UG-referens: Moppepojkar

Publicerad
Uppdrag granskning ·

Ta del av manus och källor till reportaget ”Moppepojkar”. Du hittar källhänvisningar både i texten och längst ner på sidan.

Ur: Sveriges radio (ej skylt)

“En ung man har avlidit efter en mopedolycka i Lerum. Det var på tisdagseftermiddagen som polisen larmades om en olycka med två personer på en moped. “Dom får sladd och har den stora oturen att köra in i en stolpe.”

Frode Storåker:

Och det är den frågan vi sitter kvar med. Vad händer egentligen på den här gräsmattan? 

Alexander Storåker har just fyllt 16 när han dör i en olycka med sin trimmade moped. 

Och olyckan leder till något oväntat – för tonåringar börjar prata om något som två parter haft skäl att vara tysta om: mopedister och poliser.

Anna Storåker:

Jobbet var slut för dagen, jag skulle gå en promenad. Så jag går ut, står på uppfarten, och så ser jag när han åker iväg. Och jag tänker, ”Gud, sån stor moped och en sån liten kropp, må han vara försiktig”. Det är det sista jag tänker.  

Anna och Frode Storåker har gått längs sin sons olycksväg nästan varje dag sen den 12 maj förra året.  

Ur: Sveriges radio,13 maj 2020

”Vad jag förstår då så är det två ungdomar, yngre män som mellan 15 och 20 år som sitter på samma moped.”  

Den natten berättar vakthavande befäl i radio om en tragisk singelolycka. 

Ur Sveriges Radio 13 maj 2020

”Och då går det så illa att föraren av mopeden avlider senare på sjukhus då.”

Men det som sägs då är inte hela sanningen.

Frode Storåker:

Ja, så här låg ju Alexander. Här.... här låg hans kompis, här.... å här låg mopeden.... 

Reporter:

Kan ni gå hit utan att liksom tänka på detaljer och “hur och vad”... 

Frode Storåker:

Nej, det är detaljer vi går på. Den historia vi har fått presenterad och....  

Anna Storåker:

Vi har lagt så sjukt många timmar.   

Frode Storåker:

Emellan betongsuggan och staketet är det en och en halv meter. Mopeden är 1,2 meter, så det är ju precis att den kan gå emellan. Om den kanar och ligger på marken.  

Anna Storåker:

Mm. Men det är alla såna här frågor som vi har ältat, och ältat, och ältat. Och du har gått här med dina måttband och mätt, och mätt, och mätt. Och vi har varit här och... vi har haft hjälp av andra som har varit här och försökt att hjälpa oss att försöka förstå. Så det har varit viktigt för oss att förstå, hur har det hänt, hur kunde han tappa kontrollen med moppen och hur flög han och hur skadades han. 

Ur: Sveriges Radio 13 maj 2020

”Hur går polisen vidare nu då? 

“Vi har tagit mopeden i beslag för att se om det vart nåt fel på den, vad det kan vara så försöker utreda den vägen och sen vet jag inte, jag kan tänka mig att se om det finns några vittnesmål, motsvarande om vi kan bringa klarhet i vad som hänt på platsen”

När nyheten når ut i Sveriges radio står det redan klart för polismyndigheten i Västra Götaland att mopeden inte var enda fordonet på gångstigen vid radhusen i Lerum.  

Och veckan som följer börjar bilden utåt sakta ändras.  

En civil polispatrull från Alingsås ska ha varit med vid olyckan, men enligt deras chef har det inte varit fråga om någon jakt.

Det är någonting som bara får ske i yttersta undantagsfall. 

För svensk polis ska inte köra efter flyende mopeder, det slogs fast efter en annan uppmärksammad dödsolycka.

Ur SVT  2014

“det vakthavande befälet på Uppsalapolisen begick tjänstefel när han bad brovakten att öppna Hjulstabron under en biljakt förra året.” 

“Polisen misstänkte de båda för att ha stulit diesel på en bensinmack” 

En polisjakt slutar med att två unga män dör och 2016 får svensk polis tydligare regler.   

Ur SVT: 2015

“tydligare regler för hur fordon får jagas dessutom utbildningsinsatser...”

För oskyddade fordon som mopeder införs särskilt stränga krav.  

De får bara förföljas om det finns synnerliga skäl, som att föraren har begått eller är på väg att begå ett grovt brott. 

Annars är det för farligt, både för allmänheten – och för den som kör mopeden. 

Så varför var polisen där när Alexander kraschade?  

Anna Storåker:

Han känns verkligen som en levande del av familjen. Vi dukar ju för honom och vi har hans skor ståendes här och vi inkluderar honom i nästan alla samtal. Alltså, Alexander...otroligt snäll och... och gullig, och kaxig, också. Ambitiös i skolan, mycket framtidsplaner. Alltså, han var på gång.    

Frode Storåker:   

Jag ser i fönstret att det händer nåt på utsidan då, tittar ut och där är det en polisbil och två unga poliser som kommer, så jag öppnar dörren och de frågar om jag är pappan till Alexander. “Ja, det är det” Och så säger de att han har varit i en olycka så de vill att jag ska komma med. 

Anna Storåker:

Det går jättefort, ca 170 km i timmen, ilfart och jag tänker att “gud, han måste vara så skadad”. Och förbi oss på motorvägen kör vi då förbi, vad kallas det, en bärgningsbil och där ser jag då Alexanders moped bak på den här bärgningsbilen. 

