För första gången på länge ser höstens budgetprocess i riksdagen ut att bli en ganska stillsam historia utan spekulationer om utbrytningar, budgetkaos och eventuell regeringskris.

Den viktigaste förklaringen är förstås det parlamentariska läget där regeringssidan har ett övertag med 176-173 mandat. Det innebär att oppositionen inte enbart måste försöka enas om ett gemensamt motförslag mot regeringens budget, man måste också hoppas på att några liberala riksdagsledamöter byter sida i den avgörande omröstningen.

Inte särskilt mycket talar för att båda dessa saker skulle inträffa nu i höst.

Svantesson kan sova gott

För det första visar de så kallade skuggbudgetarna att oppositionen är djupt splittrad i synen på den ekonomiska politiken. Oppositionspartierna prioriterar, som väntat, den egna politiken och profilering av det egna partiet, framför försök att samla oppositionen bakom en gemensam budgetpolitik.

Och även om oppositionen har tid på sig att skriva ihop en gemensam reservation under finansutskottets behandling är det inte särskilt mycket som tyder på att det är möjligt.

Oppositionspartierna ligger långt ifrån varandra när det gäller både konkreta förslag och inriktning av politiken. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle säkert kunna kompromissa fram en gemensam reservation i finansutskottet, men ingen av dem tycks vara intresserad av det. Förklaringen är att det inte skulle leda någonvart. Centerpartiet skulle med all sannolikhet säga blankt nej, och då skulle detta enbart illustrera oppositionens splittring. Att Centerpartiet i opposition skulle sätta sig ner och göra politiska kompromisser med Vänsterpartiet är uteslutet.

Så allt pekar på att finansminister Elisabeth Svantesson kan sova gott inför den avgörande budgetomröstningen i början av december.

Hennes budget lär gå igenom i riksdagen såvida inget sensationellt inträffar under behandlingen i finansutskottet.

Spänningarna i regeringsunderlaget är största hotet

Nej, denna höst verkar inte oppositionen vara det största hotet mot Ulf Kristerssons nya regering. Det tycks i stället vara de inre spänningarna i Kristerssons regeringsunderlag, spänningar som i allt väsentligt utgår från konflikten mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna.

När Liberalernas partiledare Johan Pehrson, bara några veckor efter den nya regeringens tillträde, kallade Sverigedemokraterna en brun sörja är det svårt att tänka sig en mer illavarslande start för en ny regering.

Även om Pehrsons uttalanden bottnar i intern taktik inför helgens liberala landsmöte, illustrerar de ändå tydligt de inre spänningar den här regeringskonstellationen brottas med.

Uppenbart har Liberalerna och Sverigedemokraterna lyckats bilägga striden för stunden, men det är ingen vågad gissning att denna konflikt när som helst kan blossa upp igen.

Skulle Liberalerna eller Sverigedemokraterna dessutom börja tappa i opinionen riskerar en sådan söndrande process att snabbas på där det kan bli allt svårare att hålla tillbaka de motsättningar som finns mellan dessa båda partier.