Hundra dagar brukar beteckna slutet på början för en nybakad regering. Då går det inte längre att skylla utebliven leverans på att statsråden är nya på jobbet. Väljarna förväntar sig verkstad, kanske särskilt från en statsminister som beskrev den tidigare regeringen som handlingsförlamad och gick till val på det övergripande löftet om “få någonting gjort”. Men någon rivstart har det inte blivit. I alla fall inte i jämförelse med Fredrik Reinfeldts (M) första regering. Men så var också allianspartierna helt samkörda när de tillträdde och kunde omgående börja bocka av sin reformagenda.
Tidöpartierna var inte ens överens om vilka partier som skulle ingå i regeringen när maktskiftet var ett faktum.
En likhet med 2006 är den massiva kritiken från oppositionen. Men medan alliansregeringen snabbt genomförde det den sagt att den skulle göra klandras Tidöpartierna för motsatsen. Oppositionen har framgångsrikt lyckats sätta bilden av ett regeringssamarbete som lovar runt men håller tunt.
Försenade elprisstödet besvärande för regeringen
Mest besvärande är det försenade elprisstödet. Pressad av Magdalena Anderssons (S) övertag i opinionen och med målet att vinna valet på plånboksfrågan lovade Ulf Kristersson (M) ett högkostnadsskydd som skulle rädda hushållens ekonomi “i god tid före jul”. Att löftet var riskabelt var uppenbart redan när det gavs och nu får regeringen betala priset. Enligt en färsk mätning från Novus har förtroendet för regeringen minskat med 11 procentenheter sedan oktober.
Men hushållen plågas inte bara av saftiga elräkningar. Den höga inflationen och de stigande bostadsräntorna bidrar också till de historiskt låga förväntningarna på den egna ekonomin. Och när väljarnas plånböcker krymper brukar inte sällan stödet för sittande regering göra detsamma. Svaret från regeringen är att sitta still i båten. Att inte elda på inflationen har blivit regeringens viktigaste finanspolitiska åtgärd. Måhända motiverat men inte särskilt offensivt.
Även i miljö-och klimatpolitiken har regeringen hamnat på defensiven. Med en budget som ökar utsläppen, ett nedlagt miljödepartement och en finansminister som säger “gör vi inte det så gör vi inte det” om att nå klimatmålen, har det varit öppet mål för oppositionen. Svaret från regeringen är elektrifiering och ny kärnkraft men vad som kort sikt ska minska utsläppen är ännu höljt i dunkel.
Nato-ansökan en ödesfråga
Problemen ovan bleknar dock i jämförelse med turbulensen i Nato-processen. Att ta Sverige in i Nato är en ödesfråga för Ulf Kristersson och hans regering. Budskapet i höstas var att det skulle gå lättare för den nya regeringen eftersom den inte hade något “bagage” i kurdfrågan.
I den kalkylen ingick inte att politikens ytterkanter skulle hänga upp en Erdogan-docka och bränna koranen utanför Turkiets ambassad. Det har nu resulterat i den svåraste krisen hittills i Nato-processen. Att den svenska Nato-ansökan blivit en bricka i den turkiska valrörelsen är tydligt. Kanske är det nu dags att ha is i magen, låta det turkiska valet passera och lita på att pressen från Natoländerna på den lättkränkte president Erdogan till sist får önskat resultat.
Fler problem än glädjeämnen de hundra första dagarna alltså men mandatperioden är lång. På pluskontot finns riksdagsmajoriteten som gör att regeringen kan trumma igenom såväl kommande budgetar som sina mest prioriterade frågor utan att stöta på patrull i riksdagen. I alla fall så länge så länge Sverigedemokraterna är nöjda med leveransen i Tidöavtalet.