

Reporter: – Att han skulle, vad trodde du han skulle göra?

Sture Eriksson: – Då trodde jag att han skulle åka bussresor.

Reporter: – Resa iväg alltså?

Sture Eriksson: – För det gjorde han med föräldrarna rätt mycket, förr tillbaka i tiden, de åkte mycket bussresor. Och det tyckte han om.

Reporter: – Men så blev det inte.

Sture Eriksson: – Nej...

Egon hade inga nära släktingar kvar bara några kusiner som han hade sporadisk kontakt med. Stig Kylén är en av dem och bor i Sävedalen utanför Göteborg.  

Stig Kylén: – När hans mamma gick bort då skulle han ju, då slutade han ju jobba. Och skulle ta hand om sin far, sa han. Och det var väl det som var misstaget att han slutade jobba.

Reporter: – Du tänker så.

Stig Kylén: – Ja då tappade han ju sina kontakter med sina arbetskamrater och då blev han ju som en ensamvarg. Och sen blev det ju inte bättre när hans far gick bort. Det var väl det som tog knäcken.

Reporter: – Hur märkte ni kusiner att han inte mådde så bra?

Stig Kylén: – Han ville ju egentligen inte ha någon kontakt så här. Och då är det svårt att märka på en människa om den mår bra eller dåligt när de inte vill prata med en.

Idag vet vi att Egon inte klarade av att leva ensam. Han blev skygg, drog sig undan och den sista tiden hade han ingen kontakt med någon överhuvudtaget. Med ett undantag fastighetsskötaren Torbjörn Forsberg.

Torbjörn Forsberg: – Vi misstänkte ju att det var någonting för hyrorna kom inte in. Och lite sådana där saker så det var väl egentligen då som vi började dra oss mot den lägenheten för att se vad som händer egentligen. Så att vi ringde på men fick aldrig någon direkt kontakt med honom. Vi fick aldrig komma in i lägenheten eller på något sätt närma oss han på så vis mer än kanske lite ytlig konversation om det var okej allting då? Och det var ju alltid okej enligt Egon, det var ju alltid okej liksom så.

Reporter: – Ni pratade genom dörren då eller?

Torbjörn Forsberg: – Ja alltså vi fick aldrig komma in i lägenheten utan han pratade genom dörrglipan och allting om det var okej och så där vara. Men att man misstänkte att det var någonting för det började lukta i trapphuset och lite sånt där efter han när han kom och gick. Och grannarna började att klaga lite på han kan man säga på att det luktade och lite så där.

Det är nu november 2012 och knappt fem månader innan Egon hittas död.  Torbjörn försöker förgäves få kontakt med Egon som ingen i huset sett på ett par veckor. Till slut är han så orolig att han bestämmer sig för att gå in i lägenheten.

Torbjörn Forsberg: – Det var ju då vi fick se den här misären?

Reporter: – Vad var det då?

Torbjörn Forsberg: – Det var som en bomb det var avföring i hinkar och urin på mattor och sopor och ja det såg ut som en krigszon därinne alltså.

Reporter: – Han städade helt enkelt inte?

Torbjörn Forsberg: – Nä, nä, det gjorde han inte.

Reporter: – Vad gjorde ni då då?

Torbjörn Forsberg: – Ja då tog jag med mig detta till jobbet om man så säger och vi konstaterade att det här är ju ohållbart att ha det så här.

Torbjörn gör en anmälan till socialtjänsten och de får också ett antal bilder han tagit med sin mobiltelefon. Han ber också polisen komma till lägenheten som senare i en minnesanteckning konstaterar att det råder misär i lägenheten. De bekräftar Torbjörns farhågor att ””. Även polismännen tar bilder på det de ser i Egons lägenhet.

Torbjörn Forsberg: – Enligt vad vi tyckte hade det gått för långt liksom han klarar sig inte själv.

Reporter: – Fick han hjälp då?

Torbjörn Forsberg: – Nej det var ju det han inte fick. Det gick ju månad efter månad och jag vet jag ringde till socialtjänsten ett par tre gånger i alla fall och frågade vad händer liksom. Ja de menade på att han är ju inte omyndigförklarad så vi kan inte göra så mycket.

