Den förre UD-tjänstemannen Andreas Norman är starkt kritisk mot UD:s krishantering under tsunamikatastrofen. – Fortfarande i dag blir jag arg när jag tänker på hur illa det var skött, säger han. Till höger Andreas Norman tillsammans med en kollega vid uppsamlingsplatsen på det buddhistiska tempelområdet inne i Krabi, där kroppar av de döda samlades. Foto: Adam Haglund, Bonniers /Solveig Anderberg Clace, RegeringskanslietVisa alla (2)
Visa alla (2)

Fd tjänstemannen om UD:s haveri: Får aldrig hända igen

Uppdaterad
Publicerad

Den 26 december för tio år sedan drog en gigantisk flodvåg in över Sydostasien. Över 230.000 människor dödades, 543 av dem var svenskar – men dåvarande utrikesministern Laila Freivalds och svenska UD förstod inte hur allvarlig katastrofen var.
En av dem som skickades ner för att hantera krisarbetet på plats var nyblivne tjänstemannen Andreas Norman – som fortfarande i dag har mardrömmar om tsunamin och kan minnas lukten av lik. Han säger att han känner ett raseri mot UD:s hantering av krisen.
– Något liknande får fan aldrig hända igen.

Klockan 03:35 på annandag jul 2004 kommer det första TT-telegrammet om ett jordskalv vid Sumatra. 05:42 larmar samma nyhetsbyrå att turister saknas i Thailand:

”Många turister saknas efter att enorma flodvågor svept in över semesterorten Phuket i södra Thailand”, skriver TT och hänvisar till den statliga radion.

De besked som går att få från Utrikesdepartementet är mycket osäkra. De antyder att svenskar i området är utom fara – trots att man borde veta att tusentals svenska turister finns i de drabbade områdena.

”Visste inte vad som väntade”

Ett par dagar efter tsunamin fick Andreas Norman ett samtal där UD frågade om han kunde åka till Thailand för att jobba.

– Mitt primära uppdrag var att åka ner till Thailand och ersätta en kollega som hade jobbat med katastrofen och börjat må dåligt.

Andreas Norman var då 32 år gammal och hade aldrig varit i Thailand tidigare. Han flögs ner till Bangkok utan att ha fått några konkreta arbetsuppgifter.

– Jag hade sett nyhetsbilderna och förstod att det var många svenskar drabbade. Jag insåg att det var en katastrof av enorma mått men jag visste inte vad som väntades av mig.

Från Bangkok flög han vidare till Phuket. På nyårsafton 2004 kom han till kriscentret på Pearl Village utanför Phuket dit drabbade svenskar sökte sig.

– Det var rörigt där. Drabbade människor som sökte hjälp, frustrerade och traumatiserade. Stressade tjänstemän sprang omkring med listor över saknade och försökte jobba. Telefonerna ringde hela tiden, det var väldigt kaotiskt, säger Andreas Norman.

Hemma i Sverige anklagades den svenska regeringen för att svika sina medborgare och UD kritiserades hårt för sin oförmåga att hantera krissituationen.

Kaosartad situation

I Thailand var stämningen spänd och orolig.

– Organisationen var obefintlig och det var svårt att urskilja vem som jobbade för UD. Vi hade inga kläder eller jackor som visade vilka vi var, så jag sprang runt och letade efter människor jag kände igen och kunde fråga, säger den dåvarande UD-tjänstemannen.

Första dagen i Phuket jobbade han i timmar med listorna över saknade och träffade anhöriga  till de drabbade. Den natten hade han svårt att sova. Dagen efter skulle han resa vidare till Krabi – där kropparna av de döda samlades på hög.

– Jag kommer fortfarande ihåg de känslorna jag hade den första natten. Jag var trött, orolig och rädd.  Jag insåg att åker jag till Krabi kommer jag närma mig något jag aldrig varit med om.

Han berättar att det är jobbigt att tänka på, och prata om tsunamin. Att det är känslosamt.

– Jag närmade mig gränsen för vad jag någonsin varit med om. Alla som var med om det här blev på något sätt traumatiserade.

