”Humlan som flyger” är boken om Stefan Löfven (S) av journalisterna Lova Ohlsson och Lena Hennel. Titeln kommer från en intervju med LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson och syftar på att Löfven, trots sin bakgrund som fosterbarn i Ådalen och utan en lång politisk karriär, kliver fram och blir Socialdemokraternas partiledare.

Frågan är om inte uppföljaren borde heta ”Humlan flyger än”. För så måste man ändå beskriva det faktum att den svagaste regeringen på decennier, med en högermajoritet emot sig i riksdagen, nu har sparkat igång sitt fjärde regeringsår med orden:

”Samhällsbygget går vidare. Riktningen ligger fast”.

Och det trots en nedröstad budget, regeringskriser, flyktingkris, en koalitionspartner i fritt fall och upprepade hot om misstroendeförklaringar.

Den främsta förklaringen är förstås det mycket svaga motståndet. Splittringen i alliansen, som nådde sitt crescendo i januari när Anna Kinberg Batra gläntade på dörren till Sverigedemokraterna, har lamslagit alliansen som opposition. Samtidigt har försöken till egen profilering, efter åtta år av strävsamt alliansregerande, gett klen utdelning i opinionen. Den forna samhörigheten har ersatts av den gamla borgerliga kannibalismen som hittills bara har en vinnare – Centerpartiet.

Stefan Löfven har haft tur med konjunkturen också, även om det i den socialdemokratiska berättelsen förstås inte handlar om tur utan om finansminister Magdalena Anderssons (S) förträfflighet som rikshushållare. Oavsett vad så har regeringen ett rekordstort budgetutrymme på 40 miljarder att sätta sprätt på inför valåret, samtidigt som de kan betala av på statsskulden.

Men är allt då bara solsken för Stefan Löfven just nu? Självklart är det inte så. Flera orosmoln tornar upp sig vid horisonten.

IT-skandalen på Transportstyrelsen

I morgon röstar riksdagen om en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven på Sverigedemokraternas initiativ. Den kommer att falla, precis som förra gången SD ville avsätta statsministern. Men det är för tidigt för Löfven att andas ut. Allianspartierna håller dörren öppen för att rikta ett misstroende mot honom i juni nästa år då Konstitutionsutskottet är klar med sin granskning. Att KU skulle lyckas enas om en så allvarlig kritik så att det ger grund för misstroende är högst osäkert, men räkna med att allianspartierna kommer göra allt de kan för att hålla liv i frågan fram till valdagen.

Mer akut är hotet mot försvarsminister Peter Hultqvist (S). Skulle allianspartierna, trots sin splittring, löpa linan ut så förlorar Stefan Löfven en minister med relativt stort förtroende, inte minst bland borgerliga ledarskribenter, och som dessutom vunnit respekt i försvarsmakten.

Regeringsfrågan

Stefan Löfvens svar på det knepiga parlamentariska läget är ett mittensamarbete med Centerpartiet och Liberalerna. Dem har han flörtat med ända sedan han blev partiledare och det är förstås klurigare än det låter. För det första är intresset fortfarande svalt, åtminstone från Centerpartiet och bara Liberalerna räcker inte långt.

Än viktigare torde de politiska skillnaderna vara. Både Centerpartiet och Liberalerna vill skrota dagens turordningsregler och ha lägre ingångslöner – ett rött skynke för arbetarrörelsen. Och det är knappast en nyhet att de vill sänka inkomstskatten, vilket Löfven ju menar har raserat välfärden.

Listan på oförenliga politiska ståndpunkter kan göras lång.

Dessutom är den högergir ett sådant samarbete med nödvändighet skulle innebära ett vågspel. Risken är förstås att Socialdemokraterna läcker väljare till Vänsterpartiet.