Socialtjänsten får uppgifter om hur Egon förändrats den senaste tiden, att han alltmer sällan är hemma, hur han gått ner i vikt och har blivit skygg – och till slut får man också med egna ögon se hur det ser ut i hans lägenhet

Jane Johansson: – Vi ser en lägenhet som är stor oreda i, det syns att personen inte vistas så mycket i lägenheten. Det är skräpigt, det är stökigt, men som handläggarna säger, oreda, stökigt men inte kanske det värsta man varit inne och sett. Så är det ju inom socialtjänsten. Sen de här uppgifterna om att det skulle vara urin och avföring och så, att han inte använde sin toalett. Det var ingenting som vi såg när vi var inne i lägenheten.

Reporter: – Det är uppgifter från fastighetsskötaren.

Jane Johansson: – Ja, jag vet det.

Reporter: – Alldeles oavsett det, så startar inte ni en utredning efter det här. Varför gör ni inte det?

Jane Johansson: – Vi kan inte göra det. Alltså starta en utredning efter de här förhållandena som föreligger runt Egon, det bygger helt på frivillighet att man själv vill ha hjälp och stöd. Så vi måste träffa Egon och samtala med Egon, erbjuda stöd och hjälp då, då kan vi gå vidare och utreda, men vi kan ju inte gå in och utreda människors förhållanden utan att man vill det själv.

Reporter: – Så ni har inga möjligheter att med tvång få Egon till en läkarbedömning eller på något sätt?

Jane Johansson: – Det har vi inga möjligheter att göra, alltså vi jobbar utifrån socialtjänstlagen den bygger enbart på frivillighet.

Men Egon bad aldrig om hjälp. Om det berodde på att han verkligen inte ville ha det, inte förstod att han behövde hjälp eller om han helt enkelt skämdes för sin situation. Det får vi aldrig reda på.

Och det paradoxala är att om den ordningsamme helnykteristen Egon istället hade varit missbrukare – då hade socialtjänsten kunnat ingripa med tvång.

Jane Johansson: – När det gäller missbruk kan vi det. Då har ju vi en tvångslag där vi kan agera mot människors vilja för att det finns en uppenbar risk för deras liv och hälsa.

Reporter: – Men eftersom Egon inte är missbrukare så kan ni inte med tvång hjälpa honom.

Jane Johansson: – Nej, det kan vi inte göra. Det finns mycket missförstånd kring det, att man tror att vi kan gå in och agera.

Månaderna går och inget händer. Socialtjänsten lägger brev i Egons brevlåda där de ber honom höra av sig. Utan resultat. Och inte heller Torbjörn får nu någon kontakt med Egon som enligt grannarna alltmer sällan är hemma. Han lämnar sin bostad tidigt på morgonen och kommer hem sent på nätterna. Och ingen vet var han är.

Men en kväll i mitten av mars får Torbjörn ett telefonsamtal från en granne som berättar att Egon nu är i sin lägenhet. Och han sätter sig i bilen och åker direkt dit.

Torbjörn Forsberg: – Jag hörde han därinne men han öppnade ju inte så då fick jag ju låsa upp. Ja han ville ju inte att jag skulle komma in, han förstår ju vilken misär det är. Men jag får emellan foten mellan dörrbladet och karmen där, så då ger han ju upp så att, om en kan säga så. Så får jag in och prata med han. Så vi sätter oss därinne och pratar i lugn och ro

Reporter: – Han var inte aggressiv?

Torbjörn Forsberg: – Nej ingenting. Så mer att han är väldigt, flackar med blicken, och nervös, han vet att det är någonting på gång nu då va.

Reporter: – Tror du att han fattade att han behövde hjälp?

Torbjörn Forsberg: – Ja, på något sätt så tror jag faktiskt det, det var bara det att... jag tror han skämdes så att det gått så långt för han på nått sätt.

Reporter: – Vilket skick han var i?

Torbjörn Forsberg: – Ja, det tror jag är grundläggande anledningen till att han inte, ja till att han det livet han hade.