Frode Storåker:

Vi kommer till akutmottagningen, blir visade in på ett rum, sitter ner. 

Anna Storåker:

Vi sitter där och bara “vad kan ha hänt, vad kan ha hänt och hur skadad kan han va tänk om han har brutit nånting, tusen frågor” 

Frode Storåker:

Så kommer den här läkaren in då och det första Anna frågar är “är han död?” “Ja” Då rasar världen. 

Anna Storåker:

Då visste vi egentligen inte så mycket. Vad man kan förvänta sig av samhället, när nåt sånt här händer. Men vi förstod ju väldigt, väldigt snabbt att, ”jaha, vi är själva i detta”. 

Frode och Anna får veta via media att det finns oklarheter kring olyckan och att polisen var där när det hände. 

Men när de träffar kompisen Adam som satt bakom Alexander på mopeden berättar han nåt mer: en polisbil kör efter dom – med blåljus i hög hastighet in på den smala gångstigen och han upplever det som en jakt. 

Frode Storåker:

Ja, här har vi ju vår kamp, här är ju efter kammarrätten när vi fått en dom att vi ska få titta på den här rättsmedicinska rapporten, och det är inte mycket vi ska få lov att se.

Föräldrarna vill veta allt om olyckan, men till och med att få reda på vilka skador sonen har visar sig vara svårt.  

Frode Storåker

Vi får veta det vi redan vet, hur lång han är och vad han väger. Och vad han heter och hans personnummer. Det är det de har att bjuda på.  

Reporter: 

Och argumentet? 

Anna Storåker:

Att det skulle påverka vittnen.  Vi fick ju inte mer information än så här. 

Frode Storåker:

– Och det här var efter två överklaganden. 

Anna Storåker:

-Det blev ju sekretess, lagt sekretess på det här ärendet direkt.

Efter olyckan startas tre separata utredningar.

Trafikpolisen har fokus på om den döde Alexander hade begått något brott och på den trimmade mopeden. 

SU, Polisens särskilda utredningar har fokus på om patrullen brutit mot polisens egna regler.

Och Trafikverket undersöker hur olyckan kunde ske för att förhindra att det händer igen.

Med tre utredningar bör allt komma fram.

Anna Storåker:

Strax efter den här olyckan, dagen efter eller ett par dagar efter så fick vi ju höra av utredaren att polisen kommer inte att söka vittnen i det här ärendet, utan det fick vi göra själva. 

Reporter:

Hur då inte söka vittnen?   

Frode Storåker:

De utgår ifrån att de som har sett någonting tar kontakt. 

Anna Storåker:

Så vi fick ju lite panik, hjälp då måste ju vi, vi föräldrar i sorg, måste ut. Så vi satt här ett par dagar efter olyckan och skrev lappar. Hundratals små lappar som vi klippte upp och sprang runt med. Så det var där våran misstro startade. Vad är det här, varför söker man inte vittnet, barn har avlidit.  

Samtidigt som Frode och Anna börjar tvivla på noggrannheten i utredningarna öppnar Alexanders död också en dörr.  De lär känna sin sons vänner som också funderar på “hur” och “varför”. Det är Adam, som satt bakom Alexander på mopeden, men också andra.  

Linus Edelstam: 

Ja, alltså det började ju med att det var så här, en mopedkrasch. Och så här, alla började så här, bli oroliga och sånt för det var, en kille han hade ju sett Alexanders moppe stå där. 

Miranda Silveira:

Och då så var det jag och några andra som möttes utanför på parkeringen här, och typ så här... och då fick vi reda på att det var Adam och Alexander i kraschen. Och då ringde vi till så här, sjukhuset, och sa deras personnummer, så då fick vi reda på att Adam var där, bara. Vi fick inte reda på nånting om Alexander.

Klara Buvall: 

Så bara gick jag in på snap och då såg ja, alltså, alla mina stories var, allting var svart. Och det stod bara så här: ”Vila i frid, Alexander”.  

Linus Edelstam

Nej, alltså, man var tom liksom. Det är så här... alltså tomt i hela kroppen, alltså. Man tänker typ ingenting heller. Det är bara, det är det enda som snurrar i huvudet, liksom.   

Miranda Silveira: 

Men jag tyckte det var svårt att veta vad som är sant och inte, för det var många så här vuxna, typ, det kändes som väldigt många, så här, rykten om vad som hände och inte.

Sven Axelsson:

Alltså jag kan tänka mig nästan exakt hur det gick till. Alltså, jag vet ju hur sånt brukar gå till. Alltså, så här, hur det brukar va, typ. Men du, Adam vet ju.  

Adam Hedberg: 

Vi skulle åka ut från den parkeringen man ser härifrån. Och sen kom polisen i en civilbil då, och körde liksom in precis framför. Så då började han köra iväg, och så åkte dom efter. Så han körde in på en liten, liksom, gång- och cykelbana. Och så åkte dom efter, då. Och sen vid olycksplatsen då så, ja, hände olyckan.  Men jag vet liksom inte exakt hur det gick till eller så. För det gick liksom så fort och hjärnan bara... stängde av helt, och sen helt plötsligt låg jag på marken och sen kom ambulansen och så. 

Reporter: 

Förstod du varför han stack iväg och inte stannade?   

Adam Hedberg: 

Ja, han ville ju inte... att dom skulle ta hans moppe och så. Så han blev ju liksom rädd och gjorde det, liksom, på reflex eller vad man ska säga.  

Sven Axelsson: 

Alltså, så här... ja, det är, ja, alltså så hade jag också reagerat om jag hade hans moppe.   

Miranda Silveira: 

Jag tänker att även om man inte gör nåt fel känns det som att, det blir liksom, så här, panik. Alltså, det bli kortslutning i hjärnan.  Man bara gör det första liksom. 

Adam Hedberg: 

Om man blir jagad då försöker man ta sig, då försöker man fly.   

Klara Buvall: 

Det är ju flyktinstinkt.

Linus Edelstam: 

Det är det smidigaste sättet, i princip.

Adam Hedberg: 

Jag känner, alltså, man har fått en väldigt annan syn på livet alltså, innan har man tänkt att man är odödlig, Och det liksom, i alla fall liksom, man tänker på honom. Går nog inte, alltså, en dag utan att jag gör det. 

Mopeder får alltså bara förföljas om det finns synnerliga skäl, annars är det för farligt. Det låter tydligt – men vad betyder det? MC-polisen Perry Eriksson har varit i yttre tjänst i trettio år.

Perry Eriksson:

Igår stoppade jag en trimmad, dagen innan var det en trimmad som passerade. Så i stort sett varje dag kan jag se en trimmad.

En polis kan skugga en moped på avstånd – men så fort mopedisten inser vad som händer och drar iväg – då blir det ett förföljande, en jakt.  

Perry Eriksson:

Att jag kör efter en trimmad moped och den stannar är inget förföljande. Utan förföljande då måste jag ha en flyende moped och då måste föraren vara medveten om att jag vill ikapp och stanna den här personen för att den har trimmat den eller gjort nåt olagligt. 

Reporter:

Om jag fattar dig rätt, om du ser att mopedisten flyr – då ska du inte följa efter, är det så? 

Perry Eriksson: 

Nej, det ska till synnerliga skäl om jag ska följa efter. Rån, mord, våldtäkt, alltså nåt som har med liv och hälsa att göra. Då får jag följa efter. För just att det är en oskyddad trafikant så är det då särskilt viktigt med säkerheten.  

Reporter:

Hur är det att inte köra efter om du ser att den kör fort?  

Perry Eriksson:

Det känns fel, det känns fel men samtidigt måste jag ju ändå tänka på proportionen ”vad händer”.  

Fast i praktiken är det inte alltid enkelt. På sociala medier finns mängder av filmer av unga som kör farligt och provocerar polisen.  Men också av poliser som ser ut att preja mopeder. Tonen i diskussionstrådarna är polariserad – och hård.  

Perry Eriksson

-Det gäller ju att inte gå ner på samma nivå. Jag är ju ändå sån myndighetsperson, jag företräder ju polismyndigheten, jag måste ju på nåt sätt vara professionell i mitt agerande, men ibland vill man gå ner på samma nivå. Så är det ju, men man får låta bli helt enkelt.   

Polisen ska alltså inte jaga, om det inte finns synnerliga skäl, men ändå finns där en kluvenhet. Störande mopeder är ett problem i bostadsområden och många ringer polisen om hjälp.  

Perry Eriksson:

Om jag kommer dit på min motorcykel och det är massa mopeder – och de kör åt höger och vänster och jag stannar och tittar och inte agerar nånting, då ”men gör nåt, ta dem, ta dem, de begår ju brott”.   

Reporter:

Men vad gör du i den situationen då?  

Perry Eriksson:

Ja jag kör efter nån och visar att ”titta här”, det är alltid folk i fönstrena. Och så kör jag efter nån och så blir det för farligt och jag gör bedömningen att jag ska sluta, ja då slutar jag.  

Å så åker jag vidare nånstans. 

Reporter:

Är det ett synnerligt skäl att markera för allmänheten att man gör nåt?  

Perry Eriksson:

Nej, nej är ju liksom inget synnerligt skäl att köra efter nån bara för att den kör omkring och stör allmänheten. Men förtroendet för polisen går ju ner i noll om jag inte gör det.   

Anna Storåker:

Vad fina de är. När de kommer allihopa dit, den är ju fantastisk.

Efter olyckan kör en karavan av mopeder genom Lerum till minne av Alexander. Tonåringar börjar prata om moppelivet och föräldrar får höra sånt deras barn tidigare hållit tyst om. 

Vi får kontakt med “Paul”. Han var 15 år när han fem månader före dödsolyckan är på samma plats som Alexander när han möter en polispatrull. 

”Paul”

Och så började dom följa efter mig, så försökte jag komma undan. Så fortsatte jag in på gräsmattan här, över, korsade hela gräsmattan och in bland dagiset, där. 

Reporter:

På moped?   

”Paul”

Ja, på moped.  

Reporter:

Och vad gjorde polisen?  

”Paul”: 

Nej, dom låg i baken hela vägen  

Paul tar samma beslut som Alexander, han gasar och drar iväg. Och han säger att polisbilen kör efter. 

”Paul”:

Och sen tog det stopp för dom lite längre fram, för en blockering där, vid cykel- och gångbanan som jag fortsatte på med mopeden.     

Reporter:

Precis där borta där Alexander dog?   

”Paul”:

Ja, precis.   

Reporter:

Det var där du kom emellan, och inte dom?   

”Paul”:

Ja. 

Reporter: 

Men upplevde du det som att polisen jagade dig? 

”Paul”:

Ja, de hade på sirener, blåljus, allting. 

Reporter: 

Men varför stannade du inte när du förstod att polisen ville att du skulle stanna? 

”Paul”: 

För jag visste ju att stannar jag nu så blir det ju konsekvenser för mig.  

Reporter: 

Å vad var det för konsekvenser du var rädd för? 

”Paul”: 

Ja men det är ju det att dom plockar moppen, sen kanske man får ta körkort vid senare ålder.  

Reporter: 

Men vad tänker du om ditt ansvar? 

”Paul”: 

Alltså, jag vet ju innerst inne att jag ska stanna ifall polisen kommer och försöker stoppa mig då. 

Reporter: 

Men du berättade det inte för nån vuxen? 

”Paul”:

Nej, inte då. 

Reporter: 

Och när gjorde du det? 

”Paul”: 

Ja, jag berättade det först för mina föräldrar efter samma sak som hände med Alexander, att det var på samma ställe och då kände jag att det är dags att berätta.  

När Paul kommer undan exakt där Alexander senare dör blir varken hans eller polisens agerande en rättsfråga. Det är en händelse som inte hamnar i nån statistik. Och det finns fler som Paul.

“Olle”:

Vete fan hur polisen kom emellan här, med bilen, jag bara märkte att dom körde efter. Och när jag började köra upp här, började, det var då som började sätta på sirenerna. Nej, jag blev jävligt stressad, kommer jag ihåg. Och rädd. 

Vi får kontakt med en pappa i Lerum som vill berätta vad hans son var med om bara en månad före Alexanders död.  

Reporter:

Du hade en trimmad moppe?  

”Olle”: 

Ja.   

Reporter: 

Och en kompis utan hjälm bakpå?  

“Olle” 

Yes

Pappan: 

Jag vet inte, det kan ju ha varit hur många barnvagnar eller trehjulingar eller pensionärer med rullator eller annat här.

Reporter: 

Vad tänkte du i stunden, då?  

”Olle”:

Bara att försöka ta så krångliga vägar som möjligt, eller vad man ska säga. Så det blir svårt för dom att hänga med. 

Reporter: 

Var det poliser från Lerum?

“Olle”: 

Nej, från Alingsås.

Vi kom här och stannade med moppen.

De säger att för Olle och hans kompis slutar det med att de stannar självmant, läggs ner - med handfängsel och blir hämtade av föräldrar. Olle får böter.

”Olle”:

Nej, han var ju, ja, rätt så arg i bilen på vägen hem och vi pratade när vi kom hem. Familjen då, eller jag och mamma och pappa. Och vi pratade om att det var dumt gjort av mig, i första taget. Och sen så ja, några, lite senare så tyckte väl pappa att det var dumt av dom eller, polisen, att köra in på sån här väg och det var över-, så här, att dom överreagerade. Och sen när det hände med Alexander också, så blev det... Ja, då började vi prata om det, om polisen mer. Att det, vad håller dom på med, liksom. Dom, ja, dom kör på småvägar.

”Pappan”: 

Själva moppeåkandet eller skjutsandet utan hjälmen eller nåt. Det försvarar vi inte, liksom. Men samtidigt så... brottet tycker jag liksom inte står i paritet till det här, liksom, jakten och handbojor och det här. Dom är faktiskt utbildade på det, dom borde ha mer konsekvenstänk än en 16-åring på moppe. 

Det är fel att köra trimmat och sticka från polisen, men det går att ha flera saker i huvudet samtidigt.  

Tonåringens ansvar, polisens ansvar och föräldrarnas ansvar. 

Anna Storåker:

-Och det är ju jätteviktigt, såklart, att ungdomar inte kör med trimmad moppe. Men då är ju frågan, hur ska man gå tillväga för att dom inte ska trimma sina mopeder? 

Frode Storåker: 

-En dag när han var i skolan testade jag moppen, då fick jag start på den och tyckte den gick ganska bra. Åkte hem och så hittade jag en bricka i garaget, på garagegolvet, som ska stå i avgasröret för att den inte ska gå så fort då. Och så sa jag, den här får du sätta på igen.

Reporter: 

Var ni oroliga för mopeden?

Frode Storåker: 

-Nej.

Anna Storåker: 

-Alltså, den funkade ju inte. Han hade den registrerad på sin födelsedag, tionde april. Så vi hade inte hunnit bli så oroliga än. Han hade inte varit ute så mycket med den, han hade mest suttit i garaget hela vintern och svurit och skrattat med sin kompis som satt bak på. Men, ja det är så fruktansvärt att tänka, tänk om vi hade sagt nej till moped, då hade han levt idag. Tänk om.

Vi har träffat två tonåringar i Lerum som säger att de jagats av polis genom bostadsområden – trots att det saknats misstanke om grova brott.

Och vi börjar fundera på hur vanligt det här kan vara. 

Stefan Holgersson:

Sen finns det en ganska bra sittplats där också. 

Reporter: 

Fint. Sen är platsen, du ser, här är skolan, sen är vattenpalatset heter det.

Stefan Holgersson är professor i polisvetenskap och debatterar ofta polisens roll.   

Vi vill veta hur vanligt han tror det är att svensk polis kör efter mopeder.  

Och vad är alternativen – hur ska polisen stoppa den som kör trimmat? 

Stefan Holgersson:

Ja man kan ju bli ganska trött på att det här händer om och om igen. Så att det här är nåt som man måste ändra på, det här sättet att jobba på är helt värdelöst. För man kommer sällan åt de som har gjort det och man utsätter andra och de här individerna för stora risker. Och då får man välja andra sätt och det finns andra sätt att jobba mot den här problematiken. Men man gör det inte, eller väldigt sällan i alla fall.  

Reporter:

Vad ska polisen göra då? Om det är nån som kör förbi och det är uppenbart att det är en trimmad moppe, vad ska man göra?   

Stefan Holgersson:

Nej alltså det kan ju se illa ut om polisen bara stannar och vinkar så klart, det kan ju upplevas som att människor får göra som de vill. Men det polisen får göra är ju att titta hur den här personen såg ut, eller rättare sagt hur mopeden såg ut om man kan se. Och sen får man i såna fall jobba riktat mot problemet. Är det en liten ort så är det inte alls svårt att få tag i dom som har de värsta trimmade mopederna, det är egentligen bara att åka till skolan och ta reda på det, vilka det är. Sen lånar man schemat när de här personerna slutar och börjar och sen tar man reda på var de bor. Sen tar man de tio värsta i en mindre ort så är det klart att det får en väldigt stor effekt på övriga. 

Reporter:

Men har du stött på att det finns en kultur av att det är ok att köra efter?  

Stefan Holgersson:

Ja om man pratar om kultur så är det på nåt sätt att det skulle finnas en kultur i hela polisen. Men det jag har stött på är att det rör sig om individer eller i vissa fall grupper där man gör på det här sättet. Och också att man inte har reflekterat över att det är fel utan man ser att, man får en order om att nu är det trimmade mopeder, cross och sen blir man skickad dit liksom – och sen gör man så gott man kan då. 

Reporter:

Hur vanligt är det att svensk polis kör efter mopeder för bötesbrott?

Stefan Holgersson: 

Exakt hur ofta är helt omöjligt att säga eftersom ingen har något större intresse av att berätta om det här. 

Reporter: 

Hur skulle du göra för att ta reda på hur vanligt det är?    

Stefan Holgersson:

Ja, det är inte helt lätt.  

Reporter:

De som åker dit för olovlig körning eller vårdslöshet i trafik, skulle man kunna börja kolla liksom där?

Stefan Holgersson:

Det man får göra då om ska undersöka det här är att fråga dom hur det gick till när de blev stoppade.

Reporter:

Ringa runt? 

Stefan Holgersson:

Ja, det är fullt möjligt att göra.    

Det finns ingen statistik på hur vanligt det är att polis kör efter tonåringar för bötesbrott, men det finns sätt att ta reda på om det händer, trots de nya reglerna om synnerliga skäl. 

Om Alexander överlevt olyckan hade han möjligen åtalats för två brott. Det första: olovlig körning, alltså den trimmade mopeden. Det andra: vårdslöshet i trafik, alltså brottet som uppkommer eller förvärras när han flyr från polisen. 

Så vi söker domar för just de brotten.

Och vi hittar rättsfall där tonårskillar döms till böter – men där det också är dokumenterat att polis kört efter dem, i hög hastighet genom bostadsområden.  

Det är alltså inte bara killarnas egna ord, utan också polisernas.  

Några bestämmer sig för att träffa oss öppet trots att de också själva gjort fel. De säger att efter Alexanders död känns det viktigt att berätta. 

GRAFIK: 

Liam, Varberg

17 år vid händelsen

dömd 2018

Liam: 

Vi kom körandes på den här vägen. Och då uppfattade jag, då såg jag att vi mötte en polisbil, och nästan precis innan jag passerar den så slår dom på blåljus och körde ut nästan framför mig, med en gång. 

Precis som Alexander skjutsar Liam en kompis, det i sig behöver inte vara olagligt, men moppen är trimmad och den saknar lampor. 

Liam:

Jag tror inte jag tänkte så mycket egentligen. Utan det var mest att, nu kör jag. Och då, sen körde vi in här då. Jag visste om den här lilla genomfarten och tänkte att jag ska dit. Efter det är det lugnt. Och det var nästan det enda jag tänkte på under hela tiden. Och det var här jag inte trodde dom skulle följa efter mig, eftersom den smalnar av så pass mycket. Och nästan bara är för cykel- och gångbana. Men det gjorde dom. Jag känner också i efterhand att det var otroligt dumt av mig att köra här igenom, men just då tänkte jag ju att dom inte skulle följa efter. Och då hade jag blivit av med dom.  

Reporter:

Hur fort gick det här? 

Liam:

Här skulle jag nog gissa på ungefär 60 km i timmen. Ja, man hade tonårshjärnan då. Och då är det inte samma konsekvenstänk. 

Reporter:

Upplevde du det som en jakt det som var? 

Liam:

Oh ja, det var det. Just då fanns ju inte den här gång och cykelbanan här utan det var mer ett djupt dike. Här nånstans, tror jag det var. 

I rätten beskriver Liam och poliserna flykten på ungefär samma sätt, men inte olyckan som avslutar den.  

Liam:

Då körde dom om mig och precis nästan när dom hade passerat, så jag hade nästan mitt framdäck vid deras högra baklykta, så såg jag först passagerardörren öppnas lite lätt. 

Och sen såg jag bromsljusen tändas och dörren flög upp vidöppen, och då började jag bromsa. Men... det var ju helt omöjligt att stanna på den sträckan. Med en moped. Jag träffade ju innerdörren på passagerarsidan och moppen flög rätt ner i diket, min kompis flög förbi mopeden, och jag absolut längst bort. Ner i diket då, som var här. 

Ja, det var så det slutade. 

Reporter:

I åtalet så står det att du körde in i en stillastående polisbil.   

Liam:

Ja. Det är ju egentligen lite lustigt, för att jag tror inte det finns en enda människa som medvetet skulle köra in i en polisbil. Vare sig man är jagad eller inte. 

Reporter:

Men upplevde du att du blev prejad?  

Liam: 

Ja. Jag menar, om man öppnar en dörr och tvärnitar, när det inte finns plats till att undvika dörren förutom att köra ner i diket, och inte ens finns tid till att bromsa, så var det ju uppenbarligen att det var så dom ville få stopp på mig. 

Polisen uppger att de ställde sig framför Liam för att gå ut och få stopp på honom, men att han då kör in i bildörren.

Han skadar benet, blir hämtad av ambulans och får böter.  

Liam:

Ja, när jag läste om olyckan i Lerum då, så direkt kände jag ju igen mig själv. Jag kunde sätta in mig själv exakt likadant. Skillnaden var ju endast att jag hade turen att klara mig så milt som jag gjorde. Och han hade inte lika tur.  

Liam anmäler inte polisen för det han tycker är fel, men det finns de som har gjort det. 

Jesper bor i Bålsta, Oliver i Järfälla.   

Vi hittar deras domar – och ses där det hände. 

I deras fall är det mc-poliser som kör efter, båda killarna säger att de först inte fattar att det är poliser.  

”Jesper”: 

Jag upplever att han svänger ut bakom mig väldigt aggressivt.  

Polisen som kör efter Jesper filmar.  

GRAFIK: Jesper, Bålsta

17 år vid händelsen 

dömd 2018

Jesper:

Jag tänkte så klart på det värsta, att det var nån buse som ville mig illa. 

Oliver:

Jag tror det är högst upp på kullen där man svänger in. Om jag kommer ihåg rätt, jag har inte varit där sen då.  

GRAFIK: Oliver, Järfälla 

15 år vid händelsen

dömd 2018 

Oliver:

Jag tänkte aldrig på hur smart det var att köra ifrån heller, jag bara fick att jag skulle inte stanna.

Jesper:

Det var ju en tjej på cykel som vi körde förbi, som cyklade åt vårt håll.  

När vi läser utredningarna är det slående hur lika händelserna är. En tonårskille på moped får adrenalin och bara kör, polisen efter i hög fart på cykel och gångvägar. 

När poliserna beskriver mopedernas flykt, hur fort det går och hur farligt det är så är det helt utifrån mopedförarens val. 

Hur det påverkar flykten, att polisen kör efter är inte en lika stor fråga. 

Oliver:

Så här kom vi i full fart. Det är trångt att komma igenom, han börja knuffas och grejer och jag känner bara hela moppen skakar och grejer och slår i sig i de här. Sen kom vi ut här, på fel sida i full gas upp här, kom i 80 i en blind korsning, körde rätt ut i fel riktning så hade det kommit en lastbil eller en bil så hade man vart mos. Det var väl jag som enligt lagboken gjorde fel, hade nog inte gjort samma sak idag, då hade jag nog stannat ändå. 

Jesper:

Ja, jag kom ju här med moppen och just här i svängen så tappar jag nånstans här och krossar fingret mellan styret och marken. Ja, det är ju absolut inget jag är stolt över så jag ångrar det absolut, det gör jag. Både mitt agerande och det jag gjorde med moppen. 

Reporter: 

Trimmade? 

Jesper: 

Ja 

Jesper faller, Oliver ger upp och stannar. Efteråt anmäler de båda till SU, polisens särskilda utredningar. Ingen av anmälningarna leder till någon utredning. 

Ett halvår efter olyckan får familjen tillbaka Alexanders beslagtagna moped.  

Två av utredningarna är klara och så i slutet av februari kommer beskedet de väntat på, från SU, polisens särskilda utredare, de som granskat om polisen agerat proportionerligt eller om de brutit mot reglerna. 

Och det blir ett åtal. Föraren av polisbilen misstänks för tjänstefel och vållande till annans död och rättegången ska hållas i oktober.  Han nekar till brott.

I förundersökningens drygt 300 sidor finns vittnesmål från de som var där och de som hört av sig till polisen. 

Nu får familjen läsa allt som sagts.

De två poliserna från Alingsås, 24 och 27 år, åker till Lerum i en civilbil. Allmänheten har klagat och tillsammans med kollegor ska de göra något åt problemet med trimmade mopeder. Men enligt poliserna fanns det inga tydliga instruktioner om hur man skulle gå till väga.  

Direkt när patrullen kommer fram ser de mopeden med Adam och Alexander, killarna märker att det är uniformerade poliser i civilbilen och drar därifrån. En stund senare står mopeden stilla, poliserna ser den, gör en snabb u-sväng och de står plötsligt helt intill varandra. Alexander gasar, polisen efter – och fordonen kör, enligt vittnen, snabbt iväg längs gatan och båda svänger in på den lilla stigen mellan husen.  

Här är trångt, buskage och ett högt bollnät skymmer sikten. I förhören med poliserna framgår att Alexander inte är misstänkt för nåt särskilt, inget grovt brott. De kör efter in i bostadsområdet för att “stanna så att de kunde prata med honom” och kolla körkort, fordon och förare. 

Bilens förare drar igång stoppsignal, sen blåljus och siren. 

Så långt beskriver poliser och vittnen på plats, händelsen på ungefär samma sätt. 

Men sen går bilderna isär.   

Poliserna säger att de på håll ser betongsuggan – och då väljer att sakta ner.  

Men frågan är “när”? 

Hur mycket stressar polisbilens förare Alexander? 

Föraren säger att han slår av blåljus och saktar in kort efter svängen. Bilen ska sen ha stått stilla när han ser olyckan på ungefär 100 meters avstånd. Och han ser hur Alexander kör upp på gräset, sladdar på gruset och slår huvudet med hjälmen i stolpen.  

Först därefter kör de fram till olycksplatsen och sen springer de ut och försöker hjälpa dom skadade. 

Vittnena ger en annan bild. Från fönstret här ser en boende polisbilen och mopeden köra i hög fart på gångstigen.  

Vittne: “ser att det kommer en moppe med två personer på och efter moppen kommer det en vit polisbil” 

Vittnet ser alltså mopeden och polisbilen ihop efter den plats där polisföraren säger sig ha stannat.  

Vittne: “De kör ganska så fort båda två, både moppen och polisbilen” 

Vittnet uppfattar det som en jakt.

Vittne: “Min första tanke var att polisbilen jagade moppen.”

“Här är det mycket barn och det var ju inte så bra att de körde så fort, (…) på denna lilla gångsnutt.” 

En annan boende säger i förhör att han härifrån ser polisbilen köra förbi hans hus i 45-50 km/h. 

Vittne: “hör först sirenen på polisbilen och ser sedan bilen (…) tänker “Fan, vad fort de kör”  

Vittnet rusar ut och några sekunder senare, ser han de chockade poliserna, mopeden, den skadade Adam och den döende Alexander. 

Och till skillnad från föraren säger hans kollega i polisbilen att de kör med sirener hela vägen fram till olycksplatsen utan att stanna.

För Alexanders föräldrar är utredningarna kring sonens död en besvikelse. Många av deras frågor förblir obesvarade, särskilt den om polisens ansvar.

Anna Storåker:

Det fattas vittnen, det fattas olika perspektiv som vi bara hade utgått från att de skulle ha undersökt. 

Frode Storåker (fundering):

De kom ju den här vägen. Här tappar han fäste på moppen då. Men skulle han gjort det så hade det ju inte varit gräs på däcket då. 

Anna Storåker:

Jag tänker man hanterar sådana här olyckor olika och man hanterar sorg olika, men vi har ju varit väldigt samspelta att vi vill veta, vi vill veta allt, för det handlar om vårat barn och det handlar om hans sista minuter i livet.

Frode Storåker:

Här var ju det han hade i sin ryggsäck, mobil som ligger här, lås, motorolja då, han hade ju precis tankat, typ jag vet inte, en kvart innan eller nåt sånt. Och det är ju det här, lite svårt att se, hans ryggsäck då... med lite godis...ja, så går det.   

Och det är inte bara Alexanders föräldrar som hade förväntat sig mer av en utredning som tagit drygt tio månader. Jörgen Lundälv är docent i trafikmedicin vid Umeå universitet och har intresserat sig för hur svensk polis agerar i trafiken och vilka konsekvenser det får. 

Han reagerar på hur olika de båda parterna behandlas efter Alexanders död. 

15-åriga Adam förhörs efter några timmar på sjukhuset, polispatrullen skickas tillbaka till stationen och föraren förhörs efter fyra månader.  

Mopeden beslagtas direkt och undersöks i detalj, polisbilen tas i beslag först efter två och en halv månad. 

Och så ….olycksplatsen.

Jörgen Lundälv:

-Det här är en brottsplats. Det är ingenting annat än en brottsplats och ingenting får avlägsnas från en brottsplats, hade detta varit en annan olycka där inte polisen varit inblandad utan om jag hade kört bilen så hade jag aldrig fått flytta den bilen. Men nu tilläts de här två poliserna att köra hem till stationen med polisbilen. Det där är anmärkningsvärt. 

Reporter:

Varför är det så då, tänker du? Varför tilläts det?

Jörgen Lundälv:

Jag vet inte. Nej, och jag lägger inte någon skuld på de två inblandade poliserna för de är chockade, de är involverade i själva händelsen. Utan den skuldfrågan ska ju läggas, om vi pratar om skuld här, ska ju läggas på ansvarige polisbefäl, gruppbefäl. Men också ytterst på polischefen i området. Som inte har bättre koll på förstahandsåtgärderna på platsen: Hur gör man när en sån här händelse inträffar? För det kan ju inte vara första gången som det inträffar en skadehändelse med dödlig utgång. 

Den som ansvarar för polisen i Alingsås är lokalpolisområdeschef Johan Lundberg. Vi träffar honom för att få veta hur han ser på kritiken – och på det som hände Alexander.

