Anna Kinberg aviserade, ironiskt nog, sin avgång efter ett av sina bästa framträdanden. Självskadebeteende kallade hon motståndarnas ränksmiderier. I någon mening har även Anna Kinberg Batra utövat självskadebeteende. Hade hon lyssnat till snålblåsten, som piskade redan i våras, och fattat sitt avgångsbeslut i samklang med den hade hon sluppit gatloppet och förnedringen.
LÄS MER: Retorikexperten imponerad av avgångstalet
Men nu är det gjort och hon behöver inte längre vara underdånig, som på en annan berömd presskonferens före sommaren, när hon lovade att transformera sin personlighet efter partiets behag. Hon avgav också ett tydlighetslöfte. Hädanefter skulle ingen sväva i osäkerhet om vad hon och Moderaterna ville. Det var dömt att misslyckas.
Satt på två stolar samtidigt
För hur svarar man tydligt på en fråga där hela poängen är att linda in och lägga dimridåer av rädsla för att klarspråk skulle vara en krigsförklaring mot en sida av det splittrade partiet och leda till en ännu större väljarflykt. Anna Kinberg Batras lösning var att sätta sig på två stolar samtidigt. Ulf Kristersson, hetaste kandidaten som det ser ut, har ovanligt öppenhjärtigt satt ord på det luddiga talets fåfänglighet.
LÄS MER: Här meddelar Anna Kinberg Batra sin avgång
Han sa vid ett seminarium hos Forum Axess i mars i år att om man som politiker inte förmår att förklara är det inte ett kommunikationsproblem. Då är något fel i sak. Kristersson syftade på Decemberöverenskommelsen, men han kunde lika gärna ha talat om relationen till Sverigedemokraterna.
Den är inte vilket dilemma som helst. Den rymmer ideologi, synen på invandring och migration och skär ut en linje mellan konservativa och mera liberala grupper i Moderaterna. I det nya politiska landskapet ser konflikterna annorlunda ut än för bara några år sedan.
LÄS MER: Moderaternas problem – samma för partier i Europa
”Förhandla med djävulen”
Ulf Kristersson sa också på seminariet hos Axesss, som alltså ägde rum långt före Anna Kinberg Batras avgångsbesked, att det avgörande för honom var att ”genomföra politik”, vilket leder till att man ibland kan behöva förhandla med djävulen. En annan väg är att göra djävulen mindre ond, resonerade Kristersson.
Det liknar vad Moderaterna försökte sig på när Anna Kinberg Batra i januari meddelade att Moderaterna i fortsättningen vill överlägga med Sverigedemokraterna om politiken i riksdagen och fälla regeringens budget tillsammans med dem. Och Ulf Kristersson är ju en central person, som varit med att utforma Moderaternas politik.
Reinfeldt: Pragmatism en ledstjärna
På Fredrik Reinfeldts tid var pragmatism en ledstjärna, som skulle leda till att så många väljare som möjligt kunde bli moderater. Moderaterna skulle bli det statsbärande partiet. Men pragmatism utan idéer och ideologi blir själlös. Moderaterna kommer att bli tvungna att bestämma sig för vilket parti de vill vara.
Ett parti som i likhet med de otåliga pekar på matematikens logik, som säger att det finns en majoritet i riksdagen mot regeringen om man inkluderar Sverigedemokraterna. Vad är problemet? Kör hårt! Eller ett parti som följer Jan Björklunds anvisningar och stänger dörren till Sverigedemokraterna. Det är ett stort och avgörande val inte bara för Moderaterna utan för hela Alliansen.
LÄS MER: Dagarna som fällde Anna Kinberg Batra
Vägen fram till extrastämman och valet av ny partiledare lär inte domineras av självskadebeteende utan snarare självbevarelsedrift. Oavsett om det kanske blir Ulf Kristersson, starkt förknippad med den gamla politiken, Mikael Odenberg, som står för kritiken av den, eller Carl Bildt, den oförutsägbare, vore ett nytt uppslitande bråk förödande.
En sak är i alla fall säker. Den som inte själv vet vart den ska gå hamnar vilse och är ingen bra vägvisare för andra.