Det är en underlig tid på många sätt, men inte minst ekonomiskt. Konjunkturinstitutet konstaterar idag att Sverige är inne i en lågkonjunktur. Det är bara månader sedan det enbart talades om högtryck i ekonomin.
Högtrycket hade visserligen bidragit till alldeles för hög inflation, men den skulle klinga av självmant, utan hjälp av en endaste liten räntehöjning.
Nu har vi i stället vad Konjunkturinstitutet kallar en ”perfekt storm”. Inflationen skenar i världen, räntorna stiger och börserna faller. Hushållen har tappat tron på framtiden vad gäller den egna ekonomin.
Resurserna i ekonomin utnyttjas nu så dåligt att det definieras som lågkonjunktur. Tillväxten blir klen i år och ännu klenare, 1,2 procent, nästa år enligt Konjunkturinstitutets prognos.
Full fart på arbetsmarknaden
Samtidigt är det full fart på arbetsmarknaden. Arbetslösheten förväntas till och med sjunka en aning nästa år. Företagen tjänar bra med pengar på många håll och är på gott humör, inte alls pessimistiska som hushållen.
Och enligt Konjunkturinstitutet kommer det mesta börja räta upp sig redan under nästa år, så att Sverige under 2024 har en finfin ekonomi med två procents tillväxt, inflation på 1,2 procent och en styrränta på 1,5 procent. Under tiden har arbetslösheten sjunkit från årets 7,6 procent till 7,4 procent.
Haken med detta är att det liknar motsvarigheten till det jag brukar kalla börs-vd:arnas sexmånaderssjuka. Den bryter ut så fort omvärlden beter sig extraordinärt. Symptomet är att de när de presenterar sina kvartalsrapporter säger att de räknar med att det kommer vända till det bättre för bolaget om sex månader.
I själva verket handlar det om att det är ungefär så långt de kan blicka framåt. Därefter har de egentligen ingen aning och då tror de automatiskt att det kommer bli bättre. (Och vem skulle orka ha ett så krävande och ansvarsfullt jobb utan att vara såpass optimistiskt lagd, egentligen?)
”Startade när pandemin bröt ut”
Nu har vi en global ekonomisk storm som startade när pandemin bröt ut. Då blev det tvärstopp, finanskris hotade och börserna föll handlöst. För att häva detta katastroftillstånd ryckte regeringar och centralbanker ut med tusentals miljarder i stödpengar. Det, i kombination med nedstängningar och logistikkaos skapade brister och flaskhalsar.
Flaskhalsarna tillsammans med stigande energipriser gjorde slut på decennier av lagom eller för låg inflation. Nu brakade den i stället iväg uppåt.
Men de ansvariga fokuserade mest på att inte dra tillbaka stöden för tidigt och strypa ekonomierna. Officiellt därför att det var det som hände efter finanskrisen, och man inte ville göra om samma fel. Inofficiellt säkert i vissa fall därför att en valdag närmade sig.
Detta kommer, tror jag, om ett tag beskrivas som ett fruktansvärt stort misstag.
Ja, sedan invaderade Ryssland Ukraina. Inflationen drevs upp ännu mer och nu blir det plötsligt rejäla räntehöjningar för att få ner den. Räntehöjningar som kanske inte hjälper särskilt mycket eftersom mycket bottnar i tillgången och priset på olja.
Nu har vi en situation där vi inte vet vad som händer med kriget, gasleveranserna, matpriserna och boräntorna. Ytterst hänger ganska mycket på en diktator i närområdet.
”En årslön på banken”
Det är självklart omöjligt nu att säga hur det blir nästa eller nästnästa år.
”Alla svenskar borde ha en årslön på banken” var ett på sin tid uppseendeväckande uttalande från finansministern under 90-talskrisen, Anne Wibble. Just nu framstår det i all sin världsfrånvändhet som det vettigaste någon nationalekonom någonsin sagt.