”Bland det värsta jag varit med om”

Andreas Norman försökte hjälpa andra samtidigt som han jobbade med att samla in signalement, eller annat material som kunde sätta igång en identifiering av de döda. Han letade efter tatueringar eller särdrag som man kunde känna igen. Kanske kunde man hitta ett pass som gjorde att man kunde ta ett DNA-prov.  Det var mycket kroppar, det kom hela tiden nya kroppar och det fanns en risk att kropparna förväxlades och hamnade på fel ställe.

– Det fanns situationer där man höll på att spy för att det var så fysiskt påfrestande eller för att det var så hemskt. Kombinationen av att arbeta vid uppsamlingsplatsen på det buddhistiska tempelområdet inne i Krabi, där kroppar av de döda samlades, särskilt innan vi fick kylcontainrar där vi kunde förvara kropparna mer ordnat, tillsammans med att det kom anhöriga som själva kunde vara överlevande från katastrofen. Att möta människor som var så upprivna, oroliga och förtvivlade i den miljön, det är bland det värsta jag har varit med om.

Hur hanterar man det?

– Jag försökte fokusera på min roll. Att ta människorna jag mötte på allvar och lyssna på dem. Man måste försöka bibehålla någon slags mänsklighet i en sådan bisarr situation. Det går inte att fokusera på allt det vidriga, utan vara en person som kan vara ett stöd.

Saknade stöd

Räknat i antalet döda och saknade personer är flodvågorna i Indiska oceanen den värsta katastrof som drabbat Sverige under det senaste seklet. Jordskalvet som utlöste tsunamin var det kraftigaste på 40 år. Sammanlagt uppskattas över 230.000 människor ha omkommit.

Mitt i det fruktansvärda kaoset tvingades Andreas Norman jobba – i princip helt utan stöd från UD.

– Det var en känsla av att vara avskuren från resten av UD, från Phuket och Bangkok. Stockholm hörde vi aldrig av. Vi fick inte veta vad som gällde, kom inte fram på telefon, fick inte några klara besked. Den känslan av utsatthet förstärktes av känslan av ensamhet, att det finns ingen organisation här, det är bara jag.

Var det någonsin någon som frågade hur du mådde?

– Nej. Det var aldrig någon som ringde och frågade ”hur går det?”.  Vi mötte en delegation med tre höga chefer som skulle utvärdera insatsen men vi hade ingen arbetsledning.

Kritiserades hårt

Det var först när han kom tillbaka till Sverige som Andreas Norman förstod vilken massiv kritik som hade riktats mot UD.

Två av tre svenskar tyckte att den svenska krishanteringen var under all kritik – och Katastrofkommissionen var mycket hård i sin slutrapport. Man ansåg att krishanteringen hade flera stora brister, något de drabbade på plats också vittnade om.

För SVT:s utsända berättade människor hur det i princip var omöjlig att nå fram till UD per telefon och när de äntligen lyckades ta sig till konsulatet för att få hjälp – då hade personalen gått hem för dagen. Samtidigt var de flesta andra länders konsulat öppna.

”Var förbannad på UD”

Statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds pekades ut som huvudansvariga.

– Det var en besvikelse att den organisation jag var stolt över att tillhöra, UD, hade misslyckats. Besvikelsen åt sig in och det tog många år att komma över den, säger Andreas Norman.

Tog du kritiken personligt?

– Nej, jag hade gjort så gott jag kunde i en svår situation. Jag var förbannad på UD, arg på min arbetsgivare. Jag skickades ut i en situation som potentiellt kunde skada mig med noll förberedelse och dålig utrustning.

Han säger att det var en känsla av svek och att det kom som en chock:

– Allt man upplevt förstärktes av känslan av övergivenhet. Fortfarande i dag blir jag arg när jag tänker på hur illa det var skött. Det fanns människor som uppenbart inte var lämpade att jobba med den här typen av komplex katastrofhantering.

Kritiken viftades bort

Att den svenska krishanteringen var dålig finns tydligt dokumenterat i flera statliga utredningar. Andreas Norman förstår och delar den kritiken. Enligt honom fanns det även som en tyst sanning bland tjänstemännen på UD – krisen hanterades inte bra.

En som inte höll med om kritiken var Laila Freivalds.

