Man kan invända att Alliansen var splittrad redan innan Björklund spelade ut oenigheten. Men det får ju större tyngd när Björklund själv säger det än när belackare som Stefan Löfven använder det som tillhygge. Själva tajmingen är gåtfull. Att Jan Björklund just nu, när Agenda har partiledardebatt, bjuder Stefan Löfven på hans och varje socialdemokratisk ledares önskedröm: att knäcka sammanhållningen i Alliansen. Men eftersom Björklund är en av de mest slipade politikerna, som inte lämnar mycket åt slumpen, så måste han själv se tillfället som det perfekta. Det är precis nu det ska sägas.
Löfven vill kunna välja
Björklund vill tvinga fram klartext från Anna Kinberg Batra, vilket han inte kommer att lyckas med. Hon kommer att säga att Moderaterna går till val på att välta Stefan Löfven från makten. Men inte hur. Samtidigt vill han pressa Stefan Löfven på vad hans samarbetsinviter är värda. Löfven vill ju inte ha hela klabbet. Vad ska han med själva ärkefienden i regeringen till? Stefan Löfvens ambition är att kunna ta för sig av Liberalerna och Centern.
Björklund vill också tona fram som statsmannen som öppnar den parlamentariska rävsaxen och visar att han är konstruktiv, ser till landets bästa och inte bara säger nej. Landet måste styras. Men han visste i förväg vad Anna Kinberg Batra skulle säga eftersom Alliansen hade diskuterat regeringsfrågan i månader. Och det är inte svårt att räkna ut att Löfven inte vill sitta inklämd i en regering med fyra allianspartier och moderatledaren i högsätet. Men Björklund har i alla fall sagt sitt och visat så god vilja att han till och med har en plan B där Moderaterna och Socialdemokraterna bildar regering, där Björklund själv inte ingår.
Press på besked om flyktinglagar
Stefan Löfven och Gustav Fridolin kommer med stor säkerhet att pressas på om den tillfälliga stränga flyktinglagen ska permanentas. Det man kan vara ganska säker på är att regeringen inte vill hamna i samma läge som för ett år sedan när människor i nöd flydde till Sverige och regeringens företrädare talade om systemkollaps. Elaka tungor hävdar att Magdalena Andersson hellre avgår. För Fridolins del är det tvärtom. Han skulle kunna tvingas att avgå om han går med på att flyktinglagen på EU:s miniminivå blir permanent.
Även Alliansen är djupt splittrad i den laddade migrationsfrågan, som handlar om förhållningssättet till andra människor. I den är Annie Lööf och Anna Kinberg Batra varandras motpoler.
Sjöstedt har flyt
Vinsterna i välfärden är ett ständigt återkommande tema. Jonas Sjöstedt tycker att han har flyt i den frågan eftersom Stefan Löfven stundtals låter som Sjöstedt själv, när han talar om barnen på börsen. Den retoriska harmonin behöver dock inte betyda att regeringen lägger fram ett förslag som tillfredsställer Jonas Sjöstedt. I så fall tar Sjöstedt fram vandringsstaven och hittar en egen väg, där han kan förkunna att regeringen göder riskkapitalister och månar om de rika i vårt sönderslitna samhälle.
Humor förenar. Men Sverigedemokraternas sinne för humor är inget band som knyter ihop. Jimmie Åkesson kommer att kunna hålla sig för skratt när han ska stå till svars för högt uppsatta partikamrater, som kiknar av skratt åt historier om nazister som slår får och låtsas att djuren är judar. Ett eko från partiets förflutna som ger Stefan Löfven ytterligare argument, när han varnar Anna Kinberg Batra för att ge sig i lag med ett parti som enligt Löfven är rasistiskt.