Kommande lågkonjunktur

Efter solsken kommer regn. Det är det enda man med säkerhet kan säga om konjunkturen. Och med en stor grupp som fortfarande står väldigt långt från arbetsmarknaden kan en lågkonjunktur få mycket besvärliga konsekvenser. Framför allt kan det bli knepigt att uppfylla allt det som nu lovas väljarna. Och i den väntade lågkonjunkturen blir det förstås än viktigare att ha ett stabilt parlamentariskt underlag för sin regering. Eller som den tidigare statsministern Göran Persson (S) uttrycker det i en intervju i Dagens Industri: ”Vi har haft råd med det här kaosartade parlamentariska läget, men det går inte nästa gång”.

Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna är nu största parti bland arbetare. Det borde få vilken S-ledare som helst att ligga sömnlös. Regeringen Löfven har försökt förändra detta faktum på två sätt: Dels genom att försöka få till en klassisk höger-vänster konflikt, bland annat genom vinsterna i välfärden, dels genom att försöka göra SD omöjliga att rösta på genom att referera till deras rötter i nazism och fascism. Ingen av strategierna har ännu gett önskad utdelning.

De unga väljarna

Socialdemokraterna har, trots att de kallar sig Framtidspartiet, under lång tid tappat stöd hos de yngre väljargrupperna. I den senaste partisympatiundersökningen från SCB var Moderaterna större än Socialdemokraterna bland väljare mellan 18-44 år. Socialdemokraterna hade sitt starkaste stöd i gruppen 65-74 år. Självklart är det vanskligt för ett parti som vill växa att ha sitt starkaste stöd bland väljare som är 65-plus.

Inte sällan ropar yngre Socialdemokrater efter visioner och en berättelse om framtiden. Men frågan är hur ska den kunna formuleras av ett parti som mest varit upptagen med att lyckas regera i ett osedvanligt tufft läge.

Vinsttaket i välfärden

Det blev till slut ett förslag om vinsttak i vården och skolan, trots att varken Stefan Löfven  eller civilminister Ardalan Shekarabi (S) varit särskilt besjälade av det. Men efter internt tryck från S-kongressen i våras och under hotet att förlora Vänsterpartiet som samarbetspartner gav man vika. Men frågan är hur lockad statsministern egentligen är av en valrörelse där både opposition och näringsliv kommer göra stor sak av att ”Ditt barns skola kommer läggas ner” eller ”Din skröpliga mamma kommer mista det äldreboende hon tycker så mycket om”. Stefan Löfven är knappast särskilt sorgsen över att förslaget inte kommer att gå igenom riksdagen, den här sidan valet i alla fall.

Miljöpartiets kris

I SVT/Novus senaste mätning låg Miljöpartiet över riksdagsspärren men partiet lever fortsatt farligt. Visst är det många Socialdemokrater som gärna skulle slippa Miljöpartiet i regeringen men de vill knappast se det parlamentariska stödet tunnas ut ytterligare.

Kampen om verklighetsbeskrivningen

2014 gick Stefan Löfven till val på att ”någonting håller på att gå sönder i Sverige”.  När valet 2018 närmar sig gäller det att visa att det där som var trasigt, åtminstone är på väg att svetsas ihop igen. För även om Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson (S) i korus säger att regeringen vänt alliansregeringens underskott till överskott så är det inte säkert att väljarna uppfattar verkligheten lika positiv. Därtill kommer att Sverigedemokraterna och allianspartierna lär göra allt de kan för att bevisa motsatsen. Här blir till exempel den ökade otryggheten till följd av gängkriminalitet och terrorhot, bränsle. Liksom tudelningen på arbetsmarknaden mellan inrikes- och utrikesfödda.

 Bekymren till trots måste slutsatsen ändå bli att Stefan Löfven, trots uselt utgångsläge och väldigt tuffa odds, lyckats manövrera sin rödgröna konstellation till att leda över allianspartierna med ett år kvar till valet. Samtidigt har Socialdemokraterna gått om Moderaterna i den för väljarna så viktiga frågan om vem som är bäst på att sköta Sveriges ekonomi. Enligt Novus senaste mätning ”äger” Socialdemokraterna åtta av de tio frågor väljarna tycker är viktigast. Det är en bedrift.

Han flyger än, Stefan Löfven, en flygtur som lär bli föremål många spaltmeter statsvetenskaplig forskning framöver.