En trevlig tredagarstur i naturreservatet i Kalahari i Botswana tog en dramatisk vändning när den pickup som Jenny Söderqvist och Helene Åström hade hyrt började brinna. De hann nätt och jämnt kasta sig ur bilen innan den exploderade, och de närmaste dygnen satte deras överlevnadsförmåga på prov.
-Det känns ohyggligt avlägset nu, som att det hände för väldigt länge sedan. Det känns nästan konstigt att det bara har gått ett år, säger Jenny Söderqvist till SVT Text & Webb. Men Helene Åberg har inte samma känsla.
-För mig känns det mest absurt. Det är otroligt att vi klarade oss, säger Helene och berättar att hon har känt mycket skuldkänslor gentemot sin familj och sina vänner.
-Det har jag tänkt på hela tiden, vad vi utsatte alla för när vi bara försvann så där.
Medieuppbåd
Jennys och Helenes äventyr skapade stora rubriker, inte bara i Sverige. Även i bland annat Norge, Tyskland och Storbritannien rapporterade medierna om de spårlöst försvunna SVT-kvinnorna.
-I början, när vi hade kommit hem, tyckte jag att alla förstorade upp det, särskilt i medierna. Men när jag läser boken vi har skrivit så här i efterhand förstår jag lite hur otrolig historien egentligen är, säger Jenny.
Bonniers tände
Och nog är det en spektakulär historia. Efter att ha överlevt bilexplosionen gick de bland lejon nattetid, övernattade på en toalett, sparkade in dörren till ett hus, startade en traktor med en konservöppnare och körde i åtta timmar till civilisationen. Och att upplevelserna skulle bli till en bok bestämdes på plats, berättar Helene.
-Redan innan vi försökte starta den där traktorn sade vi att om vi överlevde skulle vi skriva en bok. Det är liksom en för bra historia för att inte berätta, och det fick vi bara bekräftat allt eftersom. När vi kom hem sade alla runt omkring oss också att vi borde skriva en bok. När sedan Bonniers förlag verkligen tände på det var saken klar.
Kostsam sökinsats
Efter att de återfunnits och tagit sig hem till Sverige igen kritiserade Botswanas utrikesminister att de hade åkt ensamma i en bil utan att lämna in en färdplan. Räddningsoperationen, då Botswana satte in bland annat helikoptrar, poliser och parkvakter i sökandet, blev förstås kostsam.
-Vi träffade Botswanas utrikesminister personligen, och han var väldigt trevlig och tillmötesgående mot oss. Någon surhet såg vi inte till då. Naturligtvis var sökinsatsen kostsam för landet, men han sade att Botswana gärna stod för det och att de bara var glada att vi hade blivit återfunna, berättar Helene.
-Sveriges dåvarande utrikesminister, Jan Eliasson, ringde personligen Botswanas utrikesminister och tackade honom för att de hade satt in alla resurser i sökandet efter oss, och det uppskattade han verkligen.
”Livsrus”
Människor reagerar ofta olika ställda inför extrema situationer, och Jenny och Helen konstaterar att deras upplevelser i Kalahariöknen har påverkat dem på olika sätt.
-Det känns mest oerhört bisarrt att ha varit med om det. Den första tiden efter att vi hade kommit tillbaka gick jag omkring i ett livsrus. Jag är så glad att vi klarade oss, jag hade verkligen en nära döden-upplevelse. Redan när vi kastade oss ur den brinnande bilen var jag övertygad om att jag skulle dö. Nu har jag lite mer distans till vardagens småsaker och känner nog att jag uppskattar livet mer, säger Jenny.
Möte med lejon
-Jag har inte riktigt samma upplevelser. Jag var fruktansvärt rädd den första natten, jag har aldrig varit så rädd så länge, men när vi sedan kom till huset kände jag lite att faran var över. Jag upplevde nog aldrig riktigt en nära döden-känsla på det viset. Men när vi såg röda ögon i mörkret den första natten var det otäckt. Jag tänkte nog kanske inte att vi skulle dö, mer att ”shit, det här kommer att göra ont”, förklarar Helene.
-Vi visste ju inte då att det var lejon, det fick vi reda på först efteråt, men att det var stora och farliga djur rådde det ingen tvekan om.
Gustav Dahlin