Dåvarande utrikesministern skyllde på media, hon menade att de försökte svartmåla UD och beskrev situationen värre än vad det var.

– För min del var det särskilt Laila Freivalds som personligen uppfattade läget så att UD gjorde allt man kunde och att det inte begicks några formella misstag. Hon ansåg att skildringen av UD i media var djupt orättvis, säger Andreas Norman.

Beklagade sig över medias rapportering

Han håller med om att skildringen var hård – men av väldigt goda skäl. Saker fungerade helt enkelt inte. Andreas Norman berättar att han förde fram sin kritik till Freivalds.

– Jag blev inbjuden till ett möte. Där pratade utrikesministern länge och beklagade sig oerhört över hur media skildrade UD och att det verkligen var så orättvist. Då kände jag, och flera andra med mig, att ”vilket jävla snack” från utrikesministern. Jag var väl ung, oerfaren och tillräckligt skakad för att ta ordet och käfta emot. Jag sa att jag håller inte med dig.

– Det fanns en oerhörd frustration bland tjänstemännen på UD. Det är helt klart.

Vad fick du för reaktion?

– Det blev mest tyst. Det här var ett beteende typiskt för Laila Freivalds. Det fanns de som hade större insikt i vad som hände, som också fick kritik, men de försökte i alla fall och de hade insikt.

Hur känner du när du tänker på det här i dag?

– Minnena är så starka att jag kan drömma om tsunamin och om Thailand. Plötsligt vid ett tillfälle började jag känna liklukt igen.

Tänker mycket på de överlevande

I ett försök att sätta ord på de smärtsamma minnena har Andreas Norman skrivit en bok om sina upplevelser.

– Jag försökte göra det redan under 2011. Då läste jag igenom allt arkivmaterial men det var alldeles för tidigt. Jag satt bara och grät på tjänsterummet.

Andreas Norman säger att det alltid kommer att vara laddat att tänka på tsunamin men att det har blivit en del av hans liv. Att han blivit en lite mer allvarlig och eftertänksam människa. Då och då funderar han på hur det har gått för de människor som han försökte hjälpa i Krabi.

– Jag hoppas att de har klarat sig. Att de överlevande har kunnat gå vidare med sina liv, att de kunnat hantera sorgen och det lidande som de måste ha gått igenom.

Den före detta UD-tjänstemannen är kritisk men menar samtidigt att den svenska staten har lärt sig av det nationella traumat som tsunamin innebar. Att det utvecklats en krisberedskap som gör att man kan möta katastrofer bättre rustade nästa gång en katastrof inträffar.

– Jag tror det är väldigt många människor som känner likadant som jag, att det här får fan inte hända igen.

Fotnot: SVT har sökt Laila Freivalds som meddelar att hon inte vill bemöta kritiken eller i övrigt kommentera den svenska insatsen i samband med tsunamin.

Regeringen fick mycket hård kritik för sitt agerande efter tsunamin 2004. I sin slutrapport pekar Katastrofkommissionen ut ett antal personer som huvudansvariga för det svenska misslyckandet, det är en skildring av regeringens bristande krisberedskap samt nonchalanta politiker och tjänstemän.

Ytterst ansvarig var statsminister Göran Persson, som trots åtta år som statsminister inte inrättat en central krisledningscentral.

Hårdast kritik fick UD, som skulle leda alla inblandade myndigheter och departement. På annandagens kväll valde utrikesminister Laila Freivalds att gå på teater samtidigt som hennes egen konsulära UD-enhet aktivt motarbetade en svensk räddningsinsats. Två höga UD-tjänstemän ringde Räddningsverket för att verkligen försäkra sig om att verket INTE satte igång en operation för att rädda svenskarna i Thailand, något som enligt protokollet inte fick ske utan en inbjudan från de thailändska myndigheterna.

Kommissionen pekade också på bristerna i elementär kunskap om flodvågskatastrofer och föreslog att man skulle skapa en central krisenhet, som dygnet runt har i uppgift att bevaka omvärlden och larma regeringen om en krissituation uppstår.

Läs katastrofkommissionens rapport här:
Sverige och tsunamin – granskning och förslag

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Tio år efter flodvågskatastrofen

Mer i ämnet