I ett garage i värmländska Hagfors står ett kassaskåp, här ska ha funnits över . Nu är det tomt.…
Inte långt därifrån sitter Åke Reiner. Det är hans kassaskåp. Men vad som har hänt med pengarna bekymrar inte Åke just nu. Han har större problem.
Åke Reiner: – Jag hade en god man vet du. Hon förstörde mig totalt. Jag fattar det inte än, att jag överlevde jag trodde hon skulle ta död på mig… eller hur?
Anne-Marie Pettersson: – Han kom att bli ganska isolerad. Han blev försjunken i sig själv, han blev nedstämd och anledning till att Åke så småningom vände sig ur det här var att han kände att han ville inte leva länge.
Nu väntar Åke på sitt livs viktigaste telefonsamtal.
Åke Reiner: – Får jag ha det här… bra liv? Eller va?
Åke Reiner: – Är det slut på mig?
Arkivmaterial:
Speaker: – Till de psykiskt sjuka hör som bekant också de sinnesslöa. Ofta är det svårt för hemmen att skiljas från familjemedlemmar som på ena eller andra sättet är abnorma…
Synen på människor med psykisk ohälsa har skiftat, men traditionen med en ställföreträdare som ska skydda en persons tillgångar när förmågan att klara sig sviktar går flera hundra år tillbaka i tiden. Och på 1920-talet tar det system med ”god man” form – som vi ser än idag.
Eva von Schéele: – Är det en person som på grund av sjukdom, till exempel demens eller en psykisk störning eller något liknande inte själv kan fatta beslut om hur tillgångarna ska skötas, räkningarna ska betalas, vilka insatser jag har rätt till för jag förstår inte detta på grund av min sjukdom och behöver hjälp. Så kan rätten förordna en person att vara god man eller förvaltare.
Eva von Schéele: – En god man är inte anställd i kommunen utan det är ett lekmannauppdrag som man frivillvigt har sagt ja eller nej till.
Reporter: – Det är vanliga människor?
Eva von Schéele: – Det är vanliga människor!
Reporter: – Den som är god man eller förvaltare har ju väldigt stor makt och stor betydelse för den som behöver hjälp. Vad är det viktigaste i relationen till den som behöver hjälp? Vad måste man tänka på?
Eva von Schéele: – Jag skulle nog säga respekten för den enskilde, respekten för hans önskningar, respekten för den viljan, att inte mina värderingar får gälla utan det är den enskildes.
Det är tidig morgon utanför värmländska Hagfors. Vi är hemma hos Åke Reiner.
Han ska berätta om åren med den gode mannen ”Ulla” – en tid Åke beskriver som ett helvete som höll på att kosta honom livet.
Men vi tar det från början.
Åke Reiner är född och uppvuxen i Hagfors. Tillsammans med Pappa Sigge, mamma Britta och brodern Leif. Det tar ett tag innan familjen Reiner förstår att Åke har inlärningssvårigheter. Och varken Åkes föräldrar, eller Åke själv, låter sen funktionshindret stå i vägen under uppväxten.
Åke Reiner: – Det var brottning, och det var innebandy. Fotboll var jag med i Viking.
Reporter: – Var du bra på brottning?
Åke Reiner: – Ja, jag var med och tävlade.
Stig Sonebrink: – Åke var ju med i brottarklubb, och han gick i normal skola fast i hjälpklass då, och han gjorde lumpen och han tog körkort…
Reporter: – Och så hade du tjej?
Åke Reiner: – Ja, jag hade tjej under en vända. Hon bodde i Torsby…
Reporter: – Det var allvar?
Åke Reiner: – Det var allvar, vi bodde i lag i tre år…
Familjealbum som skulle kunna tillhöra vilken värmländsk kille som helst. Kompisar, bilar. Och så den stora hobbyn – dans.
Åke Reiner: – Ja, det var dans både onsdag, fredag, lördag och så kunde det vara söndagar motionsdans och så var det gammeldans in emellan. Så jag dansade allt vad jag orkade, det var väldigt håll i gång.
Åke var nöjd med livet. Dans, vänner och ett jobb han trivs med.
Åke Reiner: – Jag byter papperskorgar, allt-i-allo är jag. Posten och lite av varje. Jag har varit där i… det blir 14 år i mars. Jag trivs väldigt bra.
Men så för fem år sen förändrades allt.
Åke ska fylla 48. Och Mamma Britta är orolig över framtiden. Åkes bror Leif är sedan länge död i en trafikolycka, pappa Sigge ligger på sjukhem och mamma Britta ska in på operation.
Stig Sonebrink: – Hon förstod ju att det var dags för Åke att få ett eget boende för det skulle ju vara en katastrof när båda föräldrarna bara försvann att Åke skulle bli ståendes hel ensam rakt upp och ner.
