Det är osäkert vilken händelse som fått mest utrymme i svenska medier i modern tid. Palmemordet med alla utredningar och två uppmärksammade rättegångar eller Estoniakatastrofen med alla utredningar och politiska turer.
852 människor omkom
När det gäller Estonia började mediebevakningen med ett TT-telegram utsänt klockan 01.31 svensk tid natten mot den 28 september 1994:
”Färjan Estonia befaras ha sjunkit söder om finska Utö. Enligt sjöräddningen i Åbo, som fick larmet vid halv ett svensk tid, har färjan troligen kantrat i det hårda vädret. En annan färja, Mariella, som just anlänt till olycksplatsen, har endast kunnat se livvästar på vattnet.”
15 år senare är det lätt att konstatera att telegrammet var helt korrekt. Vad ingen visste vid tillfället var givetvis omfattningen av katastrofen: Att 852 människor redan var döda eller var på väg att frysa ihjäl i det kalla vattnet.
Ingen kunde heller ana hur mycket politisk turbulens som katastrofen skulle ge upphov till. Från det snabba löftet till nationen att färjan skulle bärgas, vidare över beslutet att övertäcka den med betong fram till den gemensamma haveriutredningen som i avgörande delar också var politisk.
Ljusglimtar
Mot bakgrund av vad som hände efter Palmemordet så gick det kanske att ana att många människor aldrig skulle acceptera de officiella utredningarna eller myndigheternas försäkringar efter Estonia.
Kritiken var också mycket hård från många håll i åtminstone tio år, men på senare tid förekommer den bara på ett fåtal hemsidor.
Bland de nattsvarta nyheterna dygnet efter katastrofen fanns också ljusglimtar. Det var berättelserna från människorna som överlevde, de som av rena tillfälligheter eller på ren vilja tog sig ut när de flesta blev kvar. Mest uppmärksamhet fick Sara och Kent, två ungdomar som inte kände varandra men som på olycksnatten kom överens om att äta middag ihop veckan efter.
Krishanterare
Sara Hedrenius heter numera också Andreasson i efternamn och är hjärtligt trött på uppmärksamheten kring Estonia. Det betyder dock inte att den inte påverkat henne. Långt därifrån. I dag arbetar hon med krisstöd för Röda Korset och det hade hon nog inte gjort om det inte var för den där natten.
-Det satte i gång ett intresse och när jag började läsa psykologi märkte jag att det var det jag var särskilt intresserad av. Hur man hanterar kriser och sorg, vad som händer med människorna och hur man kan ge stöd så att de mår bättre. Men också hur samhället hanterar stora kriser, säger hon till TT.
Vill inte vara ”den Sara”
Hon är förstås helt rätt person att bedöma om samhället de senaste 15 åren blivit bättre på att hantera kriser.
-Absolut. Det har hänt jättemycket. Forskningen på området har kommit mycket längre så i dag vet vi mer vad som ska göras och vad som inte ska göras när man möter människor i kris. Hela samhällsorganisationen har också blivit bättre och i dag rekommenderar äntligen Socialstyrelsen att de drabbade ska få långsiktigt stöd, säger Sara Hedrenius och beskriver stödet som hon och de övriga överlevande fick för 15 år sedan som ”lite trevande och taffligt”.
Att hon är ”den Sara som överlevde Estonia” är inte något hon brukar kasta ur sig vid middagsbjudningar eller i andra sociala sammanhang.
-Jag tycker inte att det är så intressant. Ibland när jag håller föreläsningar så kan jag använda mig själv som exempel.