Forskaren:
Cynthia Bulik, professor i psykologi och världsledande ätstörningsforskare från USA, leder från Karolinska Institutet i Stockholm den största forskningsstudien om anorexia hittills.
Hon säger att sjukdomen länge har varit missförstådd, och att det är viktigt för anhöriga att förstå mekanismerna bakom självsvälten.
– Att drabbas av anorexia är inte ett val man gör, det är en genetiskt betingad sjukdom. Vad få inte känner till är att det är den psykiatriska sjukdom som skördar flest liv. Fler dör av anorexia än av depression och schizofreni.
– Som anhörig måste man vara tålmodig, men bestämd. Och som familjemedlem eller partner till den sjuke är det viktigt att engagera sig aktivt i behandlingen.
Som förälder är det viktigt att hålla utkik efter signaler, menar Bulik. Om ett barn eller en ung person börjar banta eller överträna, alltså strävar efter en negativ energibalans, kan det vara inkörsporten till en ätstörning.
Andra varningstecken kan vara:
- Att ett barn eller en ung person drar sig undan från måltider och ursäktar sig med att hen redan har ätit, eller ska äta tillsammans med en kompis senare.
- Att ett barn eller en ungdom börjar klä sig varmare. Det kan beror på att hen fryser på grund av att hen gått ner i vikt, eller att hen försöker dölja en allt magrare kropp.
- Om ovanligt mycket mat försvinner ur kylskåp och skafferi kan det vara ett tecken på att någon hetsäter eller har drabbats av bulimi.
- Om någon börjar försvinna in i badrummet efter måltider kan man misstänka att den personen kräks upp sin mat.
- Att ett barn eller en ung person börjar utesluta vissa livsmedel ur sin kost, till exempel kött.
– Om man misstänker en begynnande ätstörning hos ett barn eller en ung person ska man se till att få en medicinsk utvärdering utförd omedelbart. Vänta inte. Om ditt barn kommer hem och säger att hen ska börja banta är det i princip samma sak som om barnet kommer hem och säger att hen tänker pröva att röka, eller bli full.
Läkaren:
Anna-Maria af Sandeberg är överläkare vid Stockholms Centrum för ätstörningar. För varje år ser hon och hennes kollegor ett stadigt ökande antal vårdsökande patienter med ätstörningar. De flesta är barn och ungdomar.
– Då är föräldrarna oerhört viktiga. Den sjuke behöver mycket stöd, och hjälp med att strukturera upp måltiderna.
Hon råder föräldrar som är oroliga för att deras barn är på väg att utveckla en ätstörning att vända sig till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, eller direkt till en ätstörningsklinik. Exempelvis via Frisk och fri eller Kunskapscentrum för ätstörningar, KÄTS.
– Fler söker hjälp, men mörkertalet är mycket stort. I Stockholm finns det uppskattningsvis 20.000-23.000 människor som lider av ätstörningar, men bara omkring 3.000 personer som söker vård.
Anna-Maria säger att det finns människor som helt enkelt inte ska utsätta sig för att banta.
– Vissa har en sårbarhet för psykisk ohälsa och löper högre risk att få ätstörningar då.
Överlevaren:
Hanna Kihlander var sjuk i anorexia i 20 år. När det var som värst var hon mycket nära att dö.
Nu är hon frisk sedan tio år tillbaka och arbetar på Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar där hon tillsammans med flera hundra volontärer hjälper människor som lider av ätstörningar.
Hannas råd till föräldrar generellt är att försöka hjälpa barnet att sänka sina prestationskrav, samtidigt som man försöker höja självkänslan.
– Om man har både låg självkänsla och höga prestationskrav löper man högre risk att utveckla ätstörning, säger hon.
Var en god förebild
Det är också viktigt att som vuxen vara en god förebild, säger Hanna.
– Vi måste titta på oss själva – hur pratar vi om dieter och hur pratar vi om våra kroppar inför våra barn? Barn ser upp till sina föräldrar och älskar sina föräldrar, men om mamma eller pappa inte älskar sig själva för att hen är överviktig, kan barnet dra slutsatsen att föräldern heller inte kommer att älska barnet om barnet blir överviktigt. Det vuxna gör sätter igång mycket processer hos barn!
– Man ska också undvika att värdera livsmedel, och inte prata så mycket om nyttigt eller onyttigt. Det är bättre att helt enkelt försöka eftersträva en varierad kost. Det blir inte trevligt att sitta och äta en pizza bredvid någon som säger ”vi äter onyttigt idag, men tar nya friska tag imorgon”. Som vuxen förmedlar man mer än vad man kanske tror med sådana kommentarer.
Hanna understryker också att man inte ska vänta med att söka hjälp om man misstänker begynnande ätstörning.
Hur ska man som närstående bete sig gentemot den drabbade?
– Jag tycker att man ska vara rak. Det är väldigt lätt att dansa runt den sjuke och låta hen styra allting. Det lönar sig inte långa loppet. Istället kan man säga: ”jag blir ledsen när du mår såhär. Jag ser att du inte mår bra”. Om man ser att ens nära och kära mår dåligt så är chansen större att man som sjuk själv förstår allvaret.
Bättre att ta en konflikt än att vara tyst
Den närstående kanske är rädd att hamna i en till synes olöslig konflikt med den sjuke..?
– Man hamnar i sådana konflikter hela tiden i de här situationerna. Men det är bättre att ta en konflikt än att inte säga någonting. Däremot kan man ju välja sina tillfällen.
Under Hannas tillfrisknande gick hon i mat- och kroppsterapi. Hon deltog i dagvård, och var inlagd på behandlingshem. Parallellt försökte hennes familj också träffa psykologerna och läsa på om sjukdomen.
– Det betydde jättemycket att mina nära engagerade sig i terapin. Jag hade inte klarat det utan allt stöd från dem.
Här kan du söka vård: