– När jag var barn tänkte jag att hon hade två ansikten, ett som var ljust, och då var allting fantastiskt, och hon kunde baka och laga mat och sätta igång stora projekt. Sen hade hon det här mörka, som ibland vreds fram och då gick allting i moln och då var hon svårt deprimerad och drack väldigt mycket.

Hillevi Wahl växte upp med missbruk, men först när hon blev vuxen och skrev en bok om sin mamma insåg hon att mamman med största sannolikhet var bipolär och självmedicinerade med hjälp av alkohol, och hon har funderat mycket över varför hennes mamma inte fick rätt hjälp.

– Hade hon sökt hjälp så hade hon åkt in på Beckomberga och kanske blivit tvångssteriliserad. Det är svårt för mig att förstå i dag att det var så då, men det var den verklighet som hon levde i och det var säkert därför hon inte sökte hjälp, säger Hillevi Wahl.

”Lätt att inte lyssna på barnen”

Hillevi viger sitt liv åt att prata öppet om missbruk, psykisk ohälsa och framför allt att ge barnen en röst.

– Det blir gärna en punktinsats kring människan med diagnos och det blir så mycket kring det, men det är så många runt omkring som är berörda och barnens röst saknas ofta. Det är så lätt att inte lyssna på barnen och vad de säger.

– När man lever i det som barn så tror jag att man lever ständigt på helspänn, nästan som i en krigszon, för man vet aldrig vad som ska hända när man kommer hem.

Hillevi Wahl tror att det är bra för alla med en ökad öppenhet och mindre av skamkänslor kring de här frågorna:

– Man är inte sin diagnos eller sin sjukdom, lika lite som man är sin cancer eller sitt benbrott, vi människor är så mycket mer än så, och i dag går det mesta att fixa.