Reporter:

-Tycker du att ni säkrade en misstänkt brottsplats på ett professionellt sätt?

Johan Lundberg:

-Jag har inte fått höra annat än att det hade fungerat, med det jag har fått från trafikutredningen då bland annat.

Reporter: 

-Men mopeden togs i beslag. Men inte bilen. Du ser inget problem i det?

Johan Lundberg:

-Om man hade sagt det att bilen användes för att köra på mopeden eller så, då är det ju nånting annat. Men det har ju inte framkommit att bilen har kört på någon moped.

Reporter: 

-Men bilen var en del i en dödsolycka där det sen har blivit en förundersökning och ett åtal. Hade det inte varit rimligt att beslagta den? 

Johan Lundberg:

-Ja, det kan man ju fråga sig.  

Reporter:

-I stort, hur tycker du att ni har agerat i det här fallet Alexander?

Johan Lundberg: 

-Ja man har ju nu om man tänker på konsekvenserna av olyckan,  så är det ju fruktansvärt. Och i det kan jag ju inte säga att vi.. att det har blivit bra. Det kan jag inte säga, utan konsekvenserna av just den här kontrollen blev ju fruktansvärd.

Reporter:

-Oavsett skuldfrågan så var det poliser med vid olyckstillfället. Har du dragit några lärdomar av det?

Johan Lundberg:

-Ja du menar att polisen var.. slog stopp på mopeden och att den körde iväg så att man fick ett kortare förföljande på den och olyckan hände?  

Reporter: 

-Ja.

Johan Lundberg:

-Ja vi har alltid en diskussion om detta, så väl jag som mina medarbetare här; Hur kan vi undvika den här situationen? Hur gör vi? Det är en ständigt prövande, det är sekundbeslut i det här. 

Reporter: 

-Har ni pratat om det nu efteråt eller pratar ni med före...

Johan Lundberg:

-Vi pratar framför allt om det efteråt. 

Reporter: 

-Men hade du, som chef, sett till att det fanns en bred kunskap om hur man får göra med mopeder och inte får göra före olyckan?

Johan Lundberg:

-Vi har ju interna utbildningar och där ligger ju även trafikbiten med i den och det pratar vi ju även om mopeddelen.

Reporter: 

-Så ni har pratat om det här, vad som gäller – förut?

Johan Lundberg:

-Ja, det är min uppfattning.

Reporter: 

-Vi har träffat andra unga i Lerum som säger att poliser från Alingsås har jagat dem för att de har haft en trimmad moppe. Gör ni det?

Johan Lundberg:

-Om vi jagar mopeder?

Reporter: 

-För att de är trimmade. 

Johan Lundberg:

-Det är inte min bild att vi jagar, alltså att vi förföljer mopeder utan att ha nån annan misstanke än att de är trimmade. Det är inte min bild. 

Reporter: 

-Inte före och inte efter?

Johan Lundberg:

-Nej. Ja före tror jag att det hände vid nåt tillfälle men det är klart att polisen har jagat mopeder om man tittar bakåt. Men jag upplever inte, i närtid, att vi har jagat mopeder på  det sättet. Men det kan säkert ha hänt. Alltså jag läser inte allting som vi gör i området.  

Reporter: 

-Har det som hände Alexander lett till några förändringar hos er? 

Johan Lundberg:

-Ja det har lett till ganska stora förändringar för jag tror inte att det är några poliser här som jobbar jättehårt med mopeder på det sättet. Att vi stoppar dem med bilar utan man jobbar på andra sätt vid de tillfällena när vi har kontroller med mopeder om man säger så. Utan vi försöker då använda... stå vid skolor och ta på mornarna när de kommer till skolan och så. Och det här är ju en påverkan som våra poliser har fått genom... som de har fått genom den här olyckan också. Och de lärdomar man har dragit i det.  

Vi vet inte hur ofta svensk polis kör efter flyende mopeder – och det vet inte polisen heller.

För att få en uppfattning går vi igenom domar från hela landet. 

Och vi söker bakvägen. Genom fall där minderåriga på moped åtalats, hittar vi också information om hur polisen agerat.  

Snabbt målas en bild upp: 

Polis kör efter, jagar, prejar tonåringar på moped trots att dom till en början bara är misstänkta eller senare döms för ringa bötesbrott – som trimmade mopeder eller för att föraren flyr en kontroll.  

Något som enligt regelverket inte ska hända eftersom det är för farligt. 

Den här metoden visar inte hur vanligt det är – men vi hittar 20 dokumenterade fall. 

Men.

När vi går igenom fallen ser vi att 15 av de 20 slutar med att mopedisten antingen blir prejad av polisen, eller själv kör omkull. 

Det slutar alltså med en olycka.

Som för Alexander men med den stora skillnaden att dom andra klarar sig. 

Efter att ha tagit del av vår granskning av domar från hela landet skriver Polismyndigheten att det är tragiskt när någon skadas eller dödas i samband med polisens förföljanden av fordon. Polisen ser allvarligt på sådana fall.

Inträffade förföljanden ska enligt föreskriften dokumenteras.

Det kan sedan ligga till grund för justeringar i fordonsförarutbildningen eller ändringar i föreskrift. Alla poliser i yttre tjänst ska också repetitionsutbildas årligen.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer