Det var en fiskare som av en slump upptäckte den sovjetiska dieselubåten i Gåsefjärden i oktober 1981.
Den hade kört fast på ett grund mitt inne i militärt skyddsområde och försökte köra loss hela natten och morgonen dagen därpå.
Den sovjetiska ubåten uppgav inte att den var i sjönöd och det dröjde många timmar innan försvarsmakten larmades. Sverige hamnade därmed i sin allvarligaste kris med Sovjet sedan de sköt ner ett svenskt spionflygplan över Östersjön på 1950-talet.
Ubåten fick det populära namnet ”Whiskey on the rocks” eftersom modellen var Whiskey.
Sovjet påstod att ubåten hade beteckningen U137, men den hette egentligen S363. Namnet U137 var påhittat. U fanns inte i det sovjetiska ubåtsalfabetet.
Besättningen påstod att det var fel på navigationsutrustningen, vilket svenska myndigheter tvivlade starkt på. Högt uppsatta sovjetiska underrättelseofficerare var ombord.
Presskonferensen med statsminister Torbjörn Fälldin blev uppmärksammad i hela världen då han slog fast att ubåten med stor sannolikhet hade kärnvapen ombord.
I dag nästan 40 år senare är det fortfarande oklart om det var kärnvapentorpeder eller kärnvapenminor eller både och.
En sak är säker. Sovjetunionen hade den kapaciteten i Östersjön.
Tusentals ubåtslarm
Efter S363 hörde och såg svenska folket ubåtar överallt.
Tusentals larm rapporterades under 1980- och 90-talen. De stora ubåtsjakterna drog igång, men upphörde efter Sovjetunionens upplösning.
Så plötsligt på hösten 2014 drog en ubåtsjakt igång igen utanför Stockholm. Det blev som en repris på kalla kriget – försvarsmakten talade om en ”underrättelseoperation”.
Och fortfarande rivs gamla sår upp när det publiceras nya uppgifter om ubåtarna.
Samma frågor ställs på nytt. Samma frågor som ställts i 40 år.
Vilka ubåtar kränkte svenskt territorium och varför? Finns det överhuvudtaget bevis för ubåtskränkningar?
Och varje gång ”ubåtsfrågan” hamnar i rubrikerna drabbar olika fraktioner samman. Frågan är nästan lika laddad som det olösta mordet på statsminister Olof Palme eller färjan Estonias förlisning.
Minkar, sill och annat
Den främsta orsaken till att ubåtsfrågan blev ett rött skynke är att försvarsmakten presenterat vissa bevis, som vid senare granskning inte håller. Sill, mink och SMHI:s väderboj troddes vara främmande ubåtar – bland annat.
Nyligen ställdes frågan återigen på sin spets när en före detta chef vid försvarsmaktens undervattensanalyscentral (Musac) i en dokumentär i SVT sa att det finns inga ljudbevis för konstaterade ubåtskränkningar.
Han tillträdde befattningen efter kalla kriget.
Hans företrädare under kalla kriget, som hade nära kontakter med sina kollegor i vissa Natoländer, sade dock lång tidigare till SVT att det fanns bevis för främmande ubåtar både från dåvarande Warszawapakten och Natoländer och betonade att 99 procent var falsklarm.
Det är ett scenario som före detta statsminister Ingvar Carlsson (S) beskrivit i sina memoarer, vilket även en tidigare amerikansk försvarsminister (Caspar Weinberger) och en brittisk marinminister (Sir Keith Speed), sagt i SVT år 2000.
Uttalandet av Weinberger blev en världsnyhet. Han fick även stöd av tidigare chefen för Storbritanniens militära underrättelsetjänst Sir James Walker.
Efter kalla krigets slut berättade även före detta sovjetiska ubåtsofficerare om ubåtsoperationer de gjort i Östersjön ”i främmande länders vatten”.
Sista kapitlet i ”ubåtsfrågan” är ännu inte skrivet och den kommer sannolikt fortsätta vara ett sår som inte läker.