Etiketter är inga oförargliga papperslappar i politiken. Har man väl klistrat fast dem på någon får det i förlängningen betydelse för hur man ska förhålla sig. För Fredrik Reinfeldt var det inga problem. Han var konsekvent, han visste var han stod. Sverigedemokraterna är rasister, sa han, alltså ville han inte ha med dem att göra.
Det har inte varit Anna Kinberg Batras tongångar. Hon har framstått som mycket mer nedtonad i jämförelse med sin företrädare. Det har sannolikt samband med att Moderaterna går in fullt ut för att mejsla fram en ny politik som ska attrahera Sverigedemokraternas väljare att komma tillbaka till den moderata fållan igen.
Plötsligt händer det
Med den strategin är det nog inte så effektfullt att tala om för dessa väljare att de indirekt är rasister, eller att de i alla fall har lierat sig med rasister och därför blivit en i gänget. Så fram till i söndags har den moderata retoriken gått ut på att istället varna för att Sverigedemokraterna är ett parti som vill höja a-kassan, gå ut ur EU, och inte gå med i Nato. Men varningsropen har inte varit att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti.
Men så plötsligt händer det. I Agenda i söndags säger hon det, till synes oöverlagt och för att hon var trängd. Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Ord som kan pulvrisera månader av återhållsam strategi. Nu blir det mycket svårare för Moderaterna att på något sätt luta sig mot Sverigedemokraterna vid ett eventuellt maktskifte.
Busch Thor gör det lätt för sig
Anna Kinberg Batra kommer att få obehagliga frågor: Är du så makthungrig att du säljer din själ och har med rasister att göra? För även om Anna Kinberg Batra inte ville kännas vid det i söndagens Agenda sa hon för inte så länge sedan i Ekots lördagsintervju att det inte var självklart för henne att låta Stefan Löfven bli statsminister – även om hans rödgröna alternativ skulle bli större än Alliansen.
Det scenariot, som inbegriper Anna Kinberg Batra som statsminister istället, målades också upp i Almedalen i somras från centrala moderata företrädare till journalisterna. Skulle det bli så förutsätter det någon form av stöd, eller hur ordakrobatiken lyder, av Sverigedemokraterna.
Ebba Busch Thor, som inte gjort så stor sak av ett eventuellt beroende av Sverigedemokraterna, gör det lättare för sig med etiketterna. Hennes svar är att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti, men att det finns rasister i partiet. Hon klumpar inte ihop. Och hon upprepar samma formel att hon inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna, men att det regeringsalternativ som har störst möjlighet att genomföra sin politik ska regera. Det utesluter inte Sverigedemokraterna i kulisserna.
SD inställt på M och KD
Stefan Löfven är tydlig med att han inte vill göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Det är i och för sig lättare för honom att säga eftersom det är ett ömsesidigt avståndstagande. Sverigedemokraternas sikte är inställt på Moderaterna och Kristdemokraterna.
Stefan Löfven och Magdalena Andersson, som förstås också vill ha väljare från Sverigedemokraterna, har kallat Sverigedemokraterna för nyfascister. Det har de slutat med. Stämpeln kom när de var extra arga på Sverigedemokraterna efter att de fällt regeringens budget. I dag säger Löfven att Sverigedemokraterna är ett parti med rasistiska företrädare.
Ord och etiketter har betydelse.