Lösningen blir en god man – som ska stötta och hjälpa Åke – att ta hand om vardagsekonomin och den förmögenhet på ett par miljoner som föräldrarna sparat ihop åt sin son.
Men inget blir som det var tänkt. Och det finns två versioner av vad som sen händer. De anhörigas berättelse och den version som ”god man” och myndigheterna ger.
”Ulla”: – Jag har sagt ifrån förut och jag står fast vid det. Jag vill inte bli intervjuad, jag vill inte.
Vi försöker gång på gång. Men den goda mannen – som vi i det här reportaget kallar för ”Ulla” – vill inte ställa upp på intervju.
Genom Åkes omfattande akt kan vi ändå följa hennes arbete.
Ur Åke Reiners akt:
”Åke och jag började titta efter lägenhet… ett renoveringsobjekt… Jag förankrade detta till… Överförmyndaren, som bad mig gör allt för Åke och eftersom han hade en stor förmögenhet så var det dags att investera.”
Under god mans första år spenderas över 500.000 kronor på renovering, nya möbler, bil och kläder – och ganska snart uppstår en konflikt med Åkes mamma Britta.
Ur Åke Reiners akt:
”Han var livrädd för sin mamma, att hon skulle bli arg på honom… Jag förklarade att jag kommer att stötta dig fullt ut”
”Mamman gapar och skriker… Hon behöver hjälp, hon kommer att jaga honom i all tid tror jag.”
”Jag har jobbat som god man i många år. Har aldrig varit med på något liknande… STORT BEHOV.”
”Ulla” beskriver också att det är problem med Åkes vänner.
Ur Åke Reiners akt:
”Efter dessa år så var Åke en person som alla skulle åka med på dans, han körde omkring spritpåverkade personer som utnyttjade honom.”
”Man kan ju inte kalla sådana människor för ”kompisar” han har alltid blivit lurad. Synd tycker jag.”
Åke uppmuntras att hitta nya vänner. Han får också börja på dagcenter, en plats för personer med olika former av funktionsnedsättning. Och får hjälp och stöd att sköta sig själv i den nya lägenheten.
Den gode mannen ”Ulla” är nöjd. Hon känner att hon kommer Åke nära och ser att Åke blir frigjord från mamman – och mer självständig.
Men Åkes familj och vänner ser något helt annat.
Mikael Seiser: – Helt plötsligt kom det in en massa ledsagare som skulle med honom till badhuset, han kunde inte gå till badhuset själv, han kunde inte gå och handla själv jag menar som han har gjort förut. Det har ju aldrig varit problem. Vi såg ju allihop på jobbet att någonting var galet. Åke var inte likt sig helt enkelt. Han mådde dåligt.
Anhöriga och vänner kontaktar Överförmyndaren, den på kommunen som väljer och kontrollerar gode män. De berättar att Åkes mamma Britta inte längre får träffa sin son, och varnar för att Åke håller på att isoleras.
Stig Sonebrink: – Britta försökte få en ny god man men det fick vi klart för oss ganska snabbt att det gick de inte med på. De sa att den här gode mannen var de bästa de hade.
Konflikten förvärras. Den gode mannen ”Ulla” menar att Åkes mamma och vänner är ute efter Åkes pengar – att han är jagad.
Med stöd av ”Ulla” polisanmäler Åke sin mamma och några vänner för ofredande, och ansöker om kontakförbud. Polisen går dock inte vidare med anmälningarna…
Ur Åke Reiners akt:
”Åke känner sig trakasserad via telefon, dels av mamma Britta dels från ”kompisar”… Efter inrådan från (överförmyndaren) beslutade jag stänga Åkes bostadstelefon”
Enligt Åke raderar också att gode mannen ”Ulla” nummer till hans familj och vänner i mobilen.
Åke Reiner: – Hon tog bort telefonnumren! Direkt! Direkt urblåst. Jag fattar det inte än, att jag överlevde jag trodde hon skulle ta död på mig… eller hur?
Reporter: – Kändes det så?
Åke Reiner: – Ja…
Anne-Marie Pettersson: – Han har isolerats, han har tvingats leva ett liv som han verkligen inte ville leva. Så att det har varit en svår tid för honom.
När Åke – vintern 2013 – genom sin arbetsgivare får kontakt med Anne-Marie Pettersson – är han deprimerad.
Anne-Marie Pettersson: – Han skulle inte gå ut och dansa, han skulle inte träffa släktingar, vänner utan välja ett annat liv som god man såg skulle vara bättre för honom. Och det ledde till att han blev isolerad, försjunken i sig själv. Och så småningom ville Åke inte leva. Och det var när han blev rädd för de tankarna som han sökte kontakt med sina anhöriga igen.
