– De säger att ”we will charge you for terrorism”, och Johan frågar dem vad påföljden är för det. Det kan bli ”the death penalty”, säger de. Men ”don't worry, we will not kill you”. Sedan förs vi in i en buss och sedan tillbaka till cellen. Det är den tuffaste dagen, säger Martin Schibbye.

– Det var ett jävligt tungt besked att få. Den natten var väldigt jobbig. Vi sov ju tillsammans i en cell. Normalt hade vi madrasserna på varsin sida, men den kvällen flyttade vi ihop madrasserna, säger Johan Persson.

Var det en tröst att ni var två trots allt?

– Självklart, säger Johan Persson.

När ni fick det här tuffa beskedet. Tyckte ni själva att ni hade varit naiva som tog er in i landet på det här sättet?

-Det här är klassisk utrikesjournalistik. Så här har man jobbat i decennier och så här jobbar våra kolleger som i dag är inne i Syrien. De är där utan visum och gör riskbedömningar dag för dag om det är värt att vara kvar där för de berättelserna. Och för den historia vi ville berätta var vi tvungna att gå till regionens oljefält, till berättelsernas källa, säger Martin Schibbye.

Efter det att ni greps spelades det in en märklig film som sedan användes vid rättegången också.  SVT har kunnat visa en del av råmaterialet i den här bluffilmen. Berätta hur upplevde ni att det gick till när den spelades in?

– Under den första perioden när de kom med filmkameran vägrade vi att göra tv. Vi sade: Vill ni åtala oss för något får ni ta oss till en domstol och ge oss en advokat, ni kan inte börja intervjua oss eller förhöra oss i öknen, men efter ett tag känner vi ett starkt hot mot våra liv och att vi vill vara med på bild för om något händer oss ska man veta att vi var levande när vi greps, säger Martin Schibbye.

Blev ni uttryckligen hotade?

– Absolut, säger Martin Schibbye.

– Det här sker som någon slags förhandling mellan oss och etiopisk militär. Men vi var både skottskadade. Min skada var rätt allvarlig. Jag hade ett stort hål i armen och har befunnit mig i öknen i  en-två dagar utan att få någon vettig sjukvård. Vi var beredda på blodförgiftning och så vidare, så vi började förhandla med dem. Vi sade: Vi kan säga det här om vi får tillgång till sjukvård, eller vi kan säga det här så får vi ringa vår ambassad.  Så det var en sinnessjuk förhandling där, säger Johan Persson.

– Sedan händer ju inte det, och den dagen när vi tror att vi ska flyga till Addis Abeba, de säger att vi är på väg till en flygplats, kommer vi plötsligt till ett område där det är en förberedd filminspelning. Soldater som inte var med och grep oss har ställt upp och anfaller i skymningsljuset och där två människor vi aldrig har sett förut ges vapen av militären och beordras att springa än hit och än dit. Vi känner att det här är helt vansinnigt. Man hade aldrig förväntat sig att de skulle göra det och stå där och se på när de gör ett fabricerat gripande. Där blir vi också riktigt rädda, säger Martin Schibbye.

– De här människorna är riktigt galna, de kan lika väl skjuta oss. Där blev vi riktigt rädda, när vi ser den här totala galenskapen som spelas upp framför oss blir vi riktigt rädda, säger Johan Persson.

Vid ett tillfälle försökte de lura dig?

– Ja, vi var på väg från en liten by. Vi körs i bil och helt plötsligt  stannar de och drar ut Martin och mig och säger att vi ska gå åt två olika håll.

– De kör ner oss i sanden och sparkar sedan upp oss och säger bara åt oss att gå ut i öknen. ”Ni kommer att dö här i dag för vi är trötta på dina lögner och att du aldrig talar sanning”. Man går med soldater bakom sig och har bara öken framför sig. Han säger: ”om du inte talar sanning kommer vi att skjuta dig”. Jag hör bakom mig hur soldaterna mantlar sina vapen och man tänker att det här händer inte. Det är en sådan overklighetskänsla. Sedan höjer en av soldaterna vapnet och skjuter i busken bredvid mig. Sedan kommer filmkameran upp och ett nytt förhör inleds. Johan som har gått åt andra hållet hör ju bara ljudet, säger Martin Schibbye.

– Jag hör skottet och tänker att nu sköt de Martin. Jag kommer ihåg det väldigt väl för jag var väldigt tom i huvudet och reagerade inte så mycket. Jag  hör skottet och tänker att vad fan, nu sköt de Martin, och sedan sätter jag mig ner på marken.

Det här pressade er att gå med på deras spel, att spela med?

– Vi sade aldrig det de ville att vi skulle säga. Vi sa alltid sanningen, säger Martin Schibbye.

Flyktingar från Ogaden-provinsen, där Martin Schibbye och Johan Persson greps  beskriver hur den etiopiska armén systematiskt gör sig skyldig till grova brott mot de mänskliga rättigheterna.

– Etiopiens hållning till det hela är att det knappast finns en konflikt i området. Men det blir rätt tydligt när vi grips och står i en by som har skyttevärn och vallgravar runt och det är 200-300 militärer i omlopp. Området är fruktansvärt militariserat, säger Johan Persson.

Vad händer med människorna som bor där?

– De är fruktansvärt utsatta. Vi hann ju aldrig ta oss till den plats vi ville, utan vi greps på väg till reportaget, säger Martin Schibbye.

– Men jag har intervjuat flyktingar som har flytt från området, som nu befinner sig i flyktingläger i Kenya och i Somalia och Sverige och även folk som vi har pratat med på plats, och alla har en samstämmig berättelse om att det förekommer oerhörda kränkningar av de mänskliga rättigheterna, säger Johan Persson.

Varför är det så, har det med oljan att göra?

– Oljebolagen förlitar sig för sin säkerhet på den etiopiska militären och väljer man då att prospektera ett nytt område innebär det att den etiopiska militären kommer dit för att bevaka, vilket också gör att gerillan sugs dit . Områden som tidigare varit lugna drabbas då av konflikten mellan gerillan och militären och civilbefolkningen hamnar i kläm, säger Martin Schibbye.

Hur tänker ni om ert fortsatta arbete som journalister? Ska ni göra liknande uppdrag i framtiden?

– Framför allt är vi oerhört mycket bättre journalister i dag. Vi har själva upplevt saker som man annars bara möter i intervjupersoners berättelser. Vi har suttit fängslade med människor som man annars bara möter och gör en intervju med och sedan går ifrån och sover på ett fint hotell. Nu sov man kvar. Människor som annars är intervjuobjekt är nu våra vänner. Den erfarenheten måste vi gör något av för det är ett oerhört ansvar att föra vidare de berättelserna och historierna, säger Martin Schibbye.

Vad är det för historier ni ska föra vidare?

– Allt ifrån vardagsliv till rättsfall till rättslöshet.

– Framför allt handlar det om att det fortfarande sitter mycket folk kvar där. Det är den historien vi måste berätta. Det finns oerhört mycket journalister kvar i fängelserna i Etiopien. Sedan har vi även Dawit Isaac. De måste släppas det är det som är det primära, säger Johan Persson.