Inifrån lägenheten ringer Torbjörn runt för att på något sätt få hjälp att ta hand om Egon. Men vårdcentralen har stängt och socialtjänsten har också stängt och inte heller larmcentralen kan hjälpa till. Några timmar senare måste han åka från lägenheten och lämna Egon. Men innan det avkräver Torbjörn honom på ett löfte: Han ska stanna i lägenheten för att de ska kunna åka till vårdcentralen på morgonen.

Torbjörn Forsberg: – ”Är det okej”, så sa jag till Egon. ”Ja, ja, ja”, sa Egon. Så lovade han att han skulle vara kvar. Men... nej det var, det var som jag misstänkte. Han hade dragit iväg och då är det sista gången som någon av oss såg han.

När Egon är borta på morgonen ringer Torbjörn återigen Socialtjänsten. Och det gör även en av Egons kusiner. De inser båda hur allvarligt läget är och är oroliga för Egons liv. Med all rätt. För det är nu bara knappt två veckor kvar tills han hittas död. Och på socialtjänsten försöker man nu hitta en lösning på situationen.

Jane Johansson: – Vi agerar ganska kraftfullt, vi pratar med polisen, vi pratar med hälso- och sjukvården. Vi har upprepade kontakter. Vi förstår att vi kan inte göra, alltså vi kan inte gå in och gör, vad ska man säga, insatser eller hjälpa Egon utifrån våra förutsättningar med de lagarna som vi har till vårt förfogande eftersom Egon inte själv verkar vilja, eller verkar förstå att han kanske behöver hjälp. Det är mer det det handlar om.

Reporter: – Ni kan inte tvångsomhänderta...

Jane Johansson: – Nej, det kan vi absolut inte göra.

Reporter: – Vem kan göra det då?

Jane Johansson: – Det är hälso- och sjukvården som kan göra det.

Och närmsta veckorna kontaktar socialtjänsten – flera gånger – vårdcentralen i Vara för att övertyga dem om att Egon är i behov av en läkarundersökning. Men den ansvariga läkaren gör bedömningen att den information man får inte räcker till för ett ingripande. Så man avvaktar.

Ulf Svensson: – I det här fallet bedömde, så bedömde vi att det inte fanns någon omedelbar risk för allvarlig psykisk störning vid de tillfällen vi blev kontaktade.

Reporter: – Och det baserat på vad ni får höra från socialtjänsten?

Ulf Svensson: – Det är baserat vad vi får för information från omgivningen bland annat socialtjänst och polis ja.

Reporter: – Men egentligen visste ni inte hur han mådde?

Ulf Svensson: – Men de upplysningar vi hade så gjorde vi den här bedömningen.

Reporter: – Och nu i efterhand..?

Ulf Svensson: – Ja det är ju tragiskt så att säga att en person har, så att säga, avlidit på det här sättet och att, trots att myndigheter på olika sätt och vis har försökt göra sin del så har det ändå misslyckats och vi har ju gjort en så att säga värdering utifrån de olika myndigheternas perspektiv vad vi har gjort och vad vi borde ha gjort och vad vi har för rutiner.

Reporter: – Så ni ångrar ingenting?

Ulf Svensson: – Nej det är svårt att ångra någonting som även om det gått fel så kan det ju betyda att man beklagar det hela och tycker att det är tråkigt men med facit i hand kunde man gjort på olika sätt som alla vet. Men det kan man inte ångra på det sättet. Man har gjort så gott man har kunnat. Sen tycker jag att det är väldigt tragiskt att det har hänt så att säga.

Sjukvården valde att avvakta trots signalerna man fick från socialtjänsten – att Egon nu helt tappat kontrollen över sitt liv, både fysiskt och psykiskt. Han anmäls nu försvunnen och socialtjänsten vänder sig till polisen för att få hjälp att hitta Egon och få honom till en läkarundersökning. Men Polisen tycker Egon ska få leva det liv han vill. Han har ju inte hotat ta livet av sig, han verkar alltså inte skada sig själv, man säger till och med att han inte ens löper risk att skada sig själv.

Torbjörn Walthersson: – Och han valde ju det här och se sig omkring, sen att han inte klarade av det, det är ju jättetragiskt.

Reporter: – Men kan du hålla med om att Egon var en person som behövde hjälp?