I början av februari 2013 flyr Åke från sin lägenhet, och det liv god man varit med och skapat åt honom.
Stig Sonebrink: – Han kom ju hit till mig. Och då grät Åke, hela den förmiddagen i stort sett. Och vi gick ut och gick. Vi gick i två timmar och Åke berättade om sitt liv: Här har jag suttit ensam… och då var han arg när han sa det… Här har jag suttit ensam. Jag har inte fått ringt till den jag vill, jag har inte fått umgås med den jag velat och när jag skulle gått ut skulle jag haft en ledsagare med mig. Ett sådant här liv vill inte jag ha.
Åke Reiner: – Jag mådde dåligt! Så förbannat, men sen när jag grinat och kom till Stig då blev det bra alltihop.
Ny lägenhet på Stigs ägor, återförenad med sin familj. Allt ser bra ut.
Men det Åke beskriver som ett helvete ska fortsätta.
Hur kunde det som hände Åke få ske? Vad får en god man egentligen göra?
Det är landets kommuner som ska kontrollera gode män. Så vi vänder oss hit. Till Sveriges kommuner och Landsting.
Förbundsjuristen Eva von Schéele vill inte kommentera Åke Reiners fall – MEN beskriver ett system där det i princip är upp till varje god man att själva avgöra vad som är bäst för sin klient.
Eva von Schéele: – Därför att de regelverk vi har bygger i stort sett på 1924 års lagstiftning. Där det handlar om att förvalta den enskildes tillgångar, hur de ska placeras, inte hur man ser till den enskildes, de personliga angelägenheterna.
Eva von Schéele: – Det finns det inte ett ord om – hur de gode männen ska göra detta.
Reporter: – Du är ju lite konstig! Därför att du företräder ju Överförmyndarnämnder, kommuner som har det här uppdraget, samtidigt är du väldigt kritisk till hur det här systemet fungerar.
Eva von Schéele: – Ja!
Eva von Schéele: – När de satt inne i de här institutionerna hade de hjälp med sin ekonomi av kuratorerna, sin hälsa av läkare och sjuksköterskor. De hade mat man hade bostad. När psykiatrireformen genomdrev och människor hamnade ute i samhället så helt plötsligt fick de här ställföreträdarna – gode män och förvaltare – överta alla dessa uppgifter. Så uppdraget har blivit så mycket större och så mycket svårare men reglerna är i princip från 20-talet.
Reporter: – Funkar det?
Eva von Schéele: – Nej! Inte alla kan man säga får sina behov tillgodosedda eller att rättssäkerheten fungerar, enligt vår uppfattning.
Erling Edvinsson: – Nu ska vi se Åke, vet du var kassaskåpet stod
Åke Reiner: – Det stod här.
Erling Edvinsson: – Det stod på golvet här?
Åke Reiner: – Ja det gjorde det.
Erling Edvinsson: – Nyckeln, var fanns den?
Erling Edvinsson – pensionerad polischef i Hagfors och vän till familjen – han besöker Åkes föräldrahem. Anledningen är kassaskåpet som familjen Reiner hade i källaren, och de anhörigas försök att spåra pengarna som fanns där.
Erling Edvinsson: – Var det i kuvert?
Åke Reiner: – Det var i kuvert. Brun och vit!
Erling Edvinsson: – Stod det någonting på dom?
Åke Reiner: – Nej.
Erling Edvinsson: – Det stod ingen summa på varje kuvert?
Åke Reiner: – Nej det gjorde det inte, men det var mycket.
Erling Edvinsson: – Men det var många kuvert.
Erling Edvinsson: – Du öppnade aldrig något kuvert?
Åke Reiner: – Nej, jag öppnade inget.
Erling Edvinsson: – Vet du var kassaskåpet är idag då?
Åke Reiner: – I garaget!
Det handlar om mycket pengar. I årsredovisningen från 2009 skriver Åkes goda man att det fanns ett.
Ur Åke Reiners akt:
”kassaskåp i källaren, där familjen hade 1 250 000”
Men i akten finns ingen förteckning över var pengarna tar vägen. Enligt familjens egen utredning satte Åkes mamma in en stor del på familjens bankkonton strax innan ”Ulla” blev god man – men drygt 400 000 kronor är spårlöst försvunna.
”Ulla” har hela tiden sagt att hon inte rört kassaskåpet eller pengarna som fanns där.
Åke Reiner: – Här står det!
Erling Edvinsson: – Här är det, ja. Där är tomt!
Erling Edvinsson: – Det är tomt!
Åke Reiner: – Det är tomt.
Men det är inte bara frågan om kassaskåpet som oroat Åkes familj och vänner.
Det handlar också om Åkes pengar på banken. Åkes mamma försökte tidigt få ta del av redovisningen för Åkes ekonomi – eftersom hon misstänkte att pengar inte hanterades rätt. Men den gode mannen ”Ulla” sa nej.
Till henne. Och till den advokat som familjen sen anlitade.
Ann-Marie Bonander-Gustafsson: – När Åke då anlitade mig som ombud så gjorde jag ett försök att be den gode mannen att lämna ut kopior på kvitton, eller verifikationer, men det gick inte. Vi fick inte ut det, hon ville inte.
Det blir inga kvitton. Istället trappar den gode mannen ”Ulla” och – kommunens överförmyndare – upp konflikten.
”Ulla” avfärdar att hon isolerat Åke från familj och vänner, men säger att personerna runt Åke är ett hot – och kräver att Åke ska bli satt under förvaltning – det som förr kallades för att bli omyndigförklarad.
Ann-Marie Bonander-Gustafsson: – Jag blev chockad. Det har aldrig framkommit att han skulle vara i behov av en förvaltare. Den diskussionen hade överhuvudtaget förekommit. Så jag blev väldigt chockad.
Ur privat video:
Ann-Marie Bonander-Gustafsson: – Hej Åke…
Åke Reiner: – Hej.
Ann-Marie Bonander-Gustafsson: – Vi börjar med att jag berättar lite grand hur en rättegång går till. Du har väl aldrig varit med?
Åke Reiner: – Jag har aldrig varit med om något sådant där.
Frågan om Åke ska bli förvaltad ska avgöras i domstol. Släktingen Stig filmar förberedelserna.
Ur privat video:
Ann-Marie Bonander-Gustafsson: – När vi kommer in i den här salen ser det ut såhär.
Överförmyndarnämnden har förlorat i den första instansen – tingsrätten. Men överklagat. Åke har flytt till Stig. Och nu ska frågan avgöras – i hovrätten.
Ur ljudupptagning från hovrättsförhandlingen:
– Då är det förhör med Tiia Toomessoo, och advokaten Ann-Marie Bonander-Gustafsson börjar ställa frågor.
I rätten vittnar bland annat den läkare på vårdcentralen som skrivit ett intyg om att Åke bör bli förvaltad.
Ur ljudupptagning från hovrättsförhandlingen:
Ann-Marie Bonander-Gustafsson: – Hur många gånger har du träffat Åke Reiner?
Tiia Toomessoo: – En gång.
Ann-Marie Bonander-Gustafsson: – Varför räcker det inte med att en god man hjälper honom?
Tiia Toomessoo: – Därför att… Åke… kan bli lätt lurad enligt min bedömning och vilseledd.
Mot den läkare på vårdcentralen, som läst Åkes journalhistorik och träffat honom en gång, ställs hans behandlande läkare.
Ur ljudupptagning från hovrättsförhandlingen:
– Då är det förhör med Anne-Marie Pettersson och det är advokat Bonander-Gustavsson som börjar ställa frågor.
Ann-Marie Bonander-Gustafsson: – Hej!
Anne-Marie Pettersson: – Hej.
Ann-Marie Bonander-Gustafsson: – Jag tänkte först att du kunde berätta vad du har för utbildning.
Anne-Marie Pettersson: – Det är en konstruerad tanke och idé om att närstående skulle vilja åt hans pengar.
Reporter: – Men om hon bara försökte skydda honom?
Anne-Marie Pettersson: – Skydda honom, och då tänker jag från vad? Från vem?
Reporter: – Folk som vill honom illa som vill åt hans pengar?
Anne-Marie Pettersson: – Det finns ingenting som talar för att hans anhöriga vill honom illa. Det är snarare tvärtom. Det har funnits en strävan hos Åkes mamma till att göra så gott för Åke som hon kunde tänka ut. För hon var ju den som initierade det här med god man.
Reporter: – Behöver Åke en förvaltare?
Anne-Marie Pettersson: – Nej, det behöver han inte. Jag har följt Åke under ganska lång tid nu sedan han konsulterade mig. Det finns inget som säger att Åke inte kan ta hand om sig och sitt. Det vore att kränka Åke.
Åke Reiner: – Hej!
Kassör: – Hej Åke!
Åke Reiner: – Jag vill ta ut 1 000 kronor.
Kassör: – Du vill ta ut 1 000 kronor idag.
Det har gått 14 dagar sedan förhandlingarna i hovrätten och Åke går och väntar på att domen ske meddelas.
Åke Reiner: – Vad menar de med att jag inte klarar mig? Jag tvättare, jag lagar mat, jag städar, vad ska jag göra mer?
Anne-Marie Pettersson: – Att överförmyndarnämnden agerar som de gör det är för mig obegripligt.
Reporter: – Varför var det så viktigt att Åke Reiner blev satt under förvaltarskap?
Benny Pedersén: – Det är en sån fråga som jag inte kan kommentera överhuvudtaget eftersom den gäller under den sekretesslagstiftning som råder.
Reporter: – Nu vill ju Åke Reiner själv, att vi ska granska hans fall och göra den här intervjun och vi har också då fullmakt till det. Ni har ju också fört fram era synpunkter i en öppen domstol i den här frågan. Så jag frågar igen varför är det så viktigt att Åke Reiner får en förvaltare?
Benny Pedersén: – Och jag svarar som jag gjorde tidigare att jag kan inte säga någonting om den frågan som du ställer eftersom den lyder under den sekretesslagstiftning som gäller för vår verksamhet.
Men hur var det med Åkes pengar? Till domstolen anför Benny Pedersen att de anhörigas kritik – att allt inte gått rätt till – helt saknar grund.
Ur Åke Reiners :
”Årsredovisningarna har granskats utan anmärkning.”
Men när Åkes familj väl får till en oberoende granskning – sommaren 2013 – avslöjas stora brister.
Ann-Marie Bonander-Gustafsson: – Det är ju då en granskning av dom åren som den gode mannen varit verksam då 2009 till 2013 i mars och där framkommer att det har gjorts uttag där det saknas verifikationer.
Här framgår att den ”god mannen” Ulla tagit ut på drygt 88 000 kr utan att det dragits skatt eller betalats arbetsgivaravgifter, att hon har anlitat svartarbete till Åkes lägenhetsrenovering och det helt saknas kvitto för runt 120 000 kronor.
Ann-Marie Bonander-Gustafsson: – Jag har ju lite svårt att förstå hur de kunde gå ut så kategoriskt i domstolarna och säga att det finns inga fel. Hon är en av våra bästa gode män, vi har granskat, vi har utrett. För det kan dom ju enligt det här inte ha gjort.
Reporter: – Hur kan du säga att ni har granskat ekonomin utan anmärkningar när det finns så stora brister?
Benny Pedersén: – Jag kan tyvärr inte uttala mig om det. För då är vi inne på ett enskilt ärende.
Reporter: – Ok, generellt då. Finns det någonting som ni tycker har varit skött olyckligt?
Benny Pedersén: – Nej, det tycker jag inte.
Reporter: – Finns inget utrymme för självkritik här?
Benny Pedersén: – Generellt sett, gör det inte det nej…
Vi ska lämna fallet Åke Reiner i Hagfors för en stund, men stanna kvar i grannkommunen Forshaga – där dom ansvariga i överförmyndarnämnden finns.
Bredvid Benny Pedersén i kommunfullmäktige sitter nämligen en annan lokalpolitiker – som gjort frågan om kommunens hantering av gode män till sin stridsfråga.
Göran Adrian: – Jag kommer aldrig att ge mig i det här, om det också är den enda politiska fråga jag ska driva i framtiden så är det här alltså. För klarar vi inte det här då är vi illa ute. Och Forshaga har det här som en skamfläck tycker jag.
Det han syftar på är den lokala skandal – där gamla och svaga i kommunen blivit lurade på stora summor pengar. Avslöjanden som Göran Adrian själv bidragit till genom sin kamp för en upprensning i systemet.
Göran Adrian: – Ja, vi hittade ju brister i registreringar, i redovisningar, och det fanns liksom inga klara, dålig dokumentation och de här årliga redovisningarna var inte ok.
Göran Adrian: – Vi avpolletterade helt enkelt sådana som inte skötte sig och det var en fem, sex stycken gode män och förvaltare ska jag väl säga.
Hur var det då med den på kommunen – själva överförmyndaren – som då var satt att kontrollera att allt gick rätt till, att ingen blev lurad av sin gode man?
Mitt emot kommunhuset, i en servicelägenhet, träffar vi den kraftigt synskadade Evert Karlsson. Hit kom den före detta överförmyndaren, som privatperson – då hon vid sidan av tjänsten erbjöd sig att hjälpa honom.
Evert Karlsson: – Det började med att hon var och handlade åt mig. Jag var ju tvingen att skriva ut fullmakt på att hon fick ta ut pengar så att hon skulle ha till mat åt mig då. Då tog hon allt jag hade.
Evert Karlsson: – Polisen var ju här och förhörde henne flera gånger ingen kommentar sa hon. Hon räknade att de pengarna var hennes pengar och inte mina, men så var det ju inte. Hon hade stjälat mina pengar helt enkelt.
Evert Karlsson: – Det var fyra generationers sparpengar som gick bort.
Det skulle visa sig att Evert inte var den enda som drabbades. Mot sitt nekande den före detta överförmyndaren i höstas i tingsrätten för att totalt ha förskingrat över 2,5 miljon kronor från flera åldringar.
Evert Karlsson: – Jag kunde aldrig drömma att hon skulle gå och stjäla. Hon var ju invald igenom valet, hon var förtroendevald och det måste en ju lita på sådana människor.
Reporter: – Din företrädare som hade just uppgiften att se till att inga som hade just god man eller förvaltare blev utnyttjade dömdes ju till 2 års fängelse efter att ha lurat utsatta åldringar på 2,5 miljon. Vad är din kommentar till det?
Benny Pedersén: – Ja, den kommentaren är ju att den tidigare överförmyndaren blev ju dömd som privatperson och har ju då inget med sitt överförmynderi att göra i den domen. Det är väl det jag kan kommentera.
Men Forshaga är inget undantag. Några exempel:
En god man i Dalsland, dömdes i fjol – mot sitt nekande – till ett års fängelse för grov förskingring.
En god man i Västernorrland döms för urkundsförfalskning och förskingring.
Och i januari i år döms en 69-årig man av hovrätten i Skåne för urkundsförfalskning, grov förskingring och grov trolöshet mot huvudman till tre års fängelse. Mannen stoppade enligt domen 1,7 miljoner kronor i egen ficka.
Eva von Schéele: – De flesta gode män gör ett otroligt arbete, hur skulle samhället se ut utan dom, de gör ett väldigt bra jobb sen är det några som inte sköter sig – men de är ytterligt, ytterligt få.
Eva von Schéele: – Det är överförmyndaren som avgör om någon är lämplig eller inte. Och då kontrollerar man på olika håll, man tar utdrag från belastningsregistret för att kontrollera att det inte finns några domar som kan skada. Man kontrollerar hos Kronofogden att man inte har några skulder.
Reporter: – Men dom minimikrav som finns – det är ganska låg tröskel att inte vara straffad och inte finnas hos Kronofogden – hur viktigt är det att man lever upp till dom så att säga?
Eva von Schéele: – Väldigt viktigt. Absolut, det är minimikraven, det är ju golvet.
Men frågan är om kommunerna lever upp till minimikraven.
Uppdrag granskning lät göra en stickprovskontroll och har undersökt runt 2300 gode män och förvaltare i 25 av landets kommuner.
Minimikrav ett: inga ha skulder hos kronorfogden.
Vår kartläggning visar att det vid undersökningstillfället fanns 23 personer som hade 133 .
Här sorterade vi bort enklare trafikbrott, som fortkörning. Kvar finns 24 personer och under 2000-talet.
Eva von Schéele: – Det ser ju inte bra ut! Och då kan man undra vad har vi för system då – fungerar detta?
Eva von Schéele: – Det är många överförmyndare idag som frågar mig kan vi inte gå in… vi vill ha rutiner att en gång per år gå in och begära att få ett belastningsutdrag, den frågan får jag ganska ofta. Och då säger jag nej, förordningen säger att INFÖR varje nytt ställföreträdarskap har man rätt att begära detta.
Reporter: – Ska dom här vara företrädare?
Eva von Schéele: – Nej, tycker jag inte!
Reporter: – Den här stickprovskontrollen som vi har gjort, tror du att den… tror du vi haft otur? Att vi har fångat upp buset bland gode män eller?
Eva von Schéele: – Det törs jag inte ha någon uppfattning om, det är ju inte så stor grupp men siffrorna finns ju här.
Jan Wallgren: – Det är i någon mån ett lotteri. Just det här med godmanskap. En del huvudmän får väldigt kunniga duktiga gode män, och andra huvudmän får gode män som kanske inte håller samma kvalitet då, så det blir väldigt ojämnt.
Han är en av Sveriges mest rutinerade utbildare av gode män – men som ledande expert också en av det svenska systemets vassaste kritiker. Och han har i åratal kämpat för att Sverige ska ta efter vårt östra grannland.
Jan Wallgren: – Hej, hej. Wolfska vägen. Ja, Magistrati.
Hemma i Sverige är juristen Jan Wallgren chef för ett överförmyndarkontor som sköter tillsynen i en rad kommuner i Skaraborg och Älvsborg. Men i dag besöker han Vasa, för nya möten med sina finska kollegor.
Sirpa Grönlund: – Hej, hej, välkommen!
Jan Wallgren: – Tack så mycket, kul att ses igen.
Jan Wallgren: – Det svenska systemet fortfarande påminner ju väldigt mycket om hur det var i Finland före -99.
Sirpa Grönlund: – Jaha.
