Det har i årtionden setts som en kontroversiell teknik, en teknisk fantasi så att industrin ska kunna köpa sig fria från sina utsläpp. Men plötsligt har det vänt. Det är inte längre en fråga om att antingen minska utsläppen eller lagra koldioxid. Nu behövs både och. Tekniken visar sig fungera och koldioxidinlagring är därmed en nödvändig dellösning på klimatkrisen.
Att avskilja koldioxid från de 27 industrianläggningar med de största utsläppen skulle i ett slag kunna halvera Sveriges koldioxidutsläpp, det visar beräkningar från Chalmers högskola som professor Filip Johnsson gjort. Såväl Naturvårdsverket som miljöminister Isabella Lövin (mp) konstaterar att svenska klimatmålen inte kommer gå att nå utan att fånga upp och lagra koldioxid.
”Börjar bli bråttom”
2045 ska 85 procent av alla utsläpp vara nollade. Kritiker befarar att det kan bli en förevändning för industrin att slippa ställa om sina tillverkningsprocesser och fortsätta med olja och kol. Den löser inte grundproblemet, att fossila bränslen måste stanna i backen och inte brännas upp.
Men nu börjar det blir bråttom och utsläppskurvorna fortsätter att stiga. Det räcker inte att med ersätta olja och kol med förnyelsebar energi, atmosfären måste också dammsugas på utsläpp.
I dag är det tre svenska företag med såna planer, Cementa på Gotland, oljeraffinaderiet Preem i Lysekil och Stockholm Excergi. De har stora punktutsläpp är svåra att få bort. De har tecknat ett samarbetsavtal med norska Northern Light, som ligger i startgroparna för att rymma världens största koldioxidlager djupt under havsbotten i Nordjsön.
Norge i framkant med koldioxidinlagring
Norge tänker bli världsbäst på tekniken med koldioxidinlagring, också kallad CCS, carbon capture storage. Ironiskt nog ligger Norge i framkant just eftersom de är en oljenation. De har stor kunskap om hur man skrubbar bort koldioxiden, omvandlar den till vätska och pumpar ner den tre kilometer under havsbotten. Efter att ha blivit rika på att pumpa upp olja är deras nästa stora affärsidé att bli Europas koldioxidhotell.
De senaste veckorna har två uppmärksammade utredningar öppnat för CCS. Konjunkturrådets årliga rapport analyserar om den svenska klimatpolitiken är effektiv. De kom fram till att CCS skulle vara en mer kostnadseffektiv satsning för Sverige, jämfört med att dela ut rabatter till el-bilar, el-cyklar och bygga laddstolpar.
Tekniken med koldioxidinlagring är dyr, en siffra som nämns är 23 miljarder kronor, för att ta bort koldioxiden från de 27 största industrianläggningarna, detta är betydligt mer än vad det i dagsläget kostar att släppa ut koldioxiden inom Europas handelssystem med utsläppsrätter.
Förslag: 1000 kronor per infångat ton
Konjunkturinstitutet föreslår att företagen får 1000 kronor per infångat ton koldioxid. Kostnaden för varje svensk skulle bli 2 300 kronor. Också den statliga klimatutredningen om så kallade kompletterande åtgärder som presenterades i veckan fram till slutsatsen att CCS-tekniken är en viktig del i att skapa minusutsläpp. Detta innebär att CCS tekniken skulle behöva installeras på många av de skorstenar som bolmar koldioxid från biobränslen.
Det som för bara några år sen betraktades som en rena energikällor måste med största sannolikhet nu också minska om vi ska kunna möta utsläppsminskningarna. Det handlar bokstavligen om att dra koldioxid ur atmosfären, annars varnar FN:s klimatpanel för att uppvärmningen kommer överstiga två grader.
Men kommer denna teknikoptimism att bära fram till det hållbara samhället? Miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen är skeptiska. De kan tänka sig mer forskning men varnar för att låta detta bli lösningen för svensk klimatpolitik. De vill istället se naturliga klimatåtgärder. De ser en chans att lyfta sin hjärtefråga, kampen för biologisk mångfald och förena den med klimatnytta.
Naturliga klimatåtgärder skulle vara att återställa och renovera utdikade våtmarker, låta den svenska skogen växa längre än dagens 80 år innan den får avverkas och få jordbruket att satsa på plöjningsfria odlingsmetoder. Allt detta skulle på ett naturligt sätt lagra in kol i naturen. Samtidigt skulle det gynna växt- och djurlivet som stressas av ett varmare och blötare klimat.
Knäckfrågan – vem ska betala
Nu är det bäddat för spända förhandlingar mellan näringslivet och de industrier som vill satsa på tekniken. I slutändan handlar det om vem som ska betala. Cementas ägare Hedielbergkoncernen har en kravlista. De vill att svenska staten betalar en del av investeringen för att fånga in koldioxiden på fabriken i Slite, de vill ha en tjockare elkabel till Gotland eftersom CCS-tekniken kräver mycket el, och de vill ha nya statliga upphandlingsregler som förordar ”grön” cement, som är dubbelt så dyr i pris.
Men frågan är varför svenska skattebetalare ska betala för att Cement slutar förstöra klimatet? En av grundbultarna i svensk miljölagstiftning är PPP, ”Polluter Pay Principle”, vilket betyder att förorenaren ska betala. Men Sveriges regering behöver desperat få ner de svenska utsläppssiffrorna för att svensk klimatpolitik ska bli mer trovärdig.
Hedielbergkoncernen vet att ”grön” cement är en överlevnadsfråga för koncernen men menar att det är rimligt att det offentliga tar en del av kostnaden. I klimatpolitiken behöver verkligen företagen och regeringen varandra.