Torbjörn Walthersson: – Jaså, jag vet inte. Han valde ju sitt liv skulle jag nog vilja påstå, sen att han hamna mellan de här olika instanserna som finns, det är ju inte säkert att han, han klarade ju kanske inte riktigt av sitt sociala liv.

Reporter: – Vad menar du med att han valde sitt liv?

Torbjörn Walthersson: – Jo men det gör man ju man väljer ju själv alltså. Det är ju ingen som kan tvinga någon och, och ja hålla ordning i sin lägenhet eller städa. Så man väljer ju lite hur man vill bo. Ingen kan ju tvinga någon och bo på ett visst sätt eller se ut på ett visst sätt. Så lite grand valde han väl att vara en liten upptäcktsresare. Han hade ju tydligen något årskort på järnvägen och ute och åkte och såg sig omkring i världen eller i området.

Reporter: – Jag förstår inte hur du tänker. Han dog ju i en sandlåda. Valde han det menar du?

Torbjörn Walthersson: – Nej det valde han inte. Det tror jag ju inte att han valde att lägga sig i sandlådan.

Reporter: – Så vad menar du då?

Torbjörn Walthersson: – Nej jag tycker att om han vill ut och se sig om så var det ju hans. Sen är det ju jättetragiskt att han inte tog sig hem istället för att… Jag vet inte alls vad som hände på perrongen där, eller i sandlådan och varför det blev som det blev.

Reporter: – Finns det någon självkritik i eran roll, i erat ansvar, kring vad som hände Egon?

Jane Johansson: – Det jag har funderat på så här i efterhand. Det är om vi skulle tillkallat ett möte där samtliga parter satte sig ner och diskuterade Egon. Vi har den här kännedomen från socialtjänsten, polisen har den här kännedomen utifrån socialtjänsten, hälso- och sjukvården hade också kännedom. Alltså vi skulle kanske initierat ett möte där allas kunskap kring Egon skulle på något sätt bidra till en högre sanning om hur oroliga vi faktiskt borde ha varit.

Men det är bara polisen som kan hämta Egon med tvång till en läkar-undersökning. Antingen på uppdrag av sjukvården eller så kan man ta det beslutet själv. Socialtjänsten däremot är bakbunden – när varken sjukvården eller polisen ser lika allvarligt på Egons situation som de själva gör.

Jane Johansson: – Enligt de anteckningarna så bedömer man inte Egons tillstånd på det sättet så att han skulle utgöra en fara för sig själv. Det som vi får till oss från polisen.

Reporter: – Och det, kan man såhär i efterhand, var en felaktig bedömning.

Jane Johansson: – Egon var ju en fara för sig själv. Absolut. Det är klart att Egon behövt insatser från samhället. Självklart.

Reporter: – Men han dör ju i en sandlåda 10 dagar senare. Är man inte en fara för sig själv då. Behöver man inte hjälp då?

Torbjörn Walthersson: – Jo, hjälp är säkert möjligt att han behöver men inte, inte något som polisen kan ansvara för liksom att hand om honom och köra honom till någon vårdinrättning eller någonting.

Det finns inget som tyder på att någon polis i Vara varken träffat eller pratat med Egon hans sista år i livet. Så vad hade egentligen Torbjörn Walthersson för underlag när han avfärdade socialtjänstens oro, och gjorde den så avgörande bedömningen av Egon Carlssons tillstånd. 

Torbjörn Walthersson: – Jag bor ju själv inte i området här så jag har inte sett honom på varken ledig tid eller tjänstetid kan jag.

Reporter: – Du har egentligen aldrig träffat honom?

Torbjörn Walthersson: – Nej jag har aldrig träffat honom personligen.

Reporter: – Ändå gör du bedömningen, när du pratar med socialtjänsten, så gör du ändå bedömningen, Egon verkar inte skada sig själv eller löpa allvarlig risk att skada sig själv. Det är 10 dagar knappt, ja drygt innan han dör i den där sandlådan.

Torbjörn Walthersson: – Ja det är ju, ja.

Reporter: – Hur kan du göra den bedömningen om du aldrig någonsin träffa honom?

Torbjörn Walthersson: – Nej alltså, vi hade ju kontakt med, med vad heter det, kollegor som, som vet vem han är, han har ju aldrig visat några sådana... Skada sig själv, jag förstår inte, vad sätter du i det.