Här i Finland har man gjort om systemet i grunden. Staten tog över ansvaret från kommunerna, och verksamheten sköts nu till stor del av statliga gode män – så kallade allmänna intressebevakare.
Sirpa Grönlund: – Meningen var att det skulle bli mera enhetligt, och framförallt mera professionellt. Åtminstone här i Vasa så, de flesta har någon typ av juridisk eller ekonomisk utbildning.
Jan Wallgren: – Det är helt skilt ifrån det svenska systemet på det sättet alltså för att det är klart att det finns en och annan god man i Sverige som naturligtvis har ekonomisk och juridisk utbildning, men dom allra flesta dom har ju det inte.
I Sverige sitter kommunerna på dubbla stolar. Man ska både rekrytera och kontrollera sina gode män. Och gång på gång har den svaga tillsynen kritiserats.
Här i Finland har man infört en oberoende – mycket tuffare – tillsyn.
Jan Wallgren: – Vi ligger ju kanske en 15 år efter finnarna helt enkelt när det gäller den här tillsynsverksamheten, och det är inte utan att man är lite avundsjuk helt enkelt med att se hur det fungerar här gentemot i Sverige då.
Reporter: – I Finland sitter ni inte på dubbla stolar som man upplever att man gör i Sverige då?
Sirpa Grönlund: – Nej, det låter som helt främmande. Det har blivit mera enhetligt och mera professionellt.
De flesta här är överens om att det nya finska gode man-systemet är mer rättvist och rättssäkert – helt enkelt bättre än det gamla.
Jan Wallgren besöker en statlig ”intressebevakare”, som de gode männen kallas här.
Roy Sjöblom: – God dag.
Jan Wallgren: – Goddag, goddag, var det Roy Sjöblom?
Roy Sjöblom: – Ja, det var Sjöblom, välkommen till intressebevakningen!
Jan Wallgren: – Tack för det, det var snällt att ni kunde ta emot oss.
Roy Sjöblom: – Ja, det går bra här, till höger och sen vänster.
Roy Sjöblom berättar att om han skulle orsaka en klient ekonomisk skada så går staten in – till skillnad mot i Sverige – och ersätter. Men risken här för fel har minimerats genom det nya systemet.
Roy Sjöblom: – Nå, som det är idag så är det petnoga, så att varenda, stövelkvittens gås nog igenom på överförmyndarnivån.
Reporter: – Så utrymmet för att det ska ske fel eller oegentligheter utifrån klientens perspektiv med allmän intressebevakning väldigt är litet?
Roy Sjöblom: – Den är obefintlig idag.
Reporter: – Obefintlig?
Roy Sjöblom: – Ja, det vågar jag påstå.
I Sverige har systemet utretts gång på gång. Men väldigt få förändringar har genomförts.
Nu säger justitieminister Beatrice Ask att regeringen prioriterar frågan. Ett nytt lagförslag läggs i vår, med åtgärder kring bland annat utbildning och bättre kontroll – i syfte att göra det lättare att arbeta som god man och förvaltare.
Men förslagen handlar inte alls om att göra om gode man-systemet i grunden, att professionalisera och förstatliga systemet, som i Finland.
Reporter: – Man sitter ju på Justitiedepartementet ånyo, igen o filar på vissa förändringar. Vad säger du om det?
Jan Wallgren: – Ja, alltså dom förändringar som är föreslagna i den här senaste utredningen som kom i våras, och som måhända kommer att leda fram till en proposition med ett lagförslag, det är väl bara ett tecken på att man inte alls orkar med att titta på bredden när det gäller de här frågorna, utan man är inne och skrapar lite grann i lite smådetaljer som inte kommer att göra varken till eller från, när det gäller de stora problemen i den här verksamheten.
Reporter: – Det låter som en rejäl sågning.
Jan Wallgren: – Ja, det kan du väl se det som. Som det är nu så växer det istället fram ett lapptäcke över Sverige. Där det är väldigt hög nivå på verksamheten på vissa ställen och inte alls lika hög nivå på verksamheten på andra ställen på grund av skulle jag vilja säga, att man från statens sida då inte tar det här helhetsgreppet då.
I Sverige är det ofta allt svårare att få folk att ställa upp som gode män – samtidigt som behovet ökat kraftigt på senare år – i takt med att befolkningen blir äldre, och fler psykiskt sjuka ska klara sig själva.
En ekvation som många menar inte längre går ihop.
Jan Wallgren: – Alltså när man ska hitta lämpliga personer ur en begränsad skara, för fler och fler, så är det sas nästan ett matematiskt faktum att man får börja göra avkall på kvaliteten.
Reporter: – Var ska det sluta?
Jan Wallgren: – Ja, jag tror nog att det kommer att sluta i att vi i Sverige måste börja titta just på Finland och hur man har gjort i Finland.
