”Håll socialt avstånd! Gör intervjuer med två meter emellan och sprita av allt mycket noga.”

”Kom inte in på SVT efteråt. Gå hem, duscha o sprita av er.”

”Använd munskydd, till exempel om ni åker hiss”.

Förhållningsreglerna är många.

Droger och virus

Det pratas förstås även en annan sorts säkerhet på dessa möten. Vi kommer att vistas med narkomaner, kanske hamna nära drogförsäljning och människor som injicerar droger. Men det stora temat är ändå smittorisken och viruset som vi helst ska undvika genom att stanna hemma.

De hemlösa kan inte stanna hemma. De har inget val utan måste ge sig ut och tigga eller på annat sätt skaffa pengar. Hemlösa har inga säkerhetsmöten innan de ger sig ut i potentiella virushärdar. Skillnaden mellan deras liv och vårt blir så brutalt uppenbar.

Bygga förtroende på distans

Jag och Christoffer vill spegla hur hemlösa blivit än mer utsatta nu när helt nya regler gäller och när rädsla och rent av skräck för en osynlig fiende råder. För att kunna ge en rättvis bild behöver vi skapa förtroende och känslomässig närhet, men hur gör man det med social distans?

Hur bygger man förtroende när man ska hålla avstånd på två meter till människor som dessutom är vana att bli svikna och åsidosatta?

Hon kunde vara min dotter

Jag och Christoffer följer SVT:s regler så gott det går när vi följer Daniel och Sandra under ett dygn. Daniel är runt 50 år och har varit drogberoende och hemlös halva sitt liv. Sandra är bara 25 år och hemlös sedan ett år.

Sandra har stora ögon och långt flätat hår och ser ut som vilken ung kvinna som helst. Hon skulle kunna vara min dotter, men Sandras liv är så otroligt olikt mitt och mina barns. Hon önskar sig intensivt bort från gatan och de droger hon är beroende av. Samtidigt är det där jag och Christoffer lämnar henne efter ett dygn för att gå hem, duscha, tvätta kläder och sprita av oss och utrustningen.