Reporter: – Han vägde ju 48 kilo.

Torbjörn Walthersson: – Ja jag vet inte hur mycket han vägde.

Men torsdagen den 21 mars förra året, 10 dagar innan Egon påträffas död, pratar han faktiskt med polisen. De har fått larm om en ensam man på Herrljunga järnvägsstation som uppträder underligt. Trots att mannen uppger ett namn som inte stämmer, görs ingen kontroll med listan på försvunna personer. Hade man gjort det skulle man sannolikt upptäckt att det var Egon som fanns där på perrongen.

Men fyra dagar senare ska polisen få en chans till. Det har då blivit måndag i påskveckan och Sten Högman väntar på tåget i Herrljunga.

Sten Högman: – Vi står här och väntar på tåget för att det är kallt ute och då tittar frugan på sandlådan. Och då höjer sig locket lite grann. Och sen kommer tåget in. Och då höjer sig locket tio centimeter. Och det gör inte lock på sandlådor utan någon anledning.

Reporter: – Fattar du att det var...

Sten Högman: – Nej, jag fattar ingenting. Utan när vi går till tåget så måsta jag ju titta varför det höjde sig.

Reporter: – Så ni går fram här, tåget står inne på perrongen då?

Sten Högman: – Där ska vi gå på. Så att innan vi går på så gör jag så där. Och då vänder sig han om och tittar på mig.

Reporter: – Så era blickar möttes där?

Sten Högman: – Våra blickar möttes och jag ser eländet. Men han är verkar nyvaken.

Reporter: – Vad var han i för skick då när du såg honom?

Sten Högman: – Han såg ur som han hade tillbringat en vecka här ungefär om man säger som så då.

Reporter: – Han var sliten?

Sten Högman: – Sliten, sliten. Men det blir man väl om man tillbringar ett par dagar här. Helt klart.

Reporter: – Sen klev ni på tåget?

Sten Högman: – Sen gick dörrarna nästan igen, så vi var tvungna och springa på.

Reporter: – Ni sprang på bara?

Sten Högman: – Och sen när vi sitter på tåget då börjar vi prata om att det är för jävligt att en människa ska behöva sova på en station, i en sandlåda liksom. Det funkar inte. Och sen desto mer vi pratade så kom vi att tänka på att det är jäkligt kallt, fem, sex, grader kallt. Och då funkar det absolut inte. Så att frugan skulle ringa polisen, eller 11414 med detsamma hon kom fram till Falköping.

Polisens ledningscentral: – Hallå, polisen ledningscentral pratar du med nu. Det var någon man som låg...

Birgitta Högman: – Ja, han ligger i en sandlåda på Herrljuga centralstation.

Polisens ledningscentral: – En sån grön sandlåda?

Birgitta Högman: – Ja, den var orange.

Polisens ledningscentral: – Eller orange, ja.

Birgitta Högman: – Ja, den ligger på perrong fem, söderut.

Polisens ledningscentral: – Perrong fem söderut... ska bara kolla att vi inte har något mer samtal.

Birgitta Högman: – Nä, precis, det var fem över åtta ungefär jag såg honom där och nu har jag kommit fram till min destination, då tänkte jag att jag ringer.

Polisens ledningscentral: – Men det var fem över åtta du såg han där?

Birgitta Högman: – Ja, precis.

Polisens ledningscentral: – Ja men det det är jättebra då ska vi kolla upp detta.

Birgitta Högman: – Ja det är bra.

Polisens ledningscentral: – Tack, tack hej.

Birgitta Högman: – Hej.

Tre dagar senare, det är skärtorsdag och Sten Högman kommer tillbaka med tåget till Herrljunga.

Sten Högman: – Och då när vi kommer på torsdagen stannar tåget på den sidan och det första jag ser i väntkuren där är mannen ifråga som sitter och huttrar.

Reporter: – Han sitter där?

Sten Högman: – Han sitter där. Han är vaken men han, ja... min första tanke var att han väntar på att alla ska försvinna så han kan krypa ner igen.

Reporter: – Ja, du tänkte det?