Utanför Hagfors sitter Åke Reiner och släktingen Stig och väntar.
Inte nog med att Åke och hans familj känner sig bedragna av hans gode man. Kommunens överförmyndarnämnd försöker dessutom – i domstol – få Åke satt under förvaltning. Vilket i praktiken skulle innebära att han förlorar kontrollen över sitt liv och sina tillgångar.
Nu väntar Åke på det avgörande samtalet.
Ann-Marie Bonander-Gustavsson: – Det är Ann-Marie Bonander-Gustavsson, din advokat.
Åke Reiner: – Ja.
Ann-Marie Bonander-Gustavsson: – Åke! Jag har nu pratat med hovrätten och jag vet hur hovrätten har beslutat. Är du beredd att höra Hovrättens beslut?
Åke Reiner: – Ja.
Ann-Marie Bonander-Gustavsson: – Ja. Och då är det så här Åke att hovrätten har beslutat att tingsrättens beslut står fast och det betyder för dig att nu har två domstolar – tingsrätten och hovrätten – bedömt och beslutat att du ska inte ha någon förvaltare.
Åke Reiner: – Där satt han!
Ann-Marie Bonander-Gustavsson: – Grattis, jag är jätteglad för din skull.
Åke Reiner: – Ja, Gud va gött. Att det här är klart.
Åke Reiner: – Jag blir så glad så. Nu måste vi fira.
Stig Sonebrink: – Tack Ann-Marie för vad du har gjort.
Åke Reiner: – Tack så mycket.
Ann-Marie Bonander-Gustavsson: – Hej med er!
Stig Sonebrink: – Hej!
Åke Reiner: – Gud va roligt, jag blev fri! Eller hur Stig! Jättebra! Allt är öppet. Så det ska vara.
Det första Åke gör är att besöka mamma Britta – som nu på slutet insjuknat i demens.
Åke Reiner: – Nu får du storfrämmande. Vet du en nyhet! Det gick bra idag. Jag behöver inte ha någon förvaltare.
Britta Reiner: – Nähä var bra.
Åke Reiner: – Det gick bra alltihop.
Britta Reiner: – Va bra.
Åke Reiner: – Allt är fint så nu är jag fri som en fågel.
Britta Reiner: – Ja, det var väl bra.
Åke Reiner: – Det börjar att vända nu
Britta Reiner: – Ja.
Åke är på väg till grannbyn Ekshärad. Han har fått en ny god man – för första gången på flera år ska han ut och dansa igen.
Åke Reiner: – Ja, det blir nog bra… göra en comeback.
Åke Reiner: – Jag har ju planer. Att ha det bra, och ha hand i mina penninger själv.
Åke Reiner: – Vad kostar det för mig nu då?
Kassör: – 50!
Danspartner: – Nu får vi bugga loss!
Åke Reiner: – Ja!
Åke Reiner: – Så jag är på god väg att bli på topp! Vad tror du om det?
Det har varit fem tunga år, inte bara för Åke utan också för den gode mannen ”Ulla”. Domstolen beslutade att hon måste lämna sitt gode mansuppdrag för Åke. Och hon har fått kritik för hur hon hanterat Åkes ekonomi.
I slutet av akten hittar vi ett brev hon skrivit till kommunen:
Ur Åke Reiners akt:
”Nu helt plötsligt är jag försumlig, och begått sådana fel varför har det inte påpekats tidigare av dom på överförmyndarkontoret(… )det förundras jag över. Denna kritik tycker jag inte jag ska behöva ta emot efter allt jag ställt upp för Åke.”
”Med facit i hand skulle jag lämnat uppdraget för länge sedan, men man kan alltid vara efterklok.”
”Nu hoppas jag att ni (…) inte tror att jag varit oärlig på något vis.”
”Ulla” har i flera sammanhang – bland annat i domstol – uttryckt att hon inte varit ansvarig för att några pengar försvunnit. Och hon har – trots kritiken och allt som hänt – fortsatt stöd från kommunen. Som menar att Åke inte lidit någon ekonomisk skada – och de låter ”Ulla” ha kvar andra uppdrag som god man i kommunen.
Kvar i Hagfors finns ett tomt kassaskåp och en djup misstro – i båda läger.
Men dom är överens om en sak: att det som hänt är ett haveri.
Eva von Schéele: – Vi säger att vi måste hitta andra system… Hur ska vi kunna skydda de mest utsatta i samhället? Den lagstiftningen vi har idag är ålderdomlig och ger inte stöd och vägledning på något sätt.
Reporter: – Vems är ansvaret?
Eva von Schéele: – Lagstiftarens, det är vår riksdag och regering.