Två månader har gått sedan valet den 9 september. Trots detta har Sverige inte tagit några steg närmare en ny regering. Tvärtom. Det politiska dödläget har snarare fördjupats sedan valkvällen.

Någon ny regering är inte i sikte, i stället har partierna snarare låst fast sig ytterligare vid redan låsta positioner. Just nu saknas öppningar för att lösa regeringsbildningen. Om inte ett eller flera partier är beredda att justera sina positioner finns ingen annan utväg än ett extra val.

På onsdag ska riksdagen rösta om Ulf Kristersson (M) som statsminister. Det beror inte på att han har särskilt stora förutsättningar att bli vald. För talmannen är det ett sätt att visa handlingskraft och att försöka få igång en process som ytterst kan sluta med ett extra val. Därmed hoppas talmannen kunna sätta press på partierna att börja kompromissa.

”Troligen nytt sonderings- eller regeringsuppdrag”

Onsdagens omröstning lär följas av ytterligare sonderings- eller regeringsuppdrag. Sannolikt kommer det att dröja ytterligare innan Sverige kan få en ny statsminister.

Riksdagsvalet gav onekligen ett komplicerat valresultat, som är svårt att hantera för partierna. Både med tanke på de uttalanden som fälldes före valet, men också genom att positionerna låsts fast ytterligare efter valet.

Väljarna förväntar sig dock att landets politiska ledarskap ska kunna hantera också ett problematiskt valresultat.

Samtidigt är det politiska intresset och engagemanget bland väljarna större i dag än på mycket länge. Det bekräftas bland annat av det höga valdeltagandet i valet den 9 september.

Men det finns orosmoln. Förtroendet för svenska politiker, för regeringen och för riksdagen tycks vara på väg ner. Efter en lång period av ökat förtroende ser det ut som att ett trendbrott skedde 2010. Enligt SVT Valu har förtroendet generellt för svenska politiker sedan dess minskat från 70 till 60 procent.

Samtidigt visar Förtroendebarometern 2018 att allmänhetens förtroende för riksdagen under samma period minskade från 55 procent till 38 procent. Och för regeringen från 62 procent till 35 procent.

”Processen kan undergräva förtroendet ännu mer”

En slutsats man kan dra är att denna nedgång i förtroende hänger samman med att det politiska läget i riksdagen blivit allt mera låst. Nedgången i förtroende har ju skett samtidigt som det parlamentariska läget i riksdagen blivit allt mer oklart och komplicerat.

Sverigedemokraternas uppgång har gjort det svårare för de traditionella partierna att styra landet, och så länge de vägrar att göra upp tillsammans eller ta stöd av Sverigedemokraterna, kommer de politiska låsningarna att bestå.

En rimlig slutsats är att dagens utdragna regeringsbildningsprocess med klara inslag av politiskt spel ytterligare kan undergräva förtroendet för landets politiker och politiska institutioner.

En regeringsbildning, där politikerna gång på gång misslyckas med att bilda regering, kan alltså leda till ökad misstro mot både politiker och det politiska systemet i sig. I förlängningen skulle det också kunna leda till ökat utrymme för missnöjespartier.

Historiens dom kan bli hård mot dagens partiledare om de misslyckas. Mer står på spel än själva regeringsfrågan.

Partiledarna har delvis själva bäddat för det här. Före valet avfärdade flera av dem regeringsfrågan som ”sällskapsspel” eller ”vem tar vem”. Ändå är de nu fullt upptagna med just detta.

”Inga tecken på utväg ur denna återvändsgränd”

Samtidigt kan man förstås invända att det vi nu ser i riksdagen är en praktisk genomgång av hur demokrati fungerar. Att regeringsfrågan är avgörande för hur landet ska kunna styras. Och så är det förvisso.

Men valresultatet var på inte sensationellt. Sverigedemokraternas uppgång kom inte som en blixt från en klar himmel. Att Sverige numera i praktiken har tre politiska block, där åtminstone två av dem på något sätt måste samverka, kan inte ha kommit som någon överraskning för någon.

Tvärtom har valresultatet i stora drag kunna förutses under lång tid, faktiskt i flera år. Partiledarna har därmed haft god tid på sig för att förbereda sig inför den situation vi har i dag.

Och tvärtemot vad man kunnat förvänta sig har tiden efter valet inte använts för att söka kompromisser och öppningar. I stället har partierna alltmer låst fast sig vid de positioner som skapat detta parlamentariska dödläge. Och ännu finns inga tecken på någon utväg ur denna återvändsgränd.