Sten Högman: – Den for genom huvudet liksom. Så egentligen så borde jag... med facit i hand så borde jag åkt hit igen för att kolla om han sov här... men vad fan gör man.  Jag tycker vi hade väckt björnen.

Reporter: – Polisen tänker du på?

Sten Högman: – Polisen.

Reporter: – Vad händer direkt efter att ni fått det där samtalet?

Robert Karlsson: – Ja det som händer efter samtalet är att vi skickade ingen bil. Vi gjorde ett misstag, vi gjorde fel. Det är uppenbart att de som ringde in, som gjorde det på ett fantastiskt sätt, en medborgare som är engagerad som tar sig tid. Att vi inte tar emot det på rätt sätt. Vi skriver inget HR, som vi kallar det då, händelserapport och det skicka ingen radiobil, och det var fel.

Reporter: – Varför kan det bli så?

Robert Karlsson: – Ja man kan spekulera i vad anledningen var den här gången, nu är det ju så att under den här perioden så hade vi tre stycken larm som handlade om järnväg i princip inom loppet av en timma och jag kan inte exakt svara på om det glömdes bort eller om man sammanblandade de här ärendena.

Reporter: – Det hade kunnat sluta annorlunda för honom den kvällen?

Robert Karlsson: – Det är ju spekulationer, och jag vill ogärna ge mig in i spekulationer. Men jag kan ju konstatera att chansen att det hade slutat annorlunda är ju i vart fall större om polisen hade åkt dit.

Sten Högman: – Om polisen hade kommit hit, då måste de ta med han, och göra någonting. De kan inte bara kolla han och släppa han, utan de måste göra någonting. Och vad de sen hade gjort, där hade han eventuellt blivit uppfångad. I bästa fall. Det är min tanke.

Men så blev det inte. Klockan halv 11 på påskdagens förmiddag ser någon en luva sticka ut ur sandlådan. Polis och ambulans kunde några minuter senare konstatera att mannen i lådan, Egon Carlsson, var död.

Polisen hittar en tom plånbok i hans ficka. Där låg också nyckeln till hans trerumslägenhet i Vara som han lämnat knappt två veckor tidigare.

Sten Högman: – Ja, han är lika ung som mig, samma ålder och han hade pengar, han hade bostad, han hade ett liv och han hade intressen. Han ska inte dö här. Det är bedrövligt.

Allt talar för att Egon levde sina sista 10 dagar här på Herrljunga järnvägstation. Han kanske nu helt har gett upp och tappat kontrollen på sitt liv. Och möjligen insåg han det – men var helt oförmögen att ta tag i det – och be om hjälp.

I Vara två mil bort, väntade och trodde sjukvården på att han frivilligt skulle dyka upp. I Vara fanns också polisen som heller inte ingrep eftersom, som man sa: ”han inte verkar inte skada sig själv”.  Och Egon var ju ingen missbrukare så socialtjänsten kunde heller inget göra.

Stig Kylén: – Det var väl inte så man trott att det skulle bli faktisk, men,  alla, det blev väl små misstag utav alla så blir det en katastrof till slut.

Begravningen med några kusiner och arbetskamrater närvarande beskrivs som ljus, vacker och enkel. Det bjöds på middag efteråt och när den, begravningen och renoveringen av hans lägenhet var betald gick resten av Egons besparingar på drygt två miljoner kronor till allmänna arvsfonden.

Reporter: – Nu har det ju gått snart ett år. Vad tänker du på när du tänker tillbaks på det?

Torbjörn Forsberg: – Ja, man blir ju bara ledsen när man tänker på det liksom. Att det ska behöva gå så långt liksom det är väl mer det. Samhäller är ju, tycker jag, jävligt illa ute när det ska behöva bli så här. Annars tänker jag väl inte så mycket mer på det men tyvärr så blir det ju, det blir ju för varje vecka en mer fadd känsla liksom av det. Man glömmer ju.  Tyvärr. Och det är väl det som, det är ju det som är så jävla synd att en ensam kille som Egon kan bli glömd så här liksom bara. Det är ju inte värdigt, jag menar sluta i en sandlåda, väga 48 kilo. Vad fan handlar detta om liksom? Det är bedrövligt.