Och så finns det namn som är så att säga omvänt lämpliga. Man kanske sitter i styrelsen för en nykterhetsorganisation och heter Rus och så kan man heta Fri när man sitter i fängelse. För att inte tala om medarbetaren på lönekontoret som hette Inge Löning.
Här är vi inne på ett område som sätter fart på kreativiteten. Det vimlar av exempel och de flesta är nog påhittade.
Om man verkligen vill veta om exemplen är verkliga personer får man ägna sig åt en hel del research. Det gäller för övrigt även exemplen ovan; några är verkliga, andra inte.
Och helt omöjligt skulle det nog vara att ta reda på hur vanligt det är med personer som har ett namn som passar till yrket.
-Jag vet inte hur man skulle kunna få fram en sådan statistik, hur man skulle söka i materialet, säger Mats Wahlberg forskningschef på Institutet för språk och folkminnen i Uppsala.
”Aptonym”
Namn som passar till en persons yrke kallas numera ofta ”aptonymer” men det är ingen riktigt vedertagen term.
Enligt Mats Wahlberg är det snarast en översättning från engelskan.
Ledet ”-onym” är visserligen från början grekiska för namn och ”apt-” är engelska för passande/lämplig/träffande. Men ordet som helhet kommer från USA, hävdar Mats Wahlberg.
Aptonymer verkar vara en trend just nu. Institutet för språk och folkminnen har haft fler samtal än vanligt under hösten.
Ingen svensk tradition
Men att ha ett yrke som namn är ingen svensk tradition.
-Här är Sverige ett undantag. I England och på kontinenten är det vanligt med yrkesnamn, till exempel Taylor (skräddare) och Schumacher (skomakare), säger Mats Wahlberg.
Spaniens premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero har för övrigt också ett efternamn som betyder skomakare.
I den franska nummerupplysningen på nätet får man 48 sidor med träffar på efternamnet Macon (murare) med olika stavningar bara i Paris.
Tysk import
-Yrkesnamnen är en tradition från medeltiden som vi inte har i Sverige. Om någon heter till exempel Präntare så är det nog taget, säger Mats Wahlberg.
Dessutom finns det namn som till exempel Möller som är en tysk import. Det är en försvenskning av Müller som betyder mjölnare.
Inte så ”logiska” namn
I Sverige hade adeln namn som till exempel Gyllenstierna, Ehrenskiöld och Leijonhufvud.
Prästerna ville gärna ha latiniserade namn, exempelvis Fabricius eller Angermannus (= från Ångermanland).
I borgerskapet var tvådelade namn populära. Första delen visade ofta varifrån man härstammade. Andra delen togs från naturen.
Det blev inte alltid så logiskt. De två delarna passade inte riktigt ihop. Bergkvist kom från en ort med ”Berg” i namnet men man ser sällan kvistar växa ur berget. Andra exempel är Stenkvist och Berggren.
De vanliga namnen som slutar på -son är bondska. Bonden Anders son hette Andersson och bonden Magnus son hette Magnusson.
Och om man vill byta till något som passar till ens yrke?
-Det går alldeles utmärkt om namnet inte är upptaget eller väcker anstöt. Annars har vi numera en väldigt liberal namnlag i Sverige, säger Mats Wahlberg.
Örjan Magnusson
orjan.